Bakura [獏良]

Har korkat upp en flaska Törley champagne, klockan är inte ens tolv. Dagen börjar lite skakigt. Om inte annat så är det en väldigt god champagne.

Vaknade tidigt och slängde in mina tre kuddar och mitt täcke i tvättmaskinen. Sedan ska örngott, lakan och favoritfilten tvättas, ska köra filten en gång extra i torktumlaren så att den behåller sin fluffighet. Det ska bli supermysigt att ha allting rent, eftersom vi städade hela huset igår kväll (dammsugade, diskade, torkade golv, dammade hyllor och så vidare). Hade varit härligt om vi kunde städa så här ordentligt varje söndag. För jag mår så bra då det är smulfritt, helt seriöst.

Läste en manga igår kväll som gav mig hjärtklappning, helt otroligt. Var väldigt längesedan sist det hände, då var det med Death Note och jag har alla volymer i bokhyllan. Kamisama no Iutoori (FUJIMURA Akeji) heter den. ♥ Guld värd, fullkomligt brilliant story och asmysig tecknarstil! Läser igenom ett kapitel på mindre än en kvart, så fast...!

Jag börjar få slut på cigg, vill inte. Jag vet att jag lovade mig själv att sluta efter det sista paketet men det tar ändå emot. Jag hoppas jag får extra pengar över (måste ha råd med Uppsalaäventyret först!) så att jag kan köpa minst ett paket till, kommer vara så extremt lättretlig annars.
_________________________________________________________

Fatta hur rädd jag blir då det plötsligt låter från övervåningen. Mamma är kvar, har inte åkt till jobbet. Antagligen förkyld och ska jobba hemifrån. Slänger ifrån mig plastmuggen och häller i den resterande champagnen i en tekopp med hög kant. Sköljer ur och slänger glasflaskan.

Inser att jag har stora problem. Måste jag panikartat dölja innehållet i vad jag dricker så ringer varningsklockorna... Och sedan gömma en till öl i samma temugg... Nog för att jag har druckit mycket som femtonåring men idag, det är värre än vad det någonsin har varit. Ta en drink även fast man inte har en anledning, inte att fira eller dricka för att det är gott. Bara vill åt alkoholen.


Min största rädsla här i livet (förutom att dö en tidig/plötslig död) är att bli alkoholist, eftersom vi har släktingar som dött av den sjukdomen.
Jag är dock ganska nära inpå. Inte att dö av mitt missbruk men att fastna i det så hårt att jag behöver behandling för att komma ur det. Då jag inte kan fungera normalt om jag inte huttar i mig lite whisky.

Men let's face it, att öppna en champagneflaska klockan 10 på en vardagsmorgon, det är inte ett friskt beteende. Nog för att jag tycker att det smakar gott... men då hade jag bara behövt dricka ett litet glas, inte hälla i mig hela flaskan. Det finns en gräns och jag tror att jag är på god väg att överskrida den, om jag inte har lyckats redan utan att inse det själv.

Fast som i alla beroenden så är man i viss mån alltid fast i ett stadie att "jag vill ha det här för mig själv trots att jag vet att det är extremt skadligt". Men det finns ingen ursäkt. Alls. Jag måste stå öga mot öga med mina demoner och för en gångs skull vinna. Inte ge efter eller glorifiera min egna förstörelse.

Jag inser att jag kommer behöva hjälp med det här men det måste ske på mina egna villkor annars blir jag aldrig frisk. Aldrig. Precis som med att sluta röka.

Men jag har kunnat 'bara ta en drink' och sedan slutat helt. Förut så har det funkat, så jag vill lära mig, jag vill tillbaka till den punkten. Då jag drack för att det smakade gott, eller för att det passade till en specifik matträtt. Inte enbart för att bli full och glömma bort andra bekymmer eller att få mod nog till att skära djupare.

Jag vet inte vart jag hamnade fel. Det gör mig så ledsen.
Som de sa i något avsnitt av That's 70's Show: "She drank all your beer because she hasn't got a future", något i den stilen. Och det kan jag delvis relatera till, då jag alltför ofta dricker för att komma på andra tankar, för att slippa tänka på allt det dåliga. Men det gör jag ju ändå (tänker 'på allt det dåliga'). Jag skär mig ändå extremt (för mig) djupt då jag är alkoholpåverkad. Jag bränner mig värre än om jag vore nykter. Jag vaknar upp med ett dåligt humör, som senare den kvällen gör mig så förtvivlat frustrerad att jag självskadar. Leder sedan till en upprepad cirkel av kontinuerlig självskada... Inte bra, alls.

Har i alla fall köpt ytdesinfektionsmedel. Vilket är en väldigt bra sak! Kommer alltså kunna rengöra mina rakblad innan jag använder de = minskad infektionsrisk. Mina brännmärken har jag kunnat dra av hud ifrån, den på benet (nämnde jag att jag samma kväll som handleden också brände mig på benet...?) bildar blod och ser ganska fin ut, dock så är den betydligt vitare på vissa delar jämfört med det andra såret, gjorde den på benet i mörker och alkoholdimma. Blir alltid värre om jag skadar mig själv och inte är helt fokuserad/ser ordentligt. Men jag ska sköta om mina brännsår, precis som jag alltid sköter om mina eventuella nya skärsår.

Har alltid varit noga med hygien. De gångerna jag inte har varit det så blir såren alltid infekterade, haha.
Byter bandage och plåster som om de vore mina vänner, lägger om såren som om de vore en present. Sjukt konstigt, förstår fan inte varför jag känner så gentemot mina självskadesår. Antar att det är del i beroendet.
Vill sluta men ändå inte. En del av mig är fortfarande fast i det. Tänker inte ljuga eller försköna.

Låt mig förstöra mig själv tills jag inte orkar längre. Då jag kommer till den punkten då är jag redo att sluta helt. Jag söker redan hjälp för många av mina beroenden, och en del av mig vill också låta andra hjälpa mig, jag vill ta emot hjälp. Det vill jag verkligen. Men om någon säger åt mig att "det där är fel, nej du får inte dricka mer, kom igen, sluta upp med skärandet"... så tenderar jag att bli sur och göra tvärtom.
Går tillbaka till den omogna tonåringen. Revolterar, just för att jag kan, just då.
Men nu börjar jag bli vuxen och det är inte okey att hålla på så här, det sliter mer än ger. Jag är inte odödlig, hur mycket jag än vill tro det.

Jag tror starkt på att jag kommer klara mig ur det här. På ett eller annat sätt. Jag måste. För jag tänker inte dö i gulsot som mormor gjorde. Jag har för mycket för att leva för, för att låta det här besegra mig.
Jag tänker överleva det här beroendet. Jag har inget annat val.
I min takt, ja, men jag ska bli fri från skiten.
Jag ska lyckas. Jag ska. Inte kanske, eller vi får se. Jag ska.