Bakura [獏良]

Jag vet inte riktigt varför jag har så svårt att skriva om positiva saker...
Jag vet egentligen inte så mycket. Jag tror att jag gör det; att jag vet en djävla massa saker.

[I can't go on living this life
Cut my life into pieces
This is my last resort
Suffocation
No breathing
Don't give a fuck if I cut my arm bleeding]

Jag har en bild i huvudet av en läckande handled; nerverna och fettvävnaden skriker på mig, blodet målar mönster på hudens yta - livet är lika skört och bräckligt som det är osårbart och stenhårt.
Det skulle gå så snabbt, men jag skulle ändå ångra mig i samma veva...

Jag har varit nära döden alltför ofta, och det i sig måste väl vara ett tecken, eller hur?
Jag tror det.

Men det gör det inte roligt att leva för det.
Visst, jag ska bannemig inte klaga; Jag har en familj, ett x antal vänner; alltså folk som bryr sig om mig. Jag har tak över huvudet och den senaste dyra teknologin framför mig, redo att användas vid önskemål och behov... och jag får oftast precis det jag önskar mig vid varje födelsedag eller julafton osv. Man kanske till och med kan kalla mig bortskämd.

Jag har alla förutsättningar för ett positivt möjligt leverne; det ska egentligen inte finnas något alls som hindrar mig. Jag vet att

(... Och där tröttnade jag fullständigt på allt som har allt göra med MIG...)
Jag är ledsen (det här är verkligen inte likt mig...) men jag orkar inte skriva mera. Jag orkar inte gnälla offentligt. Jag orkar inte klaga. Inte ikväll. Jag blir så less. Det är tröttsamt.

Usch. Jag bojkottar härmed mig själv.

Ibland funderar jag på varför jag är som jag är.
Fragmenten som idag kan sammanfattas som "detta är typisk MIG"... Har det utformats från min barndom eller hur jag hittills levt mitt liv?

Ska jag utgå från min barndom, hur jag var som barn, och mina upplevelser som väldigt ung... I teorin så borde jag (som då) vara väldigt glad. Rastlös, fast på ett positivt sätt. Impulsiv, fast bara då det gällde nya lekar eller liknande som tände eld på min inre uppfinnelserikedom och upptäckar - samt äventyrslust.
Jag var liksom... den där typiska ungen som inte brydde sig om så mycket annat än att ha roligt.

Men ska jag se det ifrån hur jag levt mitt liv... Jag borde egentligen vara extremt mycket och ännu mera apatiskt, känslokall, arg, frustrerad, sliten, utmattad och för att inte tala om självmordsbenägen.
Jag är och har väl varit som vilken ungdom som helst. Jag har druckit, rökt (både vanliga cigaretter och olagliga sådana) och snusat. Jag har haft sex med ett tiotal personer, varit i (långvariga/långdistans) förhållanden, varit otrogen och i en och samma veva förlorat en stor del av tron på kärleken.
För det måste ju vara mig det är fel på, eller hur? Kanske talesättet "You can't love someone else until you love yourself" stämmer trots allt? (Men hur går det ihop, då jag faktiskt fått möjligheten förr att uppleva ÄKTA kärlek...?!)
Never mind, jag är för söndertrasad för att orka bry mig om jag åker ner eller upp.

Fast, ärligt talat så åker jag hellre ner.
Jag trivs bäst där. I min lilla svarta håla, min älskade avgrund; tryggheten itself.
Jag kan till och med säga att jag saknar det lite.
Men det är "sjukdomen" och "reptilhjärnan"; "beroendet" och "missbrukarhjärnan" som talar.

Man kan väl säga... att jag egentligen är två personer. (Läs nu inte detta som "två olika personligheter").
Jag ÄR två PERSONER.
Skulle någon sätta upp en övervakningskamera i mitt hem och jämföra det inspelade materialet från morgon och kväll... Så skulle man tydligen se skillnaden.
Jag börjar med att ta det lugnt, andas ut, vila. Glömma bort skolan, bekymmer, problem och andra mindre lyckade händelser. Men så fort jag blir påmind om allt det där... Så inser jag en djävla massa faktum som i slutändan bara får mig att brytas ner; jag måste hitta en utväg, en ventil, någon flyktväg, något vilseledande...

Jag kopplar bort... Jag försvinner. Jag vill inte se, höra eller känna... Jag vill bara blunda och önska bort allt, att allt det här bara var en enda lång, utdragen och kaotisk mardröm.
Men samtidigt så är känna allt jag vill just då.
Hjärtat bankar sig ur min platta och beniga bröstkorg; pulsen vibrerar genom blodet och halsen snörar igen sig, torr och ruttnande. Panikångest glittrar och sprängs ut med tårvätskan och mina pupiller stirrar febrilt omkring sig.
Jag trycker i mig mat, godis och dricker litervis med olika vätskor; som jag sedan betraktar söndertuggat och halvt upplöst i botten på toaletten, i äckligt, förorenat vatten. Jag är äntligen renad och alltså inte lika smutsig längre.
Jag begraver rakbladet i armen och rycker till lätt med handen, drar bort ifrån mig. Klassikern: "Sikta, hugga & dra".
Jag klunkar ner sprit eller öl och vågar skära djupare; för nu är allt sådär... härligt bortdomnat ju!

Jag lever som intensivast dessa stunder och det är löjligt hur stark lättnaden blir minuterna efteråt, då jag ser objektivt på hela situationen (så att säga); då jag kan andas sansat på riktigt för en gångs skull/på väldigt länge.

Det är skrämmande, jag blir rädd för mig själv och orken räcker inte långt, mer än till att förstöra mig själv - vilket egentligen många gånger kräver extremt mycket energi som jag (egentligen) kunde rikta till annat, positivt, konstruktivt och "mer givande".

Men ja, för mig är det tydligen lättare att må dåligt än att må bra; att ta ett aktivt beslut att försöka må bättre.
Men det är ju fan det jag gör. Varje djävla, helvetes, förbannade dag.
Jag försöker vara duktig, jag pluggar, jag gör mina uppgifter och läxor så gott det går, jag gör som alla myndigheter och statligt anställda människor säger åt mig att jag måste göra...
Jag tar mina (nästintill narkotikklassade), receptbelagda mediciner med kosttillskott varje morgon och går till skolan och är så närvarande jag kan, och försöker framförallt att komma i tid.
Jag gör det man ska och borde göra.

Så varför är min hals uppriven av magsyra, varför bultar magen smärtsamt i små kramper? Varför blöder jag från armen och varför klibbar bandagen?

[I surrender; I know I've been a pretender
You can have this guilt, this misery, I wear so well
I wave my flag, I sound the alarm
Somebody stop me before I do any harm
I surrender; I know I've been a pretender
I'm living a dead life; I'm staring into the headlights
Of a getaway car that'll take me out of my mind, tonight
Crash and burn, S.O.S., somebody help me get out of this mess of a dead life
I'm burning under the spotlight]

Jag har (som jag sagt så många gånger förut) för många frågor, men inga svar.
Och jag tänker vara lika karaktäristiskt deprimerande och ångestfylld och smärtsamt yttra: att jag inte orkar längre. Jag kämpar och gör mitt bästa, men ändå ligger jag där i ett hopkok av äcklig rädsla och är fullt övertygad om att allt kommer försvinna helt en dag. Kanske nu, kanske imorgon... We're doomed. All of us.
Och hur mycket ni än försöker lura er själva att "allt är bara bra... bara fin fint!" så kommer det gå åt helvete en dag.

För alla här vet ju att... så fort saker börjar gå bra (för en gångs skull) så kommer något litet... och förstör allt.

Fuck the mere fact that I'm still up, this late, 02.55. (It's sunday, damn it.) The day were I (and everyone else of you, you fucking twats) am suppose to be studying in panic for the upcoming week; sparkling, all new and reinvented shit in the form of activities and grand delusions of change - like, I really wished this shit would be different.

...While I'm still on it, I might as well say:
Fuck sundays and the nerve wracking deadlines - time's catching up with you. You have to do this, you have to do that. Why...? (Considering that many of us wants an education of some sort, so yes, there's this whole bunch of idiot-labeled assignments they demand for us to finish. Yes, you guessed it, in time.)
Fuck them: The higher-ups, the people that shout out commands, the damn attorities watching our backs; with those beady little eyes, gleaming with the satisfaction of (for once in their pitiful, meaningless life) getting a few minutes to control other people, but just for a little while. The ones who enjoy telling us what to do, those bitches and pigs that, in fact hates their job and want nothing more then to return to their tiny apartments that reak of old tobacco and worn down carpets, because, for example, teaching teenagers lettering, sentences and numbers from government controlled papers is just to much for the to handle.

Fuck mondays and all the fake "Good morning!"'s. It's fucking impossible to be like that... cheerful, no worries; a smile covering your face, plastered on your lips with superglue on a monday morning, for fuck's sake; it's monday. It's the beginning of another week of identical people and situations, nothing you haven't seen before, same ol', same ol'. You might as well stay in bed, you damn prick.

To hell with tuesdays, that day that doesn't really have a meaning whatsover, it's just there to fill in the blanks. It's that kind of day that almost makes you wish it were monday again, although you know it isn't and so, you shuffle around in the same old clothes again, with the same old company around you (nothing wrong with those people, right? They're just as bored as you are. Maybe even a bit more... panicky, even), the exact time, similiar content being forced into you, once again.
And I could actually smile if someone would do me the favour of erasing wednesdays "of the map". Good riddance. Wednesdays are far to depressing, I always get this intense urge to crawl back under the covers and fucking stay there; go into hibernation or something.

And I fucking hate thursdays. They're simply just a reminder of that friday, saturday and sunday's coming up and you only have a set amount of hours to finally relax and enjoy your solitude, to let of some steam; to practice another look on life for a bit.

But, yet again, another week has to come, and that annoys the shit out of me.

What further annoys me is people.
Those wide, forced smiles, their breathing that tells me the "panic bath" is still drowning them from the inside. Hard to breath when you're constantly under water, right? Black tar of depression, haha. Swimming around in your own filth... well, we're probably (very) used to it by now.
And their believes that one day, something's going to change.
Maybe.
But you're still going to work yourself to death. That's just how it is, learn to accept this fact and you can play fair and square, and... you might actually score. Hey, what the fuck do I know?

Speaking of that...
Speaking of me!
Fuck me and my depressive tiny novels; those attempts I do to try to "reach out" to the ones who might feel the same as myself.
Fuck my problems, the shit everyone's heard before, so many times already, (just shut up, will you?)
Fuck it; that I feel the need to control what I eat in order to control what's going on in my life. Who the fuck am I trying to fool, huh?!
Eventhough my whole life this far seems to be based on my want to be in control all the fucking time... Where has that led me? Into a warm and nize environment or place? No fucking way, I'm more messed up then I were years ago.

And the person I have to blame for all my damn scars is myself.
Me, myself and I.

Why does everything have to be about me when I write?
Fuck that too.

I'm so tired of sundays, mondays, PEOPLE, and not to mention myself.
I'm so fucking tired and it doesn't even surprise me anymore that I'll keep going on and on about this again and again until I feel so sick of myself that I have to throw up on the floor or something, right here and now.

It's me, and it's annoying.
I'm me, and I'm hateful.
I'm angry.
I'm furious.
I'm extremely depressed.
I'm even suicidal at times.
I'm haunted by imaginary "personal" ghosts.
I'm a walking, anorexic living dead corpse.
I'm (excessively) self absorbed, and highly pessimistic of everything and everyone in my surroundings.
I'm an asshole that thinks I know it all, I'm a fucking Wikipedia, walking on two legs.

AND I'M A COMPLETE "RUNDOWN BITCH" WITH SERIOUS MENTAL ISSUES AND I FUCKING HATE THE FACT THAT I'M QUITE PROUD OF IT TOO.

"Any activity that deprives the brain of oxygen has the potential to cause moderate to severe brain cell death leading to permanent loss of neurological function ranging from difficulty in concentration or loss of short term memory capacity through severe, lifelong mental disability to death."





"The fainting game (also known as the choking game [...] is a loose term that covers activities designed to induce a partial or complete loss of consciousness brought about by the intentional deprivation of oxygen to the brain for a period of time. [...] the practice among adults appears to be uncommon and generally in the different context of the pursuit of erotic asphyxiation. However, experts state that for some teens, the choking game can take on elements of erotic asphyxiation."