Bakura [獏良]

"Arucooru wa dame!"
(Alcohol is no/t good!)


Det verkar som om jag är en av "konstnärerna" som behöver bli höga eller påverkade av någon slags drog/substans/kemikalie/gift för att kunna skapa något MINDBLOWING.
Så fort jag är påverkad så flyger idéerna, inspirationen, kämpaglöden och lusten att tillexempel skriva.
Då kan jag knappt sluta, jag blir som besatt och kan stirra mig blind in i dataskärmen i timmar.

Det händer dock enstaka gånger att jag skriver något "stort" då jag är fullt nykter och utvilad (och så vidare). Men det "lyser" inte av riktigt samma... eld.
Jag vet inte vad det är - då jag är nykter och i "normalt tillstånd" kanske jag helt enkelt har en spärr?

Då jag dricker/skär mig/hetsäter/svälter/spyr så rinner bokstäver och siffror ur mitt medvetande lika flytande som i ett timglas och jag hittar en djuriskt rå önskan att bara FÅ UT ALLT på papper.

Ja, jag tror nog att jag har någon slags mental spärr.
Åh, DEN har vi inte hört förut. <<

Jag är ensam hemma och kommer vara framåt hela helgen nu. Föräldrarna är och roar sig på någon ö mitt ute i Skärgården med sina polare.
Jag måste panta burkar och köpa mer öl imorgon, men min sociala fobi kickar in och jag tvekar... Djävla I-landsproblem (djävla periods-alkoholist?) är vad jag är.

Nej fan... för kväll så har jag nog... gnällt färdigt.

またね ＞o＜　(See you later)

[Den som orkar läsa igenom allt detta... Jag beundrar er.]


Jag börjar undra om allt det här bara är en fas?
Något som jag upplever i tonåren; då jag är en ungdom.

En period av mitt liv som bara är tillfällig, år jag bara behöver genomlida en specifik tid – allt har en bestämd tid och gräns.

Men jag är inte så säker på det längre. Jag försöker intala mig själv att alla mina drömmar kommer gå i uppfyllelse, att jag en dag – i framtiden – kommer blicka ut mot storslagna mål och fantasier. Att jag inte kommer vara rädd för arbetssökande, att hitta lägenhet, att bo själv eller med någon annan, att vara självständig och att må bra, innerst inne – i själen.

För det där är det allra mest skrämmande jag vet.
Förändring.
Jag har extrema ambitioner, önskningar och framförallt (let us not forget to mention) osäkerheter.
Jag trivs jätte bra i min nuvarande situation. Alltså – hur livet ser ut för tillfället. Mitt rum är designat och inrett precis som jag vill ha det – personligt och annorlunda.
Jag har sommarlov och kan nu ”fokusera” min ångest på annat än läxor. Jag behöver inte vakna vid specifika, bestämda tider – jag har fanemig sovmorgon varje dag!
Jag kan ta det lugnt och slappna av - sätta mig ner i soffan, läsa, slötitta på TV eller spela The Sims 2 eller FFXIII (Final Fantasy 13). Det är härligt och jag vill inte veta av någon som helst slags ”shift”.

Istället sysselsätter jag mig med tvångsmässigt ätande och fysiska aktiviteter, som att köra stenhårt på träningscykeln – rädslan för att gå upp i vikt är överväldigande.
Blir jag uttråkad så äter jag. Så är det bara. Det är ett känt faktum – och för mig är detta någorlunda, faktiskt rätt så farligt. Jag har för mig att man faktiskt kan äta sig själv till döds – likaså som att man kan svälta sig själv tills döds.
Min impulskontroll är ÅT HELVETE. Jag har det därför svårt att kontrollera hur mycket eller lite jag äter… Vilket i många av fallen leder till att jag faller in i kategorin ”compulsive overeater”. Jag äter alltså tills magen sväller upp och spänns till den grad att jag känner smärta – till den grad att jag måste spy och till den grad att jag totalt tappar ”kontrollen” över verkligheten. Så ja… Att ha tråkigt… är farligt för mig.

Nog om den där skiten. Ni är nog alla trötta på mina ”ätstörningstjafs”.

För att återgå till min nuvarande ”förvirring”…
Jag vet inte vad jag ska göra.

I mina depressiva perioder kan jag inte sluta romantisera mörker, blod, sår och demoner.
Det är så extremt SVÅRT att se lycka som något som är "bekvämt" att leva i. Jag säger inte nu att jag inte vill leva lycklig… Men jag hävdar bara att… eftersom detta är naturligt för mig, så ser jag sällan något annat. Är det… något fel med det?

Eller är jag bara en förvirrad själ som inte kan skilja på… det som är naturligt eller onaturligt…? Har jag mer än en diagnos? ”They try to make me go to Rehab, but I say no, no, no”.

Jag vill slippa alla mina fobier. Jag vill slippa att behöva oroa mig över mitt kaloriintag. Jag vill slippa mina problem och mina fixeringar samt besattheter.

Jag skäms då jag medger att… ibland, då jag går ut så skäms jag av att visa mig i t-shirt eller linne.
Folk stirrar och viskar – jag känner mig extremt självmedveten och det är obehagligt.
Så, till mina ärr hyser jag både hat och kärlek.
Jag börjar undra om min självdestruktiva sida ”är så bra ändå”.
Om den ska tolkas och upplevas som en förbannelse, eller mer som en välsignelse.

Never mind, ingen bryr sig. Vem fan orkar läsa igenom all den här skiten…?
Vem bryr sig på riktigt?
Vem kan ÄRLIGT säga att hon/han aldrig skulle tänka tanken att överge mig bara för att (i vissa perioder) alkohol, rakblad och tändare är mina bästa vänner? Skulle ni kunna säga att ni aldrig någonsin har tvivlat, varit rädda… eller äcklade av mig?
Att ni aldrig ryser till vid synen av mina nya skär- eller brännsår? Då ni ser mig ligga bakfull i soffan då jag högljutt stönar ”bort” livet?
Ser ni MIG eller ser ni drogdimman? Ser ni MIG eller ser ni beroenden?
Hur länge är ni villiga att stanna kvar för att klura ut att… jag faktiskt är en rätt så hygglig människa, trots mitt ”bagage”?

Jag ifrågasätter egentligen ingen… Jag är bara skräckslagen och osäker på mig själv och därav tvivlar jag på folket runtomkring. Det är naturligt att tänka så, eller hur?
Jag tror knappast att någon av ”er” läser igenom det här. Varför skulle ni?
Varför är jag speciell, vad gör MIG värt någonting för ER?

Vad ser NI?
Ser ni mörker och rädsla, eller upprymdhet och nyfikenhet?
Ser ni (det som jag ser och upplever i mina ”mörkaste stunder”) – en avgrund av svart tjära, som slukar allt i sin väg… något slags… väsen som ingen kan undkomma…
Då allt känns och är som värst… då det inte finns mycket hopp kvar. Då jag tror att ”bara för att jag är så djävla depressiv hela tiden” så ska alla mina närmsta vänner lämna mig i sticket för att dem inte klarar av mitt mående. (MEN SÄG DET DÅ!)
Säg att ni hatar mig, säg att ni blir oroliga, gör er röst hörd… För jag vill inte förlora fler vänner SOM INTE KAN ACCEPTERA att jag är som jag är. Ibland ÄR jag faktiskt djävligt nedstämd, jag är så in i helvetes deprimerad att allt jag önskar är att bara… förstöra mig själv.
Men det är ju så att jag kommer ur det där… Jag blir positiv. Efter ett tag så ser jag lyckan och jag kan ta till mig allt det fina som finns i livet.
Ja, jag har ”två olika sidor”. Kan ni inte acceptera den ena, kan ni aldrig hantera den andra.
Det är i alla fall SÅ HÄR det är just nu. Orkar ni med mig, eller inte?

Orkar JAG med MIG SJÄLV… eller inte…?