Bakura [獏良]

Tänkte bara visa hur fint mina brännsår läker, verkar vara så att kuren hjälper min kropp; börjar redan se hårdare kanter av ärrvävnad runtom, för att inte tala om att såren varken varar eller ömmar (knappt!) längre.

Så glad över att de äntligen läker, åh!


Och bara för att jag är så fascinerad av kroppens läkningsförmåga (ja, hur den jobbar och i vilka stadier såret lappas ihop, helt otroligt ju!) så får ni en närbild på mitt ben.


Förr var det svarta prickar och betydligt mer vitt i (död hud) samt övertäckt av gult (var), såg riktigt läskigt ut, som om jag blev uppäten inifrån. Nu blöder såret lättare och gör inte lika ont vid belastning vilket tyder på att infektionen börjar släppa. (Den på armen har jag förresten haft väldigt lite problem med, inte lika ofta behövt byta förband samt att jag har betydligt mer känsel på den!)

Nu vet ni hur mitt omtalade stackars ben ser ut. Ganska onödigt inlägg ändå haha.
Håll tummarna för mig att det fortsätter se så fint ut om några veckor, pepp!

Var ett bra tag sedan jag skrev ett ordentligt blogginlägg (ber om ursäkt till läsare som förväntar sig regelbunda uppdateringar) så tänkte passa på innan min dubbla dos Atarax verkar och gör mig dåsig.

Hos läkaren idag så gick jag in på närmare detalj om hur jag mådde samt hur min ångest hindrar mig från att fungera normalt i vardagen. Han rekommenderade Zoloft och var förvånad att jag inte fått anti-depp utsatt förr, då jag var 15 med konstant ångest, 19 och skar upp handlederna (min gyllene regel innan det var att jag aldrig skulle skära mig på händerna eller i handlederna)... Då jag som 20-åring får sådana extrema panikattacker (som i värsta fall pågår kontinuerligt i två timmar) att det enda som hjälper för stunden är att skada mig själv, nyligen har det blivit djupare brännskador.

Tyvärr så blev såret på benet infekterat (trots att jag skött det så noga, dock gick brännblåsorna sönder och jag var dum nog att rycka bort det tunna skinnet) för någon vecka sedan och jag fick hjälp av en vän att betala läkarundersökningen och min medicin (Heracillin 750 mg och Fucidin - Hydrocortison 20 + 10 mg). Nu ska jag gå på den kuren (tablett och salva 3 ggr per dag i en veckas tid) och bara efter fyra dagar så såg benet bättre ut, betydligt mindre rodnad och ömmande vid belastning.

Så är det med det, 'skademässigt'. Annars så skriker mitt inre efter Cannabis och alkohol, för jag kommer inte få ta det då jag går på Zoloft (eller Sertralin som är en billigare sort men med samma verkan). Riskerna med den kombinationen är att jag blir ännu mer deprimerad eller hamnar i en ångestsvacka (långvarig eller kort och explosiv ångest och panik är lika med självskada för mig). Nog för att jag inte har några problem med min självskada så; att jag äcklas av ärren eller något i den stilen, jag har aldrig riktigt sett min självskada som något fel. Självklart inser jag å andra sidan att det är ett problem i en långsiktig tidsplan, då det i vissa fall av livet kommer göra det svårare för mig; hur jag blir bemött men framförallt hur jag hanterar vardaglig stress.
Skulle alla göra som jag, skada sig själva så fort de möter på en förändring eller tvingas gå igenom allmän press, så skulle varje människa man såg på gatan vara täckta av ärr.

Jag är minst lika nyfiken som jag är orolig för att mina nya antidepressiva ska ha en positiv verkan.
Förstå mig rätt nu. Jag vill ha ett fungerande liv där jag ringer samtal, skickar mejl, pluggar eller jobbar. Jag vill kunna göra allt detta utan att tvingas självskada. För det begäret är ibland starkare än suget efter en cigarett eller en drink. Kan likna det med att komma hem till en gammal vän som det känns som att man inte har sett på evigheter. En vän som alltid är där då det blir som svårast, alltid stöttar, aldrig dömmer.
Jag har hanterat min ångest via självdestruktiva handlingar (droger, sex, ätstörningar, avsiktliga skador/sår) så länge nu att jag inte ens kan föreställa mig ett liv utan dessa 'verktyg'. Jag vet inte vem jag är, om inte 'hon den där tjejen med massa ärr som dricker sprit som om det vore vatten och ligger runt som en prostituerad'.
Men jag inser ju att det bara är en del av min återhämtning, min kamp att bli frisk, 'nykter'.
Jag måste få ha återfall, precis lika mycket som att det är okey att säga nej till en till drink och beställa ett glas vatten istället eller lägga ner rakbladet och snärta en gummisnodd tills handleden blir alldeles röd.

Jag tror på mig själv, jag tror på att jag kommer kunna lära mig att fungera. Fungera som den vuxna människan jag alltid önskat att bli, med egen inkomst och egen bostad. En vuxen människa som har lagt undan barnsliga tankemönster och kan älska en annan människa utan att det förvandlas till hat. En person som har gått igenom så mycket skit men ändå lyckats ta sig upp igen. Jag, Lou, hon den där häftiga tjejen som man alltid ser leta guldkorn i tillvaron, trots den bakomliggande (inbillade?) misären. 

Det kommer ta tid, för jag har förstått efter många år av grubblande att det går lite långsammare för mig än för alla andra. Okey att många av mina vänner har bil och lägenhet (om inte det, en fast inkomst och råd till både tatueringar och spontana krogkvällar), ja, det är jätte fint och jag är så avundsjuk. Men jag kan också få ha det så. Ingenting är omöjligt, som min älskade vän Theta en gång sa till mig. Jag saknar honom så mycket att jag blir tårögd, jag saknar och vill så gärna hälsa på Jezzy, jag vill träffa Sabinoshi och Hiki för första gången... Jag vill bjuda in alla personerna som betyder någonting för mig till en storslagen fest och aldrig sluta skratta. Det är vi mot världen, vi klarar allting tillsammans.

Usch då, nu blir man alldeles nostalgisk såhär på kvällskvisten. Jag som hade tänkt lägga mig tidigt ikväll för att kunna gå upp tidigt imorgon och syssla med viktiga vuxensaker. Men jag tycker att jag är värd att få andas ut lite (=skriva) och slappna av ordentligt innan jag kryper ner under täcket lite mer, rullar ihop mig till en boll av trygghet och kanske drömmer om dagen då jag träffar Tom Hiddleston. För drömma får man alltid göra, det bör man alltid göra. Utan drömmar och några slags mål så blir tillvaron extra motsträvig och let's face it, alla vill vi ta lätta vägar för att undfly en kort stund, samla krafter och lära sig att det är okey att vara sig själv; med allt vad det innebär. Självskada eller inte. Återfall eller nykterhet. Lycka och sorg, allt i ett litet kaotiskt paket med vackert ansikte.

Har korkat upp en flaska Törley champagne, klockan är inte ens tolv. Dagen börjar lite skakigt. Om inte annat så är det en väldigt god champagne.

Vaknade tidigt och slängde in mina tre kuddar och mitt täcke i tvättmaskinen. Sedan ska örngott, lakan och favoritfilten tvättas, ska köra filten en gång extra i torktumlaren så att den behåller sin fluffighet. Det ska bli supermysigt att ha allting rent, eftersom vi städade hela huset igår kväll (dammsugade, diskade, torkade golv, dammade hyllor och så vidare). Hade varit härligt om vi kunde städa så här ordentligt varje söndag. För jag mår så bra då det är smulfritt, helt seriöst.

Läste en manga igår kväll som gav mig hjärtklappning, helt otroligt. Var väldigt längesedan sist det hände, då var det med Death Note och jag har alla volymer i bokhyllan. Kamisama no Iutoori (FUJIMURA Akeji) heter den. ♥ Guld värd, fullkomligt brilliant story och asmysig tecknarstil! Läser igenom ett kapitel på mindre än en kvart, så fast...!

Jag börjar få slut på cigg, vill inte. Jag vet att jag lovade mig själv att sluta efter det sista paketet men det tar ändå emot. Jag hoppas jag får extra pengar över (måste ha råd med Uppsalaäventyret först!) så att jag kan köpa minst ett paket till, kommer vara så extremt lättretlig annars.
_________________________________________________________

Fatta hur rädd jag blir då det plötsligt låter från övervåningen. Mamma är kvar, har inte åkt till jobbet. Antagligen förkyld och ska jobba hemifrån. Slänger ifrån mig plastmuggen och häller i den resterande champagnen i en tekopp med hög kant. Sköljer ur och slänger glasflaskan.

Inser att jag har stora problem. Måste jag panikartat dölja innehållet i vad jag dricker så ringer varningsklockorna... Och sedan gömma en till öl i samma temugg... Nog för att jag har druckit mycket som femtonåring men idag, det är värre än vad det någonsin har varit. Ta en drink även fast man inte har en anledning, inte att fira eller dricka för att det är gott. Bara vill åt alkoholen.


Min största rädsla här i livet (förutom att dö en tidig/plötslig död) är att bli alkoholist, eftersom vi har släktingar som dött av den sjukdomen.
Jag är dock ganska nära inpå. Inte att dö av mitt missbruk men att fastna i det så hårt att jag behöver behandling för att komma ur det. Då jag inte kan fungera normalt om jag inte huttar i mig lite whisky.

Men let's face it, att öppna en champagneflaska klockan 10 på en vardagsmorgon, det är inte ett friskt beteende. Nog för att jag tycker att det smakar gott... men då hade jag bara behövt dricka ett litet glas, inte hälla i mig hela flaskan. Det finns en gräns och jag tror att jag är på god väg att överskrida den, om jag inte har lyckats redan utan att inse det själv.

Fast som i alla beroenden så är man i viss mån alltid fast i ett stadie att "jag vill ha det här för mig själv trots att jag vet att det är extremt skadligt". Men det finns ingen ursäkt. Alls. Jag måste stå öga mot öga med mina demoner och för en gångs skull vinna. Inte ge efter eller glorifiera min egna förstörelse.

Jag inser att jag kommer behöva hjälp med det här men det måste ske på mina egna villkor annars blir jag aldrig frisk. Aldrig. Precis som med att sluta röka.

Men jag har kunnat 'bara ta en drink' och sedan slutat helt. Förut så har det funkat, så jag vill lära mig, jag vill tillbaka till den punkten. Då jag drack för att det smakade gott, eller för att det passade till en specifik matträtt. Inte enbart för att bli full och glömma bort andra bekymmer eller att få mod nog till att skära djupare.

Jag vet inte vart jag hamnade fel. Det gör mig så ledsen.
Som de sa i något avsnitt av That's 70's Show: "She drank all your beer because she hasn't got a future", något i den stilen. Och det kan jag delvis relatera till, då jag alltför ofta dricker för att komma på andra tankar, för att slippa tänka på allt det dåliga. Men det gör jag ju ändå (tänker 'på allt det dåliga'). Jag skär mig ändå extremt (för mig) djupt då jag är alkoholpåverkad. Jag bränner mig värre än om jag vore nykter. Jag vaknar upp med ett dåligt humör, som senare den kvällen gör mig så förtvivlat frustrerad att jag självskadar. Leder sedan till en upprepad cirkel av kontinuerlig självskada... Inte bra, alls.

Har i alla fall köpt ytdesinfektionsmedel. Vilket är en väldigt bra sak! Kommer alltså kunna rengöra mina rakblad innan jag använder de = minskad infektionsrisk. Mina brännmärken har jag kunnat dra av hud ifrån, den på benet (nämnde jag att jag samma kväll som handleden också brände mig på benet...?) bildar blod och ser ganska fin ut, dock så är den betydligt vitare på vissa delar jämfört med det andra såret, gjorde den på benet i mörker och alkoholdimma. Blir alltid värre om jag skadar mig själv och inte är helt fokuserad/ser ordentligt. Men jag ska sköta om mina brännsår, precis som jag alltid sköter om mina eventuella nya skärsår.

Har alltid varit noga med hygien. De gångerna jag inte har varit det så blir såren alltid infekterade, haha.
Byter bandage och plåster som om de vore mina vänner, lägger om såren som om de vore en present. Sjukt konstigt, förstår fan inte varför jag känner så gentemot mina självskadesår. Antar att det är del i beroendet.
Vill sluta men ändå inte. En del av mig är fortfarande fast i det. Tänker inte ljuga eller försköna.

Låt mig förstöra mig själv tills jag inte orkar längre. Då jag kommer till den punkten då är jag redo att sluta helt. Jag söker redan hjälp för många av mina beroenden, och en del av mig vill också låta andra hjälpa mig, jag vill ta emot hjälp. Det vill jag verkligen. Men om någon säger åt mig att "det där är fel, nej du får inte dricka mer, kom igen, sluta upp med skärandet"... så tenderar jag att bli sur och göra tvärtom.
Går tillbaka till den omogna tonåringen. Revolterar, just för att jag kan, just då.
Men nu börjar jag bli vuxen och det är inte okey att hålla på så här, det sliter mer än ger. Jag är inte odödlig, hur mycket jag än vill tro det.

Jag tror starkt på att jag kommer klara mig ur det här. På ett eller annat sätt. Jag måste. För jag tänker inte dö i gulsot som mormor gjorde. Jag har för mycket för att leva för, för att låta det här besegra mig.
Jag tänker överleva det här beroendet. Jag har inget annat val.
I min takt, ja, men jag ska bli fri från skiten.
Jag ska lyckas. Jag ska. Inte kanske, eller vi får se. Jag ska.

Tänker klistra in en av mina senaste kortare berättelser som jag skrivit via mobilen.
Första gången jag lägger upp något så personligt tror jag, haha?

I alla fall så vill jag förtydliga att jag romantiserar homoerotisk incest mellan fiktiga karaktärer. Aldrig i verkligheten. Jag är lite konstigt på det sättet, tycker om mycket avvikande och sjukt beteende men bara då det är tecknat.
Denna 'jag' i berättelsen är alltså en pojke jag har hittat på själv och storebrorn är skapad ur min ideal-mansbild.

Jag har döpt den till "Storebror" och den är på 961 ord.
(Bilden på pojken vid rosorna är inlagd för att symbolisera hur deras förhållande (bröderna i min berättelse) är vackert men skadligt. Att det är härligt att röra men skapar bara problem efteråt. Hur det är en längtansfull men på gränsen till omöjlig kärlek.)
_______________________________________________________

Smyger igenom den nedsläckta villan, plankorna knarrar under mina nakna fotsulor, pyjamasbyxorna hasar mot träet.
Skjuter försiktigt upp dörren till min storebrors rum, ljudet från den gamla TV:n krasar och ljuset flimrar spöklikt mot väggarna.
Han ligger i sängen och röker inomhus, tar långa djupa bloss, andas ut långsamt.
Jag tycker om att se honom röka, det har alltid varit något stillsamt och tryggt över det hela.
Jag är fortfarande blyg, jag tycker storebror är för häftig för att existera, lite så… Nickar försiktigt åt honom och han ler; röken silas ut mellan hans tänder och han skrattar, tycker det är fånigt att jag är så självmedveten.
Jag får sova i en av hans t-shirts, vilket betyder att den är dubbelt så stor på mig och täcker så bra att det blir för varmt med pyjamasbyxorna på.
Kryper innanför täcket, ligger mysigt intryckt längst med väggen.

Han röker klart och askar i en liten tallrik av silver. Rufsar mig i håret och frågar om min dag, berättar sedan om sin.
Jag betraktar storebrors profil ett tag, ligger tyst och funderar på hur det kommer sig att han har så mycket vackrare drag än vad jag har.
Han vet om att jag tittar, men han tycks aldrig ha något emot min inbitna vana.
Fast jag ser ändå bort då hans ögon i några sekunder möter mina.
Han skrattar och skakar på huvudet; vill att vi ska gå och lägga oss.
Han glömmer TV:n på, men det gör inget, är så tacksam över att ha något som dränker mina hjärtslag; börjar göra ont i bröstkorgen, hetta till i kinderna.
Tänker på alldeles fel saker, omöjliga scenarion.

Han ber mig att vända mig om, så att vi kan ligga och sova som vi alltid gör; jag på sidan, hopkurad till en boll, med storebrors kropp mot min, oftast vilar han hakan på min axel eller närmare min hals, virar armarna runt min midja och skjuter upp med benen så att vi ligger så nära som det bara går.
Jag älskar att somna såhär, kommer på mig själv ibland med att bära ett fånigt leende. Men vissa kvällar så vill inte mitt hjärta sluta slå så fort, min andning vägrar lugna ner sig och jag blir varm överallt. Ibland noterar storebror att jag rodnar, men han skrockar alltid efteråt, som om han njuter av att se mig generad.

Hans andas i mitt öra och jag får gåshud över hela kroppen. Han viskar en fråga men jag hör inte vad han säger genom oljudet och bankandet från mitt hjärta.
Så plötsligt känner jag någonting vått på min örsnibb. Sedan hugger det, hettar till och sköljer över mig. Jag ryser till och ett andetag fastnar, bröstkorgen hackar till.
Inser att han nafsar mig på utkanten av mitt öra. Det är oerhört skönt, jag vet inte vart jag ska ta vägen, om det är okej att han… kanske får fortsätta, bara lite till.
Hans andetag kyler ner spåret av saliv han har lämnat på min hud och han vinklar huvudet lite så att hans tänder kan möta min hals.

Jag börjar andas allt tyngre och känner hur alla tankar blir till ett virrvarr av ’åh’. Han griper tag med läpparna och suger till, och jag hoppas att det kommer bli kvar ett märke. Njuter, låter honom göra vad han vill, önskar att det aldrig kommer ta slut; känner hur han blir hård mot min bak. Det där, det är en känsla jag inte kan förklara; hur exalterande det är att känna hur... hur han pulserar.

Hans händer vandrar över min bröstkorg, fingrar nyper tag om mina bröstvårtor, masserar och vrider. Mina andetag fylls ut med suckar, märker knappt att jag börjat stöna innan jag hör hans brummande skratt och ett halvhjärtat ’shh’. Känner hur han börjar gnida sig mot mig, långsamt men hårt.
En kupad hand mellan mina ben, cirkelrörelser och ett jämnt men behagligt tryck. Blir röd i ansiktet då jag inser att det har läckt, spritt ut sig som en stor våt fläck över mina kalsonger.
Storebror andas tungt bakom mig och smyger ner med en hand innanför; ett tydligt, fuktigt ljud då han rör handen upp och ner.

Jag vet inte hur jag ska reagera, jag har liksom aldrig… aldrig riktigt känt något så här intensivt förut. En sådan varm känsla, som sprider sig genom varje nerv och som gör mig behagligt dåsig, trots att jag är så frustrerad eftersom jag inser att jag lär komma innan han ens hinner dra der sina shorts.
Jag vet hur fel det är, men något som är så skönt måste ju ha med sig en bra sida? Visst är det så?

Jag tar ett skälvande andetag, sluter ögonen och rider ut min orgasm, i sällskap av storebrors hävande andetag och vibrerande kropp. Det tar ett tag innan jag är vid fullt medvetande, får kämpa med att komma tillbaka till verkligheten. Storebrors hand försvinner och han använder servetter som ligger intill askkoppen. Han lägger sig sedan till rätta och håller om mig hårt, försöker lugna ner sina andetag.

Jag placerar tafatt mina fingrar ovanpå hans händer, griper tag i sökandet efter ännu mer trygghet. Han säger att han skäms och ber om ber om förlåtelse, men han kunde inte hejda sig, för jag var så mjuk och han ville sjunka in i mig och aldrig dra sig ur. Jag svarar försiktigt att jag fortfarande tycker att han är världens bästa storebror, att det här inte ändrar något… Eller, det kanske gör det?
Jag vill inte tänka på det nu, jag vill bara att han ska hålla om mig och aldrig släppa.
För han var för mjuk och jag för böjlig, värmekällor krockar och gnistor skrapas fram. Kvällen drar sig framåt långsamt och vi ligger kvar, och andas i kärlek.

Vill passa på att tacka, uppmärksamma och tycka om.
Vore superhärligt att höra vad det är ni tycker om att läsa angående mitt liv, eller helt enkelt hur ni hittade hit och varför ni fortsatte läsa.
Triggas ni av mina inlägg eller får de er att se på saker annorlunda?

Ni får skriva anonymt om det känns bättre, vill bara nämna att jag inte bits och tänker inte ge ut några uppgifter om er (ni vet, om man får en fin kommentar som man sedan publicerar, men suddar ut avsändarens namn och blogg- eller mejladress; jag gör för säkerhetsskull alltid så).

Jag vet att jag skriver mest då jag är alkoholpåverkad och mår väldigt dåligt men jag försöker putta in positiva element i det hela, så mycket som det går.

Beundrar människor med psykiska störningar som kan skaffa ett arbete eller vara kvar i en terapigrupp, betala hyran och åka kommunalt utan större problem, planera inför framtiden utan att ta alltför många tabletter. Sådant där vuxet, wow, som jag tycker är så otroligt häftigt men inte riktigt vågar pröva på, så att säga.

Många kramar till er, jag är glad att ni läser mina ord, trots att många av er inte vågar kommentera, så ser jag ju att folk faktiskt klickar sig in här och kikar runt. Man känner sig sådär konstigt omtyckt, om ni förstår vad jag menar.

Jag tänker dock aldrig skriva enbart för att chocka eller trigga... utan jag skriver som jag känner mig just då, skriver för att det är jag som skriver; jag är den jag är och tänker inte förändra mig för någon.

Nyss kommit hem från sjukhuset (hade ett samtal med min sjuksköterska).
Hon ville checka läget, hur jag mår och vad jag har för planer.

Berättade om hur jag ska komma i kontakt med Unga In och hur jag i samma veva vill börja med någon slags behandling, helst DBT. Mot slutet av vårt samtal frågade jag hur det är med sekretess i vården och om det påverkar hur mina läkare kan läsa mina journaler. Var orolig därför att jag strax efter min haschpsykos fick en remiss till min läkare, där det stod ett nummer under frågan om man behövde akut hjälp. Detta hade aldrig stått på mina andra remisser, så jag blev lite misstänksam.

"Du vet väl att vi måste börja ta pissprov nu?"
Så skrattade jag lite och försökte se nonchalant ut och sa: Ja, det är inga problem, så länge ni inte berättar för mina föräldrar bara.
"Men jag kommer behöva ta det här med Nasir [min läkare] och... För någon med din diagnos [ADHD] så kan de mediciner du tar nu ställa till det rejält. Hellre att du låter bli rökat och tar dig en ordentlig fylla ibland... får jag säga så?"

Jag är lite paranoid och nervös att de ska nämna detta för mina föräldrar, men då jag låg inne på akuten, bad jag om att få ha sekretess (vilket innebär att om någon ringer och vill få tag på mig, så får ingen i personalen säga att jag är inlagd)... och eftersom jag är 20 år, alltså myndig, så borde det vara straffbart om de ringde och berättade.
Mina journaler är öppna för all vårdpersonal men privatpersoner måste fråga mig personligen om det är okey att de får titta i dem. Så det ska egentligen inte vara någon fara, men ändå...

Jag anser nämligen inte att mitt haschrökande är ett problem (och vill därför hålla tyst om det så långt det är möjligt, hur absurt det än låter), det är aloholen (i skrivandets stund dricker jag en Guinness) och skärandet som är värst (bara att jag måste lära mig att inte skära så djupt, är ett varningstecken), om man nu ska tänka långsiktigt. Jag vill inte sluta med några av dessa beteenden, men skulle kunna tänka mig att aldrig röka en joint igen; då det kan gå månader, till och med år innan jag får tag på Cannabis.

Och ja, jag vet att jag inte ska dricka samtidigt som jag tar Concerta men hellre att jag dricker då och då, istället för att sluta tvärt. Då blir jag fan tokig. Det är som att gå på en diet, allt man inte får äta fantiserar man om suktar konstant efter.


Vet inte vad jag ska känna eller vad jag konkret ska göra just nu.
Finns så mycket jag verkligen vill, framförallt att få ett jobb så att jag kan börja bygga en ordentlig grund, tjäna min alldeles egna inkomst. Ha råd att åka till mina vänner som jag älskar och fixa alla tatueringar jag påbörjat och drömt om att få slutförda.

I alla fall haha, om allt går som jag vill med mina 'sidoinkomster' så ska jag kunna ha råd att betala bensin till min själsliga blodssyster, så att hon kan puttra hit med sin Mercedes-Benz och ta mig till ett litet Uppsalaäventyr med episka människor, förhoppningsvis kan vår andra själssyster följa med också. Jag ser fram emot det, men hoppas inte på för mycket, måste krafsa ihop tillräckligt med pengar först.
Har fått hjälp av en polare med 100 spänn, ska alldeles strax ut och panta och hoppas att jag får minst 50 kronor för det. Sista utvägen blir att lägga upp gamla akryltöjningar jag inte längre behöver och se om någon privatperson vill köpa dem! Åh juste, pffh! Helt spontant så kom en kille fram till mig på tågstationen här hemma och bad om han fick köpa en cigg av mig. Jag frågade hur mycket han kunde ge, han svarade 'hur mycket vill du ha?'. Så jag var realistisk och sa 3 kronor, lite vinst måste jag gå med ju. Fick fyra spänn haha. För en cigarett! Helt galet mycket pengar för mig just nu, shit.
Jag ska jobba arslet av mig nu så att jag kan ha råd att festa med världens härligaste människor, alkoholen bryr jag mig faktiskt inte om just nu, kan ta min stora Jameson flaska och hoppas att man kanske blir bjuden på någon öl eller två. Annars är det lätt sällskapet som räknas mest, i alla fall den här gången!

Vaknade en timme tidigt än vad jag brukar, lite halvdåsig sådär.
Började dagen med att ta ut och byta alla sopor i huset, satte igång kaffebryggaren och gick ut och tog en cigarett. Fattar inte att det har börjat snöa igen, orkar inte.

Stekte ägg och lade på ett toastbröd med ost och chilisalami, drack mitt kaffe, såg på TV. Vid reklampauserna plockade jag sedan in all disk. Sveriges morgonsändningar är verkligen annorlunda från kvällens, gränsar på IQ-befriat haha. Lagom långsamt för att man ska hinna hänga med, med andra ord.

Planen idag är att ordentligt städa mitt rum, vill hitta mina favoritvantar (sådana där som är bra vid touch- mobiler och mp3 spelare), lite ledsen att jag lyckats slarva bort de. Hoppas verkligen att de ligger någonstans här hemma, mamma har likadana men mina luktar cigarettrök.

Annars ska det bli skönt att äntligen få se mitt golv haha. Borsta bort smulor ur sängen och fluffa upp kuddarna, åh. Om ändå livet kunde vara så enkelt som att spänna lakan rakt, då hade jag varit djävligt lycklig.

Städa till musik är förresten det bästa som finns, ska öppna fönstret lite och störa grannarna ♥

Jag lär skriva mer senare ikväll, är ganska teraputiskt.
Förstår inte varför jag slutade skriva där ett tag, jag mår ju uppenbarligen bättre om jag får ut skiten i skrift.
Kram på er!

Vet inte vad det är, men jag är så djävla lättretlig idag. Sur, rentav förbannad.
Föräldrarna kom hem med flera kassor med pantburkar (som typ är min enda vid sidan av-inkomst) och crépes till middag (sådana där färdiglagade man värmer i ugn). Mitt vanliga matlagningsknep är att pensla de med lite smör innan, och detta bad jag snällt mamma göra.
Men nej, hon fastnade framför sitt mobilspel. Så jag fick göra det. Precis som att plocka in eller ut disken. Förstår att de är för trötta efter jobbet men vad fan. Om inte jag gör det precis då så går det flera dagar innan någon orkar.

Det produktiva jag har att göra om dagarna är att städa och plocka undan efter alla, för jag tycker om då det är rent och fint. Föreslår att "vi kanske ska dammsuga", vilket egentligen betyder att "ni får gärna hjälpa mig med det". Om inte jag gör det så känns det som om ingenting blir gjort annars. Hatar att gå omkring på dammiga eller smuliga golv. Bad mamma ta ut och gå ner med kartongsorteringen eftersom den är nära bristningsgränsen. 
Sannolikt att jag måste påminna henne eller helt enkelt att hon bara glömmer det. Pappa bryr sig inte heller då han typ, blivit inskolad att folk städar efter honom, för att han varit ute mycket förr och rest via jobbet och bott på hotell.
Jag kanske överreagerar, men jag blir faktiskt lite less.

Tog en cigarett i alla fall för att lugna ner mig och sluta snäsa åt mina föräldrar, då de skämtar om hur jag verkar vara på ett sådant dåligt humör. Men vad fan tror ni, jag har bara velat ta det lugnt idag och helst inte resa på mig om jag verkligen måste, är det för mycket begärt att ni hjälper till lite med middagen? Så tycker de säkert att jag är lat som 'inte gör någonting' men eh, har ni tittat in i köket, som är skinande rent...? Noterat att jag tvättat och bytt alla handdukar vid de två toaletterna vi använder mest? Sett att alla fulla soppåsar är kastade? Eller att jag ställt fram temuggen med ny tepåse åt pappa, dammat av mammas dator och fint lagt undan hennes mobilsladd?

Måste man hela tiden uppmärksamma alla de där små, små i grunden ganska osjälviska gesterna, så blir vem som helst trött. Hade varit jättehärligt om de kunde säga ibland att "åh, jag ser att du har dammsugat, vad fint, tack!". Vet ju själv att man inte alltid kan få positiv respons på allt man gör, men helvete. Bara att ta mig ur sängen varje morgon är som att förbereda sig för ett maratonlopp. trots att man är i världens sämsta form och typ aldrig har sprungit ordentligt i hela sitt liv. Så känns det att vara jag, det känns så alltför ofta.

Helvete vad jag älskar den här bilden. Så perfekt nonchalant, men ändå hemsk, uppoffrad, smutsig, vacker, personlig. Sådär in your face. Har alltid dyrkat sådana bilder, texter, målningar och skulpturer (ja, alla konstnärlig skapelser som 'pratar med' åskådaren).
____________________________________________________________

Har haft fyra tjockisljus tända hela dagen, i princip. Supermysigt!
Myst ner mig i soffan framför TVn under världens fluffigaste filt och sett på The Hours filmen och Oruchuban Ebichu serien.
Så skönt att bara göra vad jag känner för.

Lärt mig någorlunda hur jag ska medicinera för att inte vakna med världens bakfylla. Stort glas vatten med Samarin, Ipren, Panodil Zapp eller Voltaren i pillerform och helst fyra stycken Atarax. Funkar bra, alkoholsuget blir också mindre dagen efter, shit's great. Det finns fortfarande där och gnager, ja, men inte lika märkbart. Sedan underlättar det om jag äter ordentligt under hela dagen efter. Har tryckt i mig två typ, riktiga middagar och klockan är inte ens 6. Till och med unnat mig choklad. Utan större samvetskval. Go me.

Lyssnar på Satisfaction av Benny Benassi enbart för hur basgången gör så att mitt huvud skrattvibrerar. Hittar inget bättre ord. Som om någon kittlar mig inombords (?!). Kan vara att just den frekvensen skadar mina trumhinnor men det känns som om jag flyger i korta sekunder, jag skojar inte (och nej, jag har inte rökt på). Samma sak gäller från då iTunes visar 3:34 i Smoke Weed Everyday (Rasmus Hedegaard) remixen, ryser.

Hatar att jag inte har råd med någonting. Alltså, nöjen utanför reskort, läkare och mediciner (som mina föräldrar ställer upp på, oavsett hur mycket jag protesterar och säger att jag kan nalla från sparkontot istället).
Helvete. Har ett fåtal människor jag bara älskar sönder och vill åka till men jag. har. inte. råd.
Det där med prostitution låter alltmer lockande. Fast det är mer bara en tanke jag tycker om att leka med, inte direkt tänker agera på.

Skulle helst av allt vilja typ, ta kokain eller amfetamin. Så att jag orkar gå ut och söka jobb, nu, nu, få löjligt med självförtroende, känna mig oövervinnelig, charma sönder allt och alla. Inte realistiskt, jag vet (AHAHA tänk om jag snedtänder, mördar någon i vrede). Inte realistiskt någonstans. För gör jag allt 'nu, nu' så kreverar jag under pressen och det lär sluta med att jag skadar mig själv allvarligt och/eller tar livet av mig. Vilket jag inte vill, jag har ett antal år kvar att 'hinna med' allt det jag vill. För tänk om saker blir bättre. Tänk om. "Om, om är bra."

Slänger in ett citat från min allra härligaste, fantastiska, otroliga favoritförfattare. För att jag älskar hans ord, för att jag känner igen mig. Mycket 'för att' i mitt liv, har liksom alltid en ursäkt.

Mycket har hänt idag, det mest minnesvärda och viktiga är det som hände mycket senare på dagen, antar att man kan kalla det kvällen, haha.

Försökte ju på mig en 'vit vecka', som sagt, men det gick i stöpet idag då jag bara var tvungen att pröva en starköl till lunchen, en ljusare öl jag inte prövat förr. Bara en flaska, inte så farligt då man äter ordentligt till.
Jag drack för att det passade till maten och för att det var 'roligare' än att ha vanligt bordsvatten att dricka. Inte för att bli full. Stor skillnad från hur jag är vanligtvis, hur min beroendepersonlighet väljer att visa sig. Dricker då för att glömma, för att bli lyckligare - vanliga, annars jobbiga situationer man möter överallt här i livet känns så mycket härligare och framförallt lättare att hantera då man är alkoholpåverkad. Alkoholen liksom... täcker ångesten och kamouflerar den till något hanterbart, något konkret.

I alla fall, haha... Gick på en promenad med min bästa vän (sedan ja, 8 år tillbaka♥?) och pratade om hur härligt hon haft det i Göteborg, hur hon festat och älskat varje sekund, typ så. Älskar att höra om vad hon har för sig i sitt liv, känner mig så, jag vet inte, speciell som får 'first hand information', iiih. Vänskap, åh!
Sedan kom vi spontant in på hur jag ser på mina ärr i närheten av nytt folk, ni vet, sådana nojor som kommer upp då och då, om man 'är van självskadare'. Min bästa vän är verkligen världens bästa, då hon inte snackar skit eller dömer. Hon bryr sig inte om hur mina armar ser ut, sålänge jag lever. Hon vet om, att jag vet om, hur dumt det är att skära mig istället för att ta itu med det egentliga problemet, eller 'triggern'.
Men jag berättade för henne att jag försökte lära mig att skära ytligare, då det är både (mer smärta) mindre infektionsrisk och snabbare läkningstid, i jämförelse med djupare skärsår som visar fettvävnad eller skadade vener. Så... jag tror att jag klarar mig, i alla fall i hängivelse till vänner och deras stöd. Tack för att ni finns!

Efter våra 'ordinary but deep conversations', så stapplade vi åt varsina hem (smått påverkade av ett sådant där 'inte-så-gott-men-det-funkar' körsbärsvin och lite av min Guinness jag hade med innanför läderjackan, men ändå, lycklig. Glada). Jag vinglade in innanför ytterdörren, trädde på haspen till säkerhetslåset och plockade in juicen och mjölken. Ja, okey, innan det... Innan det så pratade jag med mina föräldrar.

Vi diskuterade framtiden, och hur stressad jag var över att inte kunna göra allt precis nu, nu. Jag förklarade att jag planerade, nu i veckan, att uppsöka Unga In som specialiserar sig på jobbsökande i samband med psykisk sjukdom eller hinder.
Det ska bli intressant, spännande!
Om det går som jag förväntar/vill så ska jag få en inkomst inom en snar framtid.
I samma veva som det vill jag även fundera på DBT eller någon liknande behandling, då jag behöver få hjälp med att 'komma över mina mentala spärrar', behöver dock absolut inga pekpinnar eller 'nej, det du gör nu är fel'.

Jag har framtidsplaner, jag ligger inte bara i sängen och tittar på film hela dagarna. Jag vill en djävla massa.
Det kommer att gå. I sinom tid, i min egna takt - må vara att den är långsammare än genomsnittet men jag kommer att lyckas tillslut.  

Öppnade upp en Norrlands Guld efter 'föräldrasamtalet'. Valde den medveten då den har lägre alkoholvolym, eller procent, vad man nu säger, än Guinness. Hellre att jag dricker en burk till med öl, som är mindre stark, än att jag slänger i mig fem stycken rejäla starköl, eller ännu värre, starksprit. Jag väljer, ja, att trappa ner, än att sluta tvärt med alkoholen, för annars kommer jag aldrig kunna ge upp det helt på mina egna villkor, självmant.

Borsett från allt det så har jag en tendens att frysa något så fruktansvärt då jag är under psykisk (och i viss mån då fysisk) press. Har fotat det så att ni ska få se, ganska kass kvalité på min inbygda cam, men vad fan haha. Jag blir i alla fall blå eller lilaaktig då jag inte längre är varm. Brukar skämta om det bland folk, att man aldrig behöver en temperaturmätare då man har mig, hah.   


Det är ganska jobbigt då gamla ärr liksom, lyser upp då man är bland folk man inte känner men ja. Något jag får ta, inte så mycket att göra åt, om jag iofs inte vill bära långärmat hela livet ut, eh.

Ja, okey, jag måste... lära mig att börja skriva om något för att sedan slutföra det. Svårt.

Men i alla fall så, till min Norrlands Guld åt jag en ordentlig toast. Två bröd, smörade. Ordentligt med ost och chorizo salami samt rejält med kryddor. Nog för att all alkohol jag redan fått i mig täcker typ, hela dagsbehovet så är det okey att jag äter mer än vad jag behöver. Orka noja över att jag ska bli fet då jag frenetiskt försöker att överleva. En hälsosam livsstil och regelbunden träning kan lösa det då jag väl är säker och trygg i mig själv. Alternativt plastikoperationer över lös hud som blivit över efter en kraftig viktnedgång, men vad i helvete. Jag kunde vara död idag, med tanke på hur jag lever. Men det är jag inte. Så jag är tacksam för det.
Att inte 'demonerna' har vunnit än.

Puss och kram på er, jag tänker (utan dåligt samvete) äta upp hela min Cloetta Center (från den gamla' chokladfabriken i Linköping) ta en cigarett (eller två) och sedan lägga mig ner bland mina fyra filtar, i sällskap av tre kuddar och ett perfekt tjockt, men inte för tunt täcke. Bara njuta av att kunna somna bekvämt och tryggt; sova hur länge jag vill imorgon. Vakna utan krav, ta det lugnt och bara vara.

Kikade in här och såg att jag sammanlagt har fått 54 unika besökare. Vet inte vart ni kommer ifrån/hur exakt ni hittar hit men jag är verkligen så sjukt glad över att så pass många personer vill läsa det jag skriver.
Vågar ni så får ni hemskt gärna kommentera också, alltid roligt med respons!

Men i alla fall, så försöker jag vara positiv mitt i misären, det måste man vara för att orka. Spelar ingen roll om man sitter och skämtar om sin självskada (mina favoriter är bland annat "nu på skärtorsdagen så vet jag vilken dejt jag ska ha" och "knivar är jag ju van vid, jag menar, titta på mig"), eller om man struntar i att bära långärmat (vilket leder till att man slutar skämmas, blir mindre osäker tids nog och alltså generellt är positivare). 

Okey, det finns stunder då jag är fruktansvärt självmedveten om jag visar mina armar, första mötet med nya människor är tillexempel alltid väldigt laddat för mig. Tänk om de tror att jag bara vill ha uppmärksamhet om jag kommer i kortärmat, shit... men om det blir för varmt med typ en kofta och jag börjar se ut som en tomat i ansiktet, det är ju också pinsamt.
Samtidigt så har jag lika rätt som alla andra att gå omkring i t-shirt. Jag tenderar att klä på mig om det är yngre barn i närheten, precis som när jag släcker eller håller undan en cigarett i närheten av en barnvagn. Jag säger även till jämnåriga eller äldre (om jag märker att de blir lite besvärade) att jag utan problem kan byta om.
Självskada smittar ju, det vet jag. En liten grupp flickor från högstadiet såg upp till mig och klädde sig i mer gotiska kläder än de brukade, försökte matcha mig och mina armvärmare. Osäker om de hade ärr, men jag såg ofta små rivsår. Så ibland får man tänka till, det finns också personer som inte alls uppskattar att jag 'klär mig normalt', de tittar på mig i äckel eller ilska. Väldigt många viskar och kommenterar, en del är ifrågasättande och nyfikna (vissa går fram och frågar) men resten är hånfulla och dömande. Det är så, och jag får lära mig leva med det, precis som personen som viskar får lära sig att hantera hur pass påverkade de blir av att se på mig.

Jag har mitt stigma i form av ärrvävnad. Ärrvävnad som jag har 'satt dit' själv, det har alltså varit någorlunda medvetna val och är inte något som är kvar efter en spontan olycka. Nog är det olyckligt att jag tvingats ta till något så extremt för att kunna överleva 'lättare' i perioder, men det är så det är, och jag kan inte ändra på det förflutna. Jag kan påverka nuet och framtiden men det är en pågående kamp, precis som med allt annat här i livet som kräver förändring och karaktärsomvandlande. 

Jag kan nog lugnt säga att Manic och framförallt Chatroom var sjukt mysiga. Märks att Chatroom är gjort av en japan, för den är sådär perfekt vriden. Inte konstigt då att den nu är en av mina favoritfilmer!
The Craft är en sådan film man ser en gång för att direkt glömma bort men Repulsion... Jag hade inga höga förhoppningar men helvete vad bra den var, helt fantastisk.

Åh, om jag kunde få ligga här i min säng dagarna i ända... Om jag bara kunde få ha min lilla andningspaus, här i tryggheten av mitt rum, framför filmer jag älskar och vid sidan av god mat och rykande tekoppar.
Men jag kan inte försvinna in i mitt skal hela livet. Jag kan inte bara få existera i min blå- och vitrandiga pyamas.
Jag vet det, jag vet om att det finns en gräns på den här bekvämligheten, ett nalkande slut.

Så jag resonerar så, att jag får ta tillvara på det nu, njuta av det så länge det varar.
För det kommer en dag då jag måste dra mig ur sängen och möta världen där ute. Ta ansvar, agera, uppfylla.
Sluta gömma mig och sluta upp med att vara så förbannat rädd hela tiden. Det kommer en dag då jag är trött på att ligga still hela dagarna och inte längre skyr förändring - vill ut och göra saker, vara duktig.

Eftersom hela helgen kommer vara uppbokad så vill jag göra det mesta av idag.
Det vill säga så lite som möjligt.

Dagens filmlista
Chatroom,
Repulsion,
The Craft
och Manic.

Inte riktigt säker på vilken jag ska börja med, men det blir nog The Craft.
Lagom depressivt såhär på morgonkvisten.
Har också sorterat bilder och valt ut mina favoriter - 309 filer i 4 mappar blev det - så jag slipper dra fram min externa hårddisk varje gång jag vill lägga upp nåt fint.

Håller på att göra hemmalagat potatismos, som ska kryddas med svart- & vitpeppar och örtsalt, kanske några droppar chipotlesås om jag vill vara äventyrlig. Sedan får man inte glömma den stora klicken smör och en liten stänk mjölk. Det bästa är att jag står mig så länge på det här, åh! Hittar jag något jag tycker om i matväg så lagar jag det tills jag blir trött på det, seriöst. I flera veckor förut åt jag kryddade äggmackor med bearnaisesås istället för smör. Innan det så har jag även förälskat mig i oljad lax i ugn, grillade toastmackor med parmesan och... ja, det finns många rätter som jag håller nära hjärtat haha.
Så, ge mig god mat och filmer i överflöd så blir jag lycklig.

Intressant liv, verkligen...

Kanske uppdaterar mer senare idag (eller ikväll), får liksom se om det händer något under dagen som är värt att skriva om! Vill förresten använda mig av minst en bild (som jag verkligen tycker om) per dag här, tycker det blir mysigare att läsa blogginlägg med lite 'färg'.

Önskar mina läsare en relativt ångestfri morgon/tidig eftermiddag!

Idag har jag inte gjort så mycket. Klippt ner mina klor, målat med glitterlila nagellack. Alltid tyckt om att ha naturligt långa naglar, men de håller oftast bara i några månader. Så nu känns det konstigt då jag skriver, som om någonting saknas.

Ätit ganska dåligt idag. Alldeles för mycket kolhydrater och tomma kalorier. Fast mycket te har det blivit, och jag antar att det är det ända som har varit positivt med veckans matvanor. Måste få ordning på det här, jag kommer aldrig bli mindre svullen om jag inte trappar ner på sockret eller det vita mjölet. Jag har gjort det förut och jag vet att det fungerar, ser liksom inte gravid ut trots att jag nyss besökt toaletten... Det är sjukt jobbigt, just precis eftersom jag vet att jag inte är tjock. Vill börja löpa igen också, men rökningen står ivägen för det - tänker inte sluta förrän efter att mina fem ciggpaket är förbrukade.

Skar mig nyss, då jag låg i badet. Det var så ytligt att det knappt blödde, men jag fick fram den där kalla, ilande, krypande och kittlande smärtan, och det var så avslappnande att jag nästan somnade. Kändes tryggt. Fick flashbacks till nian då jag brukade skära mig 'lite varje dag'. Nu såhär i efterhand inser jag att de såren inte var någonting att höja ögonbrynet åt alls haha, men det var stort, då, för mig. Det var någonting jag alltid kunde vända mig till om saker blev för jobbiga. Fokusera på hur det gjorde ont och sved i såren på armen istället för allt djävla kaos inuti. Gå omkring med sin hemlighet, som om man hade en vän nära sig hela tiden, som ingen visste om, inte egentligen - eller nja, alla fattade varför jag alltid gick omkring med armvärmare eller långärmat.

Nu idag har min självskada blivit mindre frekvent men allvarligare då jag väl får mina episoder. Jag är en periodare med alkoholen och nikotinet och har alltid varit det med skärandet. Tror som sagt att jag inte vill ge upp det eftersom jag är rädd att växa upp på allvar, rädd att förlora något som faktiskt fungerat mot ångesten i så många år. Är dock fortfarande rädd för att skära för djupt; får extrema panikattacker om jag inser att jag kommit åt eller allvarligt skadat en ven. Antar att det är ett bra tecken? Fast ändå så fantiserar jag om hur jag skulle våga, våga skära lite djupare nästa gång, nästa sår. Ett del i beroendet. Något jag får lära mig att leva med (om jag inte förstör mig själv helt på vägen dit).

Vill typ lära mig att skära någorlunda ytligt igen. Hur jag ska vinkla handen rätt, hur mycket tryck jag ska ha bakom skalpellen utan att det blir för djupa skåror. Så att jag får lättnad men slipper vara rädd. Resonerar att det är bättre än att komma ner till fettvävnad eller permanent förlora känseln. Jag vill bara åt lugnet; känslan att åh, nu kan jag äntligen fungera normalt igen, allt kommer ordna sig. Anser också att det är betydligt bättre än att hutta i sig starksprit varje dag. Lättare att bandagera sår än att reparera en skadad lever (önsketänkande, kanske?)

Svalde fyra stycken Atarax. Inte för att jag har ångest, utan för att jag vill undvika ångest. Tycker också om hur just den dosen för mig imiterar känslan då man precis blivit lullig av alkohol, då man blir sådär dåsig och mjuk i hela kroppen. Kommer sova så bra ikväll, åh.

Ska försöka skriva lite oftare här än vad jag vanligtvis gör.
Hoppas att ni har det bra där ute, mina läsare, vem ni än är, så uppskattar jag att ni finns till! ♥

Har hällt upp sprit i en hög temugg, kamofleras snyggt då.
Håller på att göra potatismos (sånt som inte är i pulverform redan haha), eftersom jag vet hur allting går käpprakt åt helvete om jag inte äter då jag dricker. Plus att kolhydraterna från potatisen och fettet från smöret blir som en bra 'sköld' mot ev. alkoholillamående.
Det är ändå så illa att jag typ, måste slå mig själv på handen för att inte ta för många klunkar, för snabbt.
Inser att jag har problem med alkohol. Då levern gör ont och man lättare får huvudvärk efter några drinkar, då börjar det bli illa.

Sitter bänkad framför TVn med USB-stickan ipluggad. Valt självdestruktiva filmer ikväll. Lär flytta allt till min laptop & säng då föräldrarna är hemma. Sett på Shame som är destruktiv då det gäller sex, vilket jag kan känna igen mig i - nog för att det aldrig har varit riktigt så allvarligt men jag märker det, att jag tenderar att ligga med folk för att sedan ångra mig. Ni vet, för stunden så är allt spännande och pirrigt. Men efteråt så vill man bara vara ifred. Rör mig inte, prata inte med mig, det var bättre då vi var vänner, seriöst, vi var grymma vänner. Jag blir bara så extremt irriterad? Tror det måste vara en del av min självdestruktivitet som dyker upp, säger åt mig att det är okey att få folk att falla för mig, förstöra förhållanden, krossa hjärtan.

Jag har börjat på Painful Secrets, efter det ska jag se Downloading Nancy, Black Swan och Hesher. Den sista är väl inte så destruktiv, men den är sådär... mysigt smutsig haha. Jag tycker om filmer som visar själslig misär, milt eller extremt. Filmer som folk rynkar på näsan åt, hävdar att det är hemskt att sitta o se på sånt där, att de hellre vill se fina historier med fina slut.
Nej, jag vill se någon plågas, förstöra sig själv, leva farligt överlag. För det har jag själv gjort mer eller mindre, och det blir som att återuppleva alla de stunderna utan att fysiskt behöva sätta mig själv i de riskzonerna igen. Låter kanske konstigt men jag verkligen totalmyser då jag ser destruktiva filmer. Självklart kan jag uppskatta en bra komedi eller romantiskt drama men haha, varför se på film om de inte väcker riktigt starka känslor...?
___________________________________________________________

I know that I’m fucked up and infected
I’ve been hiding in the fear rejected

I’ve been sick and disconnected
I’ve been loving like I’ve been neglected
All the walls coming down around me

I know I’m a walking contradiction
I’m the truth that you wish was fiction

I’ve been on a self-inflicted mission
To destroy everything I’m given
___________________________________________________________

Det lär bli en dimmig kväll, känner det på mig. Förstår ni vad jag menar?

Vet att jag tjatar om mitt djävla brännmärke men åh, det har läkt så fint. Bara en liten krater på ungefär två millimeter kvar som fortfarande läker, i övrigt är cirkeln runtom en perfekt nyans av rosa. Fortfarande helt extatisk över att jag har sluppit infektioner.
Helt spontant tittar jag på gamla bilder av mina ärr. De jag har på handleden är extra 'speciella' eftersom jag normalt undviker det området. Blir därför lite extra sentimental och nostalgisk då jag ser dem, då de idag är mycket mer rosa eller helt vita. Då jag fryser blir de fortfarande blåa eller lila, vilket gör mig glad. Helt absurt, jag vet, men det är som att se en gammal vän blekna bort.

___________________________________________________________

Det finns många där ute som kämpar med värre självskador, med fler infektioner, stygn och sjukhusvistelser än vad jag någonsin har varit med om, upplevt... De som kan räkna psykavdelningen som sitt andra hem, som har varit inladg fler gånger än vad de har fingrar. De som har dokumenterar på papper att de har flera olika störningar som hindrar de till att leva ett funktionellt liv.
Men jag tänker försöka, jag tänker försöka att inte jämföra mig med andra. För jag har det också dåligt. Fast på ett annorlunda sätt. Jag typ, förgiftar mig själv med mitt eget sinne? Förstår ni vad jag menar? Alls? Överhuvudtaget? Eller är jag förvirrad och pratar bara med mig själv nu, hah?

I alla fall...
Jag vill kunna vakna utan att behöva få ångest över 'allt jag måste göra', utan att bli paralyserad i sängen, utan att... utan att känna mig fångad i mig själv. Inte behöva tänka på hur framtiden kommer se ut, kunna drömma om den ja, men inte... inte liksom... fan vad svårt jag har med orden ikväll. Jag vill kunna hoppas, drömma och planera om framtiden utan att vara rädd för att dö. För det är min största rädsla. Att dö innan jag har uppnått mina drömmar. Att gå miste om den dagen då jag har blivit kvinnan jag vill(e) bli. Självständig och säker, trygg i mig själv. Sånt där som är så barnsligt enkelt men samtidigt så fördjävligt svårt.
___________________________________________________________

Glömmer vad jag ska skriva om. Blir som ett svartvitt foto som har så suddiga kanter att man tror att det är i färg. Förstår ni? Eller, okey, nu var jag otydlig. Men det är inte som om någon läser allt det här ändå. Kanske inbillar mig att jag existerar. Existerar för mig själv eller existerar för andra människor?

Tror egentligen inte jag ville få fram något 'exklusivt' med det här inlägget. Har spysmak bak i halsen.
Snurrar i huvudet. TVn och dess kontraster gör så att det flimrar i huvudet på mig.
Spänner och trycker fingrarna om varandra, det gör ont, men det är en skön smärta. Just för att man tillfogar den till sig själv. Just för att man själv har kontroll. Allt annat i ditt liv må vara kaotiskt och oförutsägbart... men det här, självskadan är... nog för att den ibland urartar... men annars så bestämmer jag. Det är det ända som verkligen är mitt. Min lilla hemlighet (som typ alla redan vet om). Det som jag får behålla för mig själv: Mina sår. Min läkningsprocess. Mina ärr. Mina konsekvenser. Min ångest.    

Jag förstår inte vart det här har kommit ifrån. För jag kan ju. Jag kan. Bara jag ger mig fan på't. Jag kan gå ut och söka jobb. Bara jag bestämmer mig. Jag kan intala mig själv att det inte är hela världen om jag inte får det där jobbet, jag kommer kunna klara mig själv någon gång i framtiden. Jag är smart och stark nog. Att övervinna hinder som alla människor möter någon gång i livet. Jagmåsteklaradethärannarsruttnarjaginombords. 

Jag vet inte. Jag vill. Men jag vågar inte. Jag är för rädd för att kliva ur min 'säkerhetszon'. Det har alltid varit så, att jag varit rädd, men framförallt osäker. Osäker, paranoid, tveksam, ångestfull. Plågsamt osäker. Självkänslan är noll, trots att självförtroendet är betydligt högre. Orkar inte förstå.
___________________________________________________________

Ärligt talat så vet jag inte varför jag skriver här, då jag inte är säker på vad jag vill skriva. Förstår ni?
Kanske lika bra att stänga ner, avsluta, ge upp. Fortsätta, ta nya tag någon annan dag. Det kanske är bäst så. Gråta i text istället för blod.

Jag sitter ute och röker.
Det bränner i halsen. Jag känner mig levande.
Snurrar i skallen, sluter ögonen, världen vibrerar.

Jag lever. Jag känner mig levande.
In i värmen, sträcker stolt på ryggen, sätter mig bekvämt i familjens läderfåtölj, fåtöljen vi kallar "Tronen". För det är verkligen en tron, man sitter som en kunglighet, känner sig som crème de la crème.

Klickar in sig på musikspelaren som används frekvent i samband med Sennheiser hörlurar och alkohol.
Höjer volymen och försvinner i ett av hav vackerhet, ett hav av bra musik med underbara basgångar eller texter.
Kvällen börjar med Veritas (A-Lusion), the WORLD (Nightmare) och 満天 (Manten / The Whole Sky) av Kalafina. Fördjävla fenomenalt. Helt fruktansvärt fantastiskt.

Itsuka boku ga misete ageru
Hikari kagayaku sora wo /
"One day I will show you
The sky that shines with light"

kegarenu mono to shite furu yuki no shirosa wa
nukumori wo shireba kiete shimau no
kirei na yume dake ga anata wo kirisaita
tsumetai hitomi no yasashisa to shinjitsu /
"As something that is pure the whiteness of the falling snow
would disappear if it knew warmth
What tore you to pieces was simply a beautiful dream
The kindness and the truth of cold eyes"
________________________________________________________

Japanska är förövrigt ett av de språk jag beundrar och njuter av mest. Efter engelskan så klickar japanskan allra mest med mina hjärtsträngar, det liksom... jag ryser. Jag känner mig hemmastadd. Det är helt sjukt egentligen.
Men det är så jag känner mig närmast mig själv. Låter det logiskt?

Sedan blir det mycket tv-spels soundtrack, oftast från Capcom och Devil May Cry (Lock and Load -Blackened Angel mix- och Devil's Never Cry (Staff roll), åh jag ryser. På riktigt, jag ryser.) Japanerna kan verkligen sin musik, wow.
Speciellt delen mellan 1:48 till 2:22 ur The Viper (EKIDONA combat) gör mig så, så... ja, jag kan inte ens beskriva känslan, så intensiv är den. I detta ögonblick så känner jag mig så, så levande. Skakar. Alla känselspröt vibrerar.


Nu antar jag att ni inte är så intresserade av vad för slags musik jag lyssnar på, men jag resonerar så, att det får ni ta. Läser ni ens min blogg, de få inlägg jag uppdaterar, då jag väl uppdaterar, haha...

... Musik var ju inte riktigt det jag planerade om att skriva om ikväll, hm.
Fast Negai (Main Theme) och Old Memory från Yosuga no Sora OST -New- är fortfarande mina älsklingar.
Vill nästan börja gråta, för just så vackert tycker jag att de är.
Mycket japanskt ikväll. De vet exakt hur de ska provocera fram olika känslostormar.
Jag rekommenderar alla läsare att leta upp och lyssna på dessa. Nu. Trots att ni inte ser på den tillhörande serien, så kommer ni förhoppningsvis ändå genuint uppskatta alla individuella toner.

Men... Ikväll känner jag mig levande. Jag känner mig rent av lycklig.
Tacksam för att jag har det jag har.
Önskar att jag kunde överföra den här euforin till alla jag känner. Den här... anspråkslösa, kravlösa känsla.
Känslan som får det att spritta i hela kroppen, som får det att rycka i mungiporna.
Känslan som värmer benen, som gör så att man kan krypa ner i sängen och le.
Le för att man är glad för att man lever. Glad för att man är den man är.

I brist på inspiration till vad jag ska skriva om så tänkte jag posta bilder på mitt brännmärke på vänster handled. (Ah, för det är fullkomligt normalt!)
Jag förvånas över hur bra det har läkt, hur fint kanterna ser ut. Har annars väldiga problem med 'ciggmärken'.
Var ett spontant självskadeögonblick, en kväll då jag hade druckit lite för mycket.
Smärta blir automatisk njutning då jag är full, förstår inte varför.
(Då jag i övrigt har en väldigt låg smärttröskel!)


Jag är lika mycket äcklad som fascinerad då jag zoomar in på såret för att se hur alla hårsäckar och nerver har bränts sönder, hur vävnaden försöker anpassa sig och läka skadan.
Ibland så tycker jag att nya sår blir som... som bebisar? Förstår ni vad jag menar?
Då man faktiskt gör och tar hand om de. De blir som något värdefullt, något som säger att Hey, jag existerar.

Min självskada är så konstig ibland, liksom... Jag måste skada mig själv för att förstå att jag finns till, men är samtidigt obeskrivligt skräckslagen för att få infektioner eller dö. Jag fruktar döden så mycket att jag får ångest om jag känner att jag inte gör något av mitt liv. Vilket är ganska ironiskt då det borde räcka med att jag andas i en fungerande kropp och lever i ett, inte alltför vridet psyke.

Känns som om jag kommer ner lite för djupt nu, haha. Behöver ta en cigarett (skynda på min död lite mera, bara för att) innan jag fortsätter att skriva.
________________________________________________________

Fast nu vet jag inte riktigt vad... eller om det var något viktigt jag ville ta upp. Skriver inte här så ofta ändå.
Antar dock att det inte var så viktigt ändå.
Oavsett så vill jag försöka lyfta fram att det är fint att leva.
Att det är fullkomligt okey att känna sig levande. Hur dåligt man än mår i övrigt, hur mycket vän det destruktiva än är så är det inget fel på att må bra ibland. Hur konstigt det än känns så... så vill jag i alla fall inbilla mig själv att det är något bra, något bra att te sig till det positiva, ibland.
Trots att det kommer stunder då man hellre vill begrava sig i blod och misär. Trots att det är just misären som man känner sig som mest hemma i, så dyker det upp stunder med glittrande guldglimtar som är värda att hålla fast vid.
Det är inget fel i att känna sig hemma i det bra, det goda. Jag får, det är tillåtet.

Detta är dag två av mitt nya liv. Ja, så att säga. Det är egentligen inte så stor skillnad, mer än att jag inskriven på Arbetsförmedlingen och aktivt söker jobb (och gör jag inte det ser jag till att regelbundet kolla mejlen och vara noga med att mobilen inte är på ljudlös).
Jag försöker hålla attityden positiv och öva på att ändra min inställning till framtiden som helhet.

Okey att jag tillbringar alldeles för mycket tid att dagdrömma (gammal vana) -
just nu har jag målat upp en fantasi då jag har min son i famnen; han sitter på min höft och har armarna runt min hals. Jag nästan flyger fram i min sommarklänning, lätta sminkning och mognare kropp, min son överöser jag med pussar och kärleksord. Vi går på Londons gator, förbi folk som ler åt oss och förbi butiker där expediten hälsar igenkännande. För vi ska till vårt favoritcafé och möta pappa. Mannen jag älskar och har gift mig med, den oerhört ståtliga och vackra Tom Hiddleston, med ett hjärta som har så mycket godhet att man får tårar i ögonen bara av att vistas i samma rum.

Fast det är lyckliga tårar som följs av ett leende, och en kyss på munnen, det får han också - även fast jag måste stå på tå och sträcka på hela mig för att nå. Våran son (som heter Alex) viftar med armarna och vill bli buren av pappa och det är mer än välkomnat, jag har ont i svanken och är allmänt sliten av att ta hand om min son som är minst lika envis som jag (vi är ensamma i långa perioder, men det är för att Tom måste flyga runt världen till olika filmproduceringar).
Oavsett hur sliten jag ser ut eller känner mig så tycker Tom att jag är vacker, det säger han ofta, om inte med ord så med beröring.

Vi går in med vår son (som gnäller på pappa och vill visa att han har blivit stor, så han blir nedsläppt och får gå själv, utan att hålla hand). Butiksägaren ser oss och gör direkt iordning vår beställning, eftersom vi alltid äter och dricker samma sak (en sandwich med grillad kyckling för Tom och te vid sidan av, själv gottar jag mig i en mindre portion av en traditionell engelsk frukost och dricker traktens bästa kaffe).

Vi tillbringar våra dagar så här, tillsammans alla tre, jag, Tom och Alex. Vi skrattar och gråter, bråkar om småsaker, vaknar mitt i natten av Alex som vill ha uppmärksamhet; blir ibland avbrutna då vi älskar, och trots att pannan glittrar och hans lockar i håret är fuktiga, så ler Tom och skrattar bort det, säger att vi har all tid i världen; jag tassar upp naken i skenet av månen och är trygg i min kropp - trots att jag har så många självskadeärr och bristningar från graviditeten - men jag vet att jag har överlevt och äntligen har fått livet jag önskat, med mannen jag älskar och en son som vi ska uppfostra med tydliga regler och mycket kärlek. Jag sätter på mig en av Toms t-shirts och beger mig till barnkammaren, som är precis bredvid vårt sovrum.

Men för Alex så passar det ibland inte med mamma, han vill att pappa ska vara där istället. Det vet redan Tom, så han kommer smygandes med det tunna sommartäcket virat och knutet runt höften, ger mig en kyss på sidan av pannan och säger att det är okey, jag har jobbat alldeles för mycket idag. Svär lite åt honom att han har snott täcket men ler, ler så där dåsigt och lyckligt man bara gör då man är galet förälskad och går tillbaka, lakanen är fortfarande varma. Då Alex har fått byta blöja och slocknat helt så smyger Tom in till mig, stänger dörren försiktigt och kryper ner i sängen, täcker över oss upp till axlarna med täcket och virar sina stora, långa armar runt mig och ser road men förvirrad ut då jag plötsligt börjar prata ett språk han har hört förut men inte kommer ihåg så mycket av. Jag kysser honom och förklarar.
"It means 'I love you' in Swedish."
Och så ler han sådär, så genuint som bara han kan, med skrattrynkor runt munnen och djupa smilgropar och försöker säga samma sak, med sin brittiska brytning.
_______________________________________________________________

JA SÅ... Det är sådant här jag 'roar' mig med under dagarna. Det är än så länge en fantasi och jag är också medveten om att chanserna för mig att få kontakt med den där mannen är väldigt små. Sedan kanske vi inte ens har en sådan 'kärlekskemi' då vi väl träffas, kan man aldrig veta säkert ju! Men jag står fast vid att, ska jag skaffa barn så ska det bli med Tom Hiddleston. Jag vill helst av allt ha en son, men jag skulle inte ha emot att få en dotter heller. Jag har dock inte funderar på kvinnliga namn än, haha.

Men först, först och främst... ska jag få ordning på mitt liv här i Sverige. Jag ska få ett arbete och kunna bidra till hyran här hemma för att tids nog flytta till min egen lägenhet (eller dela den med min bästa vän). Efter att Sverigelivet har stabiliserat sig så vill jag pröva mina vingar någonstans i England. Jag ska klara det. Jag ska bli lycklig. I mig själv eller tillsammans med någon annan. Vem den personen blir kan jag inte veta, för det är ju hjärtat man ska följa i val av partner och inte alltid vila för mycket på en drömvärld.

... Fast mysigt är det ju, att måla upp sådana scenarier.
För vem vet, en dag kanske jag står där. Pekar finger åt alla som inte trodde att jag skulle klara det.



   

Transience betyder förgänglighet. Livets förgänglighet; känslan av hur livet innebär dödlighet, hur allting en gång kommer att ta slut. Sakta men säkert så dör vi. Känslan av att leva på lånad tid. Den känslan har jag nu.

Satt nyss i soffan vid altanen och rökte. Lyssnade samtidigt på Negai (Main Theme) och Old Memory från Yosuga no Sora. Det är två underbart fina låtar och de kan göra mig lika lycklig som nedstämd, men oavsett så har jag alltid älskat "plinkeplonkande"; klassisk pianomusik eller lugn musik utan sång.

Jag sitter där och tänker på alla sjukdomar man kan råka ut för (helt på grund av dumma livsval), hur man drabbas av någonting som är obotbart eller som kräver att man ändrar hela sin livsstil för att bli frisk från. Det är fascinerande hur jag kan fastna så lätt i negativa tankespiraler och få ångest för att jag äter, dricker eller röker för mycket - då jag inser att det flera år framåt kommer visa sig i och på kroppen. Men ändå, ändå så tar jag ett till bloss och jagar that next high, bara för att få känna mig levande, bara lite längre till.
Samtidigt så intalar man sig själv att cancer, leverproblem, fetma, det... det kommer man aldrig råka ut för. Trots att jag har övervikt, gulsot, prostatacancer, alkoholism och promiskuitet i släkten ... gamla tanter med KOL och far- och morföräldrar som dött av sina hårda liv. Det är inte världens bästa bakrund kanske.

Jag bara... undrar hur det är för alla de som inte konstant behöver brottas med existentiell ångest. Som kan ta bra beslut enbart för att de vet att det kommer gynna dem i framtiden. Som orkar vänta på att allt ska bli bättre, som lägger ner ciggen, släpper flaskan och pillerburken. De som kan leva i nuet utan att implodera.

Jag vet inte, kanske tänker för mycket.
Kanske inte borde oroa mig över allt och inget.
Måste lära mig att ta djupa andetag och inte tänka på döden. För självklart finns den där, men det är ingen idé att jaga den mer än nödvändigt, man får inget ut av att oroa sig för att man ska dö, då man just i denna stund ändå är så levande.

Väldigt luddigt, jag vet. Men det är så nu, hur det känns. Det är jobbigt men jag försöker, försöker att ta bättre beslut, försöker lära mig själv att inte vara rädd.