I shouldn't really complain?
Jag vet inte riktigt varför jag har så svårt att skriva om positiva saker...
Jag vet egentligen inte så mycket. Jag tror att jag gör det; att jag vet en djävla massa saker.
[I can't go on living this life
Cut my life into pieces
This is my last resort
Suffocation
No breathing
Don't give a fuck if I cut my arm bleeding]
Jag har en bild i huvudet av en läckande handled; nerverna och fettvävnaden skriker på mig, blodet målar mönster på hudens yta - livet är lika skört och bräckligt som det är osårbart och stenhårt.
Det skulle gå så snabbt, men jag skulle ändå ångra mig i samma veva...
Jag har varit nära döden alltför ofta, och det i sig måste väl vara ett tecken, eller hur?
Jag tror det.
Men det gör det inte roligt att leva för det.
Visst, jag ska bannemig inte klaga; Jag har en familj, ett x antal vänner; alltså folk som bryr sig om mig. Jag har tak över huvudet och den senaste dyra teknologin framför mig, redo att användas vid önskemål och behov... och jag får oftast precis det jag önskar mig vid varje födelsedag eller julafton osv. Man kanske till och med kan kalla mig bortskämd.
Jag har alla förutsättningar för ett positivt möjligt leverne; det ska egentligen inte finnas något alls som hindrar mig. Jag vet att
(... Och där tröttnade jag fullständigt på allt som har allt göra med MIG...)
Jag är ledsen (det här är verkligen inte likt mig...) men jag orkar inte skriva mera. Jag orkar inte gnälla offentligt. Jag orkar inte klaga. Inte ikväll. Jag blir så less. Det är tröttsamt.
Usch. Jag bojkottar härmed mig själv.
"I can't write characters with my left hand
When blood flows, there is a reason to live...
The words that I find are brilliant
Even if the person that I love
Magnificently scatters in my hand
Even if I carve the meaning of living into my hand
I'll become lifelessly beautiful"
Okej, riktig kass text det här. Skrev den för längesen och de flesta sakerna stämmer inte längre, hell no. Men men...I give it a try
Varför är det så svårt
Att skriva om det glada?
Det är lättare att skriva om det som är hårt
Och om mental och fysisk skada
Majoriteten av denna tid
Kan jag kalla mig lycklig
Sällan sorg känns mig vid
Och framtiden verkar alltmer godtycklig
Smärtan har tusen vägar
Samtliga ständigt lätta att omskriva
Ämne efter ämne jag lägrar
Tills det längre ej finns något att utdriva
Om lycka, vad finns att skissa?
Mer än att det är motsatsen till sorg?
Vad är det jag kan missa?
Jag har inget mer att plocka ur min korg
Glädje lever i min kropp
Runtom mig den svävar
För dess styrka finns inget stopp
Dess fiende inför den bävar
Kring min själ den krälar
Biter sig fast i symbios
Sorg och smärta är blott trälar
Den har mig fången i sin hypnos
