(Lifeless) self-medication
Självmedicinerar så in i helvete, för vad vet jag inte riktigt. Kanske har att göra med att jag försöker sluta röka, blir lätt att saker slår slint i huvudet då. Kanske. Förstår mig inte på mig själv helt igenom, faktiskt inte.
Älskar att jobba dock, vill aldrig stå still, aldrig sluta arbeta med kroppen, bara köra på konstant tills jag inte vet vad jag heter längre.
And all her wishes has finally come true
And her heart is weeping
This happiness is killing her
Trött, trött på dessa små 'svackor' som gör så att jag börjar ifrågasätta min existens. Skiter i om jag aldrig får röka en vanlig cigarett i hela mitt liv igen, så länge ni inte tar ifrån mig min alkohol. Eller Cannabis för den delen. 'Resten' har jag inte prövat på än men det lär aldrig någonsin bli heroin eller metamfetamin.
Känna sig levande, vill inte alla göra det... eller?!
Jag kämpar med insikten att jag älskar det vuxna, myndiga och ansvarsfulla livet samtidigt som jag går igenom korta perioder av en extrem längtan efter att vara sjutton år igen - tillbringa nätterna online, så sent som jag själv vill och orkar, bara för att jag kan - känna sig odödlig, onådbar.
Darkness rising
Calling out my name
Will it be changed
Or remain the same?
Kämpar med impulserna efter ny självskada, med längtan efter mer berusning; vare sig det gäller kärleks- eller sexrelaterande känslor, droger eller substanser. Kärlek och sex, är inte det samma sak i kroppslig kemi...?!
Jag måste hela tiden hålla mig skärpt... som om... som om jag väntar på att skjuta huvudet av den där extremt viktiga motståndaren i ett spel, som man bara inte får missa. Missar man så blir det Game Over eller återstart från förra sparfilen.
Den sparfilen är åt helvete långt bort också så man måste göra om halva djävla förbannade spelet och jag orkar inte klicka på försöka igen, för jag försöker ju fanemig konstant och trots att jag lever min dröm just nu, med café-jobb/livet just nu så finner jag inget själsligt lugn, ingen inre, djup tillfredsställelse. Finns inte, går inte att hitta, så som jag gör och försöker just nu, eller jag kanske inte försöker tillräckligt hårt.
Åh, ovanligt att någon orkar läsa så här långt, herreguh vad ni måste ha blinkat förvirrat, för jag själv bara skriver exakt hur jag tänker och känner och inte fan förstår jag det bättre för det. I helvete heller, jag vill bara bli hög (på droger eller livet, ensam eller med vänner) och leva, leva som om jag skulle dö imorgon, inte ångra någonting, känna mig så levande att jag blir odödlig, om än bara för några minuter eller timmar. Jag vill älska mig själv, mina vänner OCH LIVET I DESS HELHET just i den sekunden då jag är hög på... på vad vette fan, jag vet inte längre vad jag ville ha sagt med det här inlägget, som så många gånger förut rör sig fingrarna av sig själva över tangenterna och den dimmiga synen (som kommer från de fyra ölen halsade i snabb takt) gör så att jag skiter i stavfel and whatnot. Jag vill leva. Jag hatar tanken av att jag plötsligt ska dö. Men samtidigt så vet jag att mitt nuvarande så kallade levnadssätt bara banar väg för en tidig död. Helvete alltså, vad fan. Men någonting måste jag göra rätt, eftersom jag fortfarande har hälsan kvar...??
She's blinded by the fear
Of life and death and everything in between
We smile when she cries a river of tears
A mirror where we see nothing but a reflection of heaven too far away
Fast som vanligt så antar jag (eller drar slutsatsen) att jag överdriver. Överdramatiserar. För just så här kan jag ju inte känna, eller hur?
Vore ju fånigt, uppmärksamhetssökande, patetiskt, sinnessjukt?
Kanske några av er självsäkert nickar ett Ja, eller fnyser och skakar fram ett Nej.
Jag tänker oavsett (för just nu skäms jag inte för att medge att jag mer eller mindre, i större delen (delar?) av mitt liv, alltid har fastnat för det förflutnas mer... ja, glamorösa (?) sidor) dricka upp min femte, sedan påbörja min sjätte öl, börja morgondagen med smärtstillande och groteska mängder mat (så att jag slipper en stor del av baksmällan och i samma veva orkar med jobbet)...
För att återigen ta nya tag och försöka klura ut vem det är som jag (är) vill vara och eller bli... vilken personen är (kommer bli) som jag vill tillbringa min framtid med (tillfälligt eller permanent).
Slutligen = Varför ska jag övertänka och göra allting så fruktansvärt djävla mer komplicerat än vad det egentligen skulle kunna vara?!!
