「A L I V E ♡」
Mycket har hänt i mitt liv senast jag uppdaterade här (en ursäkt ges till de läsare som velat ha tätare inlägg). Ger mig på en sammanfattning av det viktigaste... Here goes!
Jag har fått ett jobb på ett café ca 50 minuter ifrån där jag bor. Jag mår verkligen fenomenalt bra då jag är där, det är ett extremt givande arbete och jag sover betydligt bättre än förr. Tempot är snabbt och stressen tyngande, men det är en bra slags stress, speciellt då jag lyckas slutföra dagens mål av att jag tillexemepl ska göra klart disken eller hinna äta lunch, sådant ganska simpelt. Jag kommer upp på morgonen och tar min medicin ordentligt (förutom enstaka miss(bruken)tagen av Tramadol), tar hand om hygien och mitt generella utseende; med en positiv inställning till näst intill allt, gör så att jag kan ta mig an motgångar och lösa problem utan att drabbas av världens panikångest. Jag är inte helt där än men jag vågar idag säga att allt sådant är på god väg!
Mina tjockaste och djupaste ärr har läkt ganska precis, de stramar bara om jag vänder eller rör armen på ett visst sätt. Kliar så in i helvete också haha, och blir lätt torra. Som det brukar vara med ärr, alltså! Jag ska ta en bild på dem någon dag, mest för min egen skull, en dokumentation av min överlevnad.
Jag har också gått ner väldigt mycket i vikt men ätstörningsspökena är inte alls lika högljudda som de skulle ha varit för några år sedan. Nu är jag smal för att jag springer runt mycket, inte för att jag sväler mig själv!
Under arbetsdagar så skadar jag mig inte, inte heller då jag vet att jag morgonen därpå ska jobba. Det är 'bra för min självskada' att hålla mig så aktiv som jag gör under ett normalt pass. Sedan att jag mer eller mindre får betalt för mina tvångstankar (bl.a. att saker ska vara iordning, hållas rent) är ju fan obetalbart. På en dag tjänar jag ungefär 220 kronor, vilket blir ganska mycket pengar om jag ser till att jobba i några veckor. Jag ser dock ingen anledning till varför de skulle sparka mig, med tanke på att chefen alltid frågar om jag 'vill jobba imorgon'. Får mycket positiv och uppmuntrande respons från både personal och kunder och det gör mig mysigt varm i själen. Liksom tänk er, någon uppskattar det jag gör, de ser att jag verkligen arbetar hårt och alltid försöker förbättra mig!
Okey att jag ibland har destruktiva dagar, då jag mår dåligt och bara vill stanna i sängen. Visst att jag maniskt stjäl rakblad eller piller från både främlingar och folk jag känt sedan länge... Ja, jag tar starka smärtstillanden även fast jag inte borde och drömmer om dagen då jag kan få dem utskrivna på riktigt... och att då jag väl dricker alkohol så blir det i alldeles för stora mängder under alldeles för kort tid. Men jag försöker. Tro inte att jag inte försöker sluta med mina destruktiva beteenden! Det svåraste jag så att säga möter just nu är rökningen, både vanliga cigg och de som är... lite roligare. Näst efter det alkoholen och absolut sist är skärandet. Ska dock ta allting i min egna (snigelfarts)takt. Annars kreverar jag och hinner bli både psykiskt som fysiskt utbränd innan jag fyllt 30.
Tror dock att det kommer lösa sig för mig, bara jag håller i, kämpar lite till, försöker mer aktivt... Kan fan nästan säga att det ska bli spännande att få lära sig att klara sig helt på egen hand, att se, att fan vad jag kan, guh vad duktig jag är samt inte vara så förbannat rädd för att be om hjälp.
Påtal om spännande så har jag glömt att nämna att jag har hittat kärleken. För andra gången hittills i mitt liv. Han heter Viktor men jag kallar honom för min Dante, då han är läskigt lik karaktären med samma namn från Devil May Cry 3 spelet. Viktor får mig att känna mig som en känd lyxhora då vi ligger med varandra, men utanför sängkammaren är jag världens vackraste prinsessa. Han får mig att skratta, han gör mig nervös (klumpen i halsen, hjärtklappningen innan vi ses, fjärilarna i magen allt sådant där som är så kliché men som fan ändå stämmer in på pricken då man 'ung och kär'). Då han tar min hand då vi är ute på stan, då han ger mig en puss på eget bevåg, då... då lyser mina kinder upp och jag försöker att inte börja le som en idiot, ja, då är livet allt bra härligt. Vi dejtar inte och är inte på något sätt flickvän eller pojkvän (i alla fall inte offentligt, vi har inte heller valt att aktivt prata om det; bara tar saker som de kommer helt enkelt) - jag menar, han är snubben som inte kan sitta still i mer än tio minuter och har typ... minst tre brudar runt sig under vilken tidspunkt som helst haha! Jag skämtar inte då jag säger att han är charmen själv. En töntig charmör, samtidigt som jag ser honom som en väldigt dyr (och väl värt pengarna) strippa. Åh, han är så fin och han gör mig så lycklig, hoppas i alla fall på att vår vänskap håller eller utvecklas vidare till något mer.
Jag har fått ett jobb på ett café ca 50 minuter ifrån där jag bor. Jag mår verkligen fenomenalt bra då jag är där, det är ett extremt givande arbete och jag sover betydligt bättre än förr. Tempot är snabbt och stressen tyngande, men det är en bra slags stress, speciellt då jag lyckas slutföra dagens mål av att jag tillexemepl ska göra klart disken eller hinna äta lunch, sådant ganska simpelt. Jag kommer upp på morgonen och tar min medicin ordentligt (förutom enstaka miss(bruken)tagen av Tramadol), tar hand om hygien och mitt generella utseende; med en positiv inställning till näst intill allt, gör så att jag kan ta mig an motgångar och lösa problem utan att drabbas av världens panikångest. Jag är inte helt där än men jag vågar idag säga att allt sådant är på god väg!
Mina tjockaste och djupaste ärr har läkt ganska precis, de stramar bara om jag vänder eller rör armen på ett visst sätt. Kliar så in i helvete också haha, och blir lätt torra. Som det brukar vara med ärr, alltså! Jag ska ta en bild på dem någon dag, mest för min egen skull, en dokumentation av min överlevnad.
Jag har också gått ner väldigt mycket i vikt men ätstörningsspökena är inte alls lika högljudda som de skulle ha varit för några år sedan. Nu är jag smal för att jag springer runt mycket, inte för att jag sväler mig själv!
Under arbetsdagar så skadar jag mig inte, inte heller då jag vet att jag morgonen därpå ska jobba. Det är 'bra för min självskada' att hålla mig så aktiv som jag gör under ett normalt pass. Sedan att jag mer eller mindre får betalt för mina tvångstankar (bl.a. att saker ska vara iordning, hållas rent) är ju fan obetalbart. På en dag tjänar jag ungefär 220 kronor, vilket blir ganska mycket pengar om jag ser till att jobba i några veckor. Jag ser dock ingen anledning till varför de skulle sparka mig, med tanke på att chefen alltid frågar om jag 'vill jobba imorgon'. Får mycket positiv och uppmuntrande respons från både personal och kunder och det gör mig mysigt varm i själen. Liksom tänk er, någon uppskattar det jag gör, de ser att jag verkligen arbetar hårt och alltid försöker förbättra mig!
Okey att jag ibland har destruktiva dagar, då jag mår dåligt och bara vill stanna i sängen. Visst att jag maniskt stjäl rakblad eller piller från både främlingar och folk jag känt sedan länge... Ja, jag tar starka smärtstillanden även fast jag inte borde och drömmer om dagen då jag kan få dem utskrivna på riktigt... och att då jag väl dricker alkohol så blir det i alldeles för stora mängder under alldeles för kort tid. Men jag försöker. Tro inte att jag inte försöker sluta med mina destruktiva beteenden! Det svåraste jag så att säga möter just nu är rökningen, både vanliga cigg och de som är... lite roligare. Näst efter det alkoholen och absolut sist är skärandet. Ska dock ta allting i min egna (snigelfarts)takt. Annars kreverar jag och hinner bli både psykiskt som fysiskt utbränd innan jag fyllt 30.
Tror dock att det kommer lösa sig för mig, bara jag håller i, kämpar lite till, försöker mer aktivt... Kan fan nästan säga att det ska bli spännande att få lära sig att klara sig helt på egen hand, att se, att fan vad jag kan, guh vad duktig jag är samt inte vara så förbannat rädd för att be om hjälp.
Påtal om spännande så har jag glömt att nämna att jag har hittat kärleken. För andra gången hittills i mitt liv. Han heter Viktor men jag kallar honom för min Dante, då han är läskigt lik karaktären med samma namn från Devil May Cry 3 spelet. Viktor får mig att känna mig som en känd lyxhora då vi ligger med varandra, men utanför sängkammaren är jag världens vackraste prinsessa. Han får mig att skratta, han gör mig nervös (klumpen i halsen, hjärtklappningen innan vi ses, fjärilarna i magen allt sådant där som är så kliché men som fan ändå stämmer in på pricken då man 'ung och kär'). Då han tar min hand då vi är ute på stan, då han ger mig en puss på eget bevåg, då... då lyser mina kinder upp och jag försöker att inte börja le som en idiot, ja, då är livet allt bra härligt. Vi dejtar inte och är inte på något sätt flickvän eller pojkvän (i alla fall inte offentligt, vi har inte heller valt att aktivt prata om det; bara tar saker som de kommer helt enkelt) - jag menar, han är snubben som inte kan sitta still i mer än tio minuter och har typ... minst tre brudar runt sig under vilken tidspunkt som helst haha! Jag skämtar inte då jag säger att han är charmen själv. En töntig charmör, samtidigt som jag ser honom som en väldigt dyr (och väl värt pengarna) strippa. Åh, han är så fin och han gör mig så lycklig, hoppas i alla fall på att vår vänskap håller eller utvecklas vidare till något mer.
