Bakura [獏良]

Nu tickar det så fruktansvärt HÖGT på skärmen, ni vet det där strecket som blinkar och förväntar sig att man ska trycka på tangenterna, skriva någonting. |

Dagen hittills har gått ut på att försöka göra allting så metodiskt och lugnt som möjligt. För det är ju så man ska göra, lugna ner sig då man är stressad?
Jag har städat lite idag, försöker intala mig själv att jag inte ska få ångest av ett smul- och dammfritt hem. Att allt känns lite bättre, inte så spänt.
Läsa några kapitel i en bok, sträcka på mig ordentligt, stretcha trötta muskler.

Måste påminna mig själv att äta, äta är bra. Det ska man göra med jämna mellanrum. Frukost, lunch och middag. Kanske ett mellanmål någonstans.
Ta mina mediciner, det är också viktigt. Har ju en så fin grön dosett till det, hjälper mig också att komma ihåg vilken dag det är.
Tvätta ansiktet på morgonen och borsta tänderna noggrant samt bada piercingar i koksaltlösning.

Sånt där, det är bra. Visar på att jag inte är helt virrig, trots att jag tappar skedar i golvet och glömmer vart jag ställde tekoppen.
Tycker att glasögonen är smutsiga men då jag tittar så har de inga fläckar.
Försöker påminna mig själv att SLUTA dra bort torra hudflikar från läpparna, för det är minst lika äckligt och irriterande som att höra någon bita på naglarna eller offentligt sitta och pilla bort sårskorpor, usch.

Känns som om någon har virat in mig i bomull eller som om jag går igenom dagen smått lullig efter några drinkar. Helvrickat verkligen; då jag vaknade relativt tidigt, har ätit mat och druckit vatten samt fått göra vardagssysslor i min egen takt. Bara faktumet att jag är ensam hemma och får lulla runt bäst jag vill är ett stort plus.

Slutsats: Klockan är knappt fyra på eftermiddagen och jag har ångest.
Tänk er... en rastlöshet. En slags apati kombinerat med en bottenlös otålighet.
Som om man är innesluten i en liten låda och konstant väntar på att någon ska knipsa upp hänglåset. Det är den där väntan som får mig att vilja skala av mig huden. Man vankar av och an mellan dessa fyra små väggar, försöker intala sig själv att obehagskänslorna försvinner. Försöker jag dock bända upp låset inifrån så gör jag bara illa mig själv i processen och ångrar att jag ens försökte. I samma veva får jag panikångest för att det känns som om inga positiva tankar i världen kommer kunna göra det bra igen.

Det är jätte svårt att förklara, men jag går hela tiden omkring med gråten i halsen och vet inte vart jag ska ta vägen, jag vill ingenstans heller, för läskigt. Försöker göra uppriktiga försök att kolla på jobbannonser och ansökningar online men bokstäverna flyter ihop och mina händer vill inte sluta darra. Vågar inte kolla min mejl, känner mig övervakad. Tror att en man ska ringa på min dörr och borra ner en kniv i min bröstkorg så jag har låst alla dörrar och stängt alla fönster.

Undrar om jag ska fylla ett litet shotglas med Jägermeister. Men inser att jag har tagit mina mediciner som läkaren har hött näven åt mig att nu, nu låter du bli alkoholen. På lång sikt blir även ett litet shotglas ännu större och där ligger faran med självmedicinering. Om inte annat så kan jag tänka så långt, det är bra.
Börjar längta tills kvällen då jag får ta mina två sista mediciner för idag och äntligen sova, så rastlösheten försvinner i och med att jag får drömma och bearbeta stressen.

Nedan följer några av mina absoluta favoritcitat. Två svenska författare, Ann Heberlein och Berny Pålsson och en japansk, Haruki Murakami.

Ni vet förresten kanske inte att Haruki Murakami är en författare som jag beundrar oerhört mycket och hans verk lyser på hedersplatsen i min bokhylla, lyckades idag hitta många fina utdrag ur några av hans (engelska) böcker.
_____________________________________________________________

"Jag längtar inte efter att dö. Det är livet jag inte klarar av. Sanningen att säga så är jag rädd för att dö. Jag är rädd för tomheten, för att allt tar slut, för evigheten. Jag är rädd för ganska mycket, och mycket av det jag är rädd för har med evighet att göra."

"Jag vill inte dö, jag vill bara inte leva. En äkta apori, ett olösligt filosofiskt dilemma, en ångestskapande situation i sig bortsett från att det oftast är min ångest som driver mig mot insikten att livet är värdelöst och slutsatsen att det bör ändas. Det gör för ont. Ibland. Ibland är det bara outhärdligt. Denna vardag. Denna tristess. Detta fula liv. Det banala. Det dumma. Allt som ni inte förstår. Förlåt. Det var onödigt. Förlåt."
- Jag vill inte dö, jag vill bara inte leva.

"Vad det är som jag vill ha av livet, som jag inte kan släppa, som jag fortsätter att söka efter vet jag inte, men jag kan inte avlägsna ögonblicken av kärlek och uppriktig glädje. Jag är inte redo att släppa min föreställning om döden som trygghet, men inte heller att släppa taget om livet. Jag tror på min egen styrka, men vägen till ett liv utan sjukdom är så svår."
- Känn pulsen slå
_____________________________________________________________

"The kind of feeling when everything you’re used to has been ripped away. Like there’s no more gravity, and I’m left to drift in outer space with no idea where I’m going."

“I have this strange feeling that I’m not myself anymore. It’s hard to put into words, but I guess it’s like I was fast asleep, and someone came, disassembled me, and hurriedly put me back together again. That sort of feeling.”
- Sputnik Sweetheart


"Sometimes I feel like a caretaker of a museum—a huge empty museum where no one ever comes, and I’m watching over it for no one but myself."

"I trudged along through each day in its turn, looking up only rarely, eyes locked on the endless swamp that lay before me, planting my right foot, raising my left, planting my left foot, raising my right, never sure where I was, never sure I was headed in the right direction, knowing only that I had to keep moving, one step at a time."
- Norwegian Wood


"And once the storm is over you won’t remember how you made it through, how you managed to survive. You won’t even be sure, in fact, whether the storm is really over. But one thing is certain. When you come out of the storm you won’t be the same person who walked in."
- Haruki Murakami

Jag har en hudflik vid en av mina piercingar i läppen, en så kallad blowout. Den skapas i läkningsprocessen då kroppen fortfarande ser smycket som främmande och bildar då en slags kudde av ärrvävnad som med rätt vård och bra hygien försvinner med tiden. Det är inte farligt, fullt normalt men kan ändå verka störande då tungan är där hela tiden och känner på ringen av tjock vävnad runt piercingens hål...

I alla fall!
Jag kom på den brillianta idén att filma då jag skär av den där hudfliken! Det är inte något man bör göra då den tenderar att växa tillbaka om smycket fortfarande är där och trycker (t.ex. vid en barbell som har en platta på insidan av läppen. Detta typ av smycke ger mig oftast blowouts i tidigt läkningsskede!) Oavsett så har jag en ring i, för att hjälpa hudfliken på traven att 'sjunka tillbaka' in i läppen haha...

Svårt ikväll att forma en korrekt mening, hm.
Men oroa er inte, jag har inte skurit i min läpp än! Hudfliken ser lite ut som en ormtunga... Om jag misstänker rätt så ska blodtillförseln till den snart dö ut och som resultat sjunker den tillbaka, blir mindre med tiden. Ett antal saltlösningsdränkningar och jag är på rätt väg!

För att sammanfatta... Hudflik i läppen. Vill filma hur jag skär bort den. Letar då alltså febrilt efter min gamla kamera som jag brukade ställa bakom spegelskåpet och då rikta linsen mot mig själv, filma vad jag nu höll på med eller ville få med på band.
Så tar jag ut mitt (ungefär två år gamla) minneskort och ser till min stora förvånade lycka, att jag har kvar en djävla massa bilder, åh. De flesta är suddiga, vinkeln åt helvete men ändå... Ändå så känns det nästan precis som om jag har åkt tillbaka i tiden.

Bland en stor mängd av egobilder så hittar jag några väldigt speciella där jag har haft självutlösaren på. Där jag har tagit kort på mina ärrade armar; ärr gömda i det förflutna. Ärr jag hade glömt jag hade.

Tänker dela med mig av en av de här faktiskt... Eftersom jag har beslutat mig för att reservera STÖTANDE och TRIGGANDE bilder för denna blogg. Blir lättare så, även av respekt för nära vänner som inte mår bra av att se bilder som innehåller självskada.



Den första är ganska uppenbart på mina underarmar. Idag, två år senare ser de väldigt annorlunda ut. Men i alla fall... så... tänker jag tillbaka på hur jag såg mina ärr "förr i tiden". De där små och ytliga såren som läkte och blev små fina linjer av silver och vitt... Jag tyckte att jag var otroligt speciell med dem. Helt seriöst såg jag de som gamla goda vänner. Trots att de var små så ville jag "ståta" med dem. Jag gick gärna i kortärmat. Jag ville visa min identitet som "hon den där tjejen som skär sig".

För utomstående kanske detta låter helt absurt, som uppmärksamhetssökande trams. Men för mig var det verklighet och jag medger att jag idag använder mina ärr som en del i att lära känna nya människor: accepterar de ärren så ser de mig som människa inte som missbrukare. Det är en djupt grundad försvarsmekanism i och med att jag i mer än fyra år nu har kämpat med att se mig själv "utan" ärr. Jag är mig själv, ingen annan.   


 
Mycket möjligt att ärren har varit med och skapat min nuvarande identitet... men jag är ändå mer än bara självskada. Jag måste intala mig själv detta, just för att det måste finnas en gräns där jag säger STOPP. Där jag säger att, ja nu är du lite för självdestruktiv, detta kan sluta illa. Sånt där!

Bilden nummer två är på min vänsterarm.
Idag betonar jag hur mycket ytan har förändrats, hur mycket ärrvävnad det är jämfört med frisk, orörd hud.
Jag är lilltjejen som blir rädd av att se fettvävnad och hur en åder eller mindre ven pumpar i takt med mitt hjärtat. Jag blir rädd för att jag tror att jag kommer dö. Min självskada har aldrig varit i självmordssyfte. Aldrig.
I många fall då såren blir som djupast är jag väldigt alkoholpåverkad och ni vet att man då förlorar all uppfattning om vad "bra impulskontroll" innebär. Just då det händer så är jag sällan medveten om hur djupt jag skär då jag tenderar att "hugga och dra" många gånger vilket skapar ett djupare jack (syns i t.ex. läkardokumentärer där de skär på samma område och på precis samma sätt för att få ett djupare snitt). Då jag är nykter så är jag mycket mer försiktigare, hugger och drar gör jag fortfarande men tenderar att vara mycket mer försiktigare än då jag är full; då jag är nykter slutar jag då jag anser att såret blir för djupt. Är jag full så förlorar jag den där "ja men låt oss skita i det här nu, gå o lägg dig" attityden. Det är fan farligt och jag borde veta bättre idag än att DRICKA ENSAM. Dricker jag ensam så kan ni alla vara säkra på att jag på något sätt kommer självskada, på ett eller annat sätt, oftast dock alltid med rakblad. 

Oj, det här blev en väldigt melankoliskt text mest om självskada, förlåt. Orkar ni ens läsa så här långt haha?

Okey, jag ville nog mest få ut dessa tankar och visa er mina "bortglömda bilder".

That is all, folks!
Ni lär höra från mig då jag har druckit lika mycket vin som ikväll... Fast någon annan kväll!

...Jag älskar verkligen att skriva, det gör jag. (Det kanske märks?!)

Det spelar egentligen ingen roll vem som orkar läsa allt det här. Det är mest för mig själv, bra för mig att få ut frustration via text än att skära mig i handlederna. Jag behöver mer sätt att hantera min generella ångest än att vända mig till rakbladet. Jag försöker, försöker så hårt jag kan verkligen.

Jag är GLAD över att jag har överlevt till att bli 20 år gammal. Helt otroligt att jag har klarat mig så länge. Är lycklig över de vänner som valt att stanna, otroligt tacksam till den familj jag har. 
Jag tänker inte gnälla mer än vad jag redan gör. Jag är tacksam över det jag har. Tack. Alla.

Trots detta möts jag av tvivel, oro, ångest, panik. Det är bara mänskligt, så resonerar i alla fall jag.
Jag måste få göra misstag, jag måste få ha eventuella återfall. Jag vill att de jag älskar ska veta att jag aldrig skadar mig själv för att dö, gör jag det så är det en djävla fruktansvärd olyckshändelse.

Jag har INTE tagit fram rakbladen än, och det är ett bra tecken. Klockan är sent haha... och jag har inte ens förberett handduk, rengöringsvätskor eller bandage och plåster, jag har inte planerat i huvudet vart jag ska skära, jag har inte tänkt på hur jag ska dölja nya sår... För jag har inga.

Som det ser ut nu så kan jag nog klara mig utan nya "zebraränder". Jag håller alla tummar och tår* att jag ska klara mig utan självskadan så länge det bara går. *eget uttryck
En dag är jag tillräckligt självsäker i mig själv och ser ingen mening i att skapa nya ärr. En dag.