Bakura [獏良]

"Eaiting Disorder Not Otherwise Specified"

Det är något lurt med mina matvanor.
"Förr" har jag varit anorektisk, men gick sedan över till bulimi. Övergången är hårfin och för mig (och tydligen andra personer världen över) är det fullständigt logiskt att "göra sig av med" överflödig mat eller överdrivet kaloriintag (som att "svulla" på snabbmat eller liknande i extrema mängder - kaloriintaget lär överskrida 2000 (vilket är dagsbehovet för en normalt aktiv kvinna)).
Om du har ätit för mycket så vet vem som helst ju med sig att om du låter maten "ligga kvar" eller äter lika mycket allt oftare, igen och igen... så lär du gå upp i vikt.
Det var iaf så jag resonerade då.

Hålla portionerna nere; minska storleken - lära sig att dricka mer innan, mellan och efter måltider - att snabbt "purge" (alltså rensa, få ur sig, göra sig av med) den mat som "är för mycket" - vara noga med träningen; få in rutinerna - att så ofta som möjligt kompletera med kosttillskott/vitaminer, mineraler/proteiner (osv)...

Det DÄR låter väl relativt logiskt, eller hur?
Men sen kommer vi till en annan del av min lilla ekvation:

Vara extra noga med att få det att se ut som om du äter (har en normal och hälsosam attityd till mat; men att du fortfarande kan "indulge" då och då utan dåligt samvete) - att tala om träning och vikt som något självklart och få det att låta som att du faktiskt är en väldigt hälsomedveten person - klaga på magont eller huvudvärk så fort du vill "göra dig av med överflödig mat" - att äta med god aptit framför familj och släkt; be gärna om mer - Håll humöret uppe framför andra! - anförtro dig endast åt nära vänner - försäg dig aldrig till folk du vet kommer "sätta krokben för dig" - klä dig täckande (eventuell viktnedgång och/eller skärsår ska döljas!.

Och. Så. Vidare.
Här ser man hur pass sjukt mitt tankebeteende angående och gällande mat har vuxit sig genom åren.

Då man talar om ätstörningar så baseras de mer eller mindre, oftast och/eller alltid på ett behov av att ha kontroll.

"Jag klarar inte av skolan..." (Då går jag och svälter mig själv i en vecka = bevis på självkontroll)
"Jag är missnöjd med min kropp" (Då använder jag mig av extrema sätt för att gå ner i vikt och/eller slimma ner min kropp)
"Jag bryr mig inte längre..." (Då fokuserar jag istället på att "mata" mina självdestruktiva monster)
"Om man ändå var smal..." (Då förbiser jag det faktum att jag alltid har varit underviktig och att de former jag har på min kropp bara är bröst och bak)
"Jag kommer äntligen bli lycklig så fort jag når min målvikt [42-44 kg]" (Nja, tveksamt. Jag kommer med all säkerhet, rätt så troligt vilja gå ner ännu mer i vikt)
"Om jag bara klarar av det här [att gå ner i vikt/bli smalare] så kommer resten av alla mina problem lösa sig automatiskt" (Fel. Fel. Fel. Allt blir bara en enda ond cirkel som kan fortsätta i oändlighet = "The Downward Spiral")

Vad jag har märkt nu (för att återkomma till "EDNOS" rubriken) är att jag egentligen inte kan kalla mig "hel" anorektiker, bulimiker eller "chronic overeater".
Jag identifierar mig med idealen för den "anorektiska tron", men jag glider samtidigt in på tankesättet att "om jag äter för mycket måste jag direkt tömma magsäcken/tarmen". Så jag vill ha friheten att kunna känna kontrollen som svälten ger, i samma veva även kunna äta hur mycket jag vill och för att sedan, om jag får dåligt samvete eller ångest, kunna spola ner all oönskad mat i avloppet.

Ibland har jag dagar då jag kan äta hur mycket och vad jag vill, utan att känna skam eller äckelkänslor. Jag bekymrar mig inte alls över vad jag äter - jag äter för att det är gott, för att jag är sugen eller helt enkelt bara hungrig - inge' mer med det! Life goes on!
Jag kan gå på släktmiddagar och liknande och äta som en riktig "arbetarman"!
Och som sagt, är jag sugen så tvekar jag inte det minsta på att gå och ta för mig av vad det nu är jag vill ha, just då.

Men idag, och ca. en vecka bakåt i tiden så har hela den där "mysfaktorn" angående mat blivit något kluven.
Jag tänker konstant på att "nu kommer jag gå upp i vikt" - och det är faktiskt det jag är mest rädd för. In the long run så spelar det ingen roll vad eller hur jag äter, sålänge jag inte går upp i vikt.
Jag har dåligt samvete för att jag inte tränar - och då jag väl börjar cykla på den där förbannade träningscykeln, hoppar lite på dansmattan, simmar eller stretchar, samt gör lite styrketräning... så har jag ett mål - men jag orkar inte ens fullfölja hälften.

Allt blir lidande då jag håller på så här. Jag blir frustrerad att "ingenting går som jag vill", mina vänner och älskade säger åt mig att jag inte får gå ner mer i vikt. (Oroa er inte, jag är värdelös på det i alla fall så...) och föräldrarna är oroliga för att jag dricker mer än vanligt eller för att jag gör si och så och bla bla.

Jag förstår inte vad det är med mig. Jag har så mycket att se fram emot och vara stolt, glad och lycklig över - men så sitter jag här, lik förbannat och fortsätter klura ut sätt jag kan använda mig av som lättar på ångesten och som ger mig mer kontroll och själsligt lugn.

Men allt det här är bara sjukt...
Ni säger säkert "Skulle det inte underlätta om du gick till en läkarmottagning och försökte ta reda på vilket slags ätstörning du har?"
Nej fan. Jag vill inte att föräldrarna ska tvinga i mig mat då jag inte har lust att äta (då blir det bara värre). Jag orkar inte med att folk "viskar" bakom min rygg att "Jaha, det är ju hon, den där anorexibruden som spyr varje gång i skolan efter lunchen".
Jag är trött på mig själv och mina sjuka förhållanden till ja... det mesta. Men det "kommer alltid ner till" det mest grundläggande - som tillexempel mat.
Något som är självklart och normalt för andra människor har för mig en hat & kärlek känsla.
Men ibland inte ens det!

... Inte undra på att jag är förvirrad just nu?