Life & death = anxiety
Ni vet känslan av att allt går för snabbt?
(Men det ända man egentligen gör just då är att trampa på samma ställe hela tiden, det känns som om man går o går... men att korridoren bara blir längre?)
Jag väger för- och nackdelar mot all slags förändring och kommer ofta fram till att ett steg framåt resulterar i två steg bakåt - så allt som allt, spelar det ingen roll om jag kämpar på i högsta växeln.
Jag hamnar ändå alltid på ruta ett. Igen och igen.
Som om det inte skulle vara nog så får jag dödsångest, SERIÖS existentiell förtvivlan över att den här stunden JUST NU, allt jag känner i detta ögonblick, allt bra och allt dåligt kommer att försvinna.
Det är inte bara förändringen i sig som skrämmer mig utan känslan av att hela mitt 'typiska liv' jag har byggt upp hitills fullständigt kommer att rasa sönder.______________________________________________
Jag vill bort från den här bottenlösa dödsångesten.
För att klara mig ur detta så behövs ett visst mått av förändring.
Men 'förändring' är det absolut, mest fruktansvärda och hemska begrepp jag vet.
Och på grund av den här rädslan så skjutsas jag tillbaka till den där uppfattningen av att NU FÖRLORAR JAG ALLTING, DET ÄR LIKA BRA ATT TA LIVET AV MIG för att det känns i denna stund som om jag inte kommer kunna rädda 'småbitarna' av det som jag vill ha kvar och fortsätta leva i.
Då är det bara för mig att snitta upp handleden eller något sånt - för då har jag KONTROLL över hur mitt liv slutar. Men går jag så långt så försvinner ju min kontroll över... ja, ALLT!
Återigen möts jag av min fruktansvärda dödsångest.
En lösning tror man ju vore att 'gaska upp mig' och ta tag i alla mina problem genom att lösa dem från grunden; börja bena ut varje liten detalj.
Då stannar jag till en stund och tänker, planerar noga. Men kommer fram till (efter många timmar/dagar av tänkande) att vad jag än gör så kommer det alltid innebära ett visst mått förändring.
Slutsats
Jag är för rädd att förlora kontrollen och 'ägandet' av alla mina bra och dåliga 'levnadsmönster'.
Jag blir rädd av insikten att någonting i dessa livsmönster ska eller kommer att förändras.
Jag får dödsångest över att jag nu alltså förlorar några av dessa 'mönsterdelar'.
Jag vill ta livet av mig just då/här och nu för att slippa lidandet av att se allt det jag 'älskar' försvinna.
Men jag är för rädd för att begå självmord - jag vill samtidigt leva vidare (denna känsla är starkare än min generella existentiell- och/eller dödsångest).
Men lever jag vidare så möts jag av samma dödsångest åter och om och om igen.
Jag vill inte leva, jag vill dö.
Jag vill inte dö, jag vill leva.
Jag vill inte förlora någonting, men jag vill inte heller förändra det.
