NEW LIFE
Nytt liv... Är kanske en överdrift gällande detta inlägg. Har gått alldeles för länge sedan jag skrev någonting 'riktigt'. Någonting viktigt, relevant, nyhets...bärande...
Orkar inte ens ge prio till faktumet att någon liiiiten del av detta lands befolkling faktiskt vill läsa det jag skriver. Kanske till och med, att någon jag inte, överhuvudtaget känner, ser ett behov av att läsa mina texter, mina ytterst personliga ord. Som jag skriver då min psykiska mur är nerslagen - förstörd av antagligen mig själv eller yttre omständigheter - som jag personligen tar så pass hårt att det bör tolkas som en 'liv eller död' fråga.
Jag är sönder. Förstörd.
I alla fall på det sättet som jag uppfattar det - ordet förstörelse. I stundens frysning.
Då jag själv skakar väldigt mycket, enbart för att jag är för kall (för att min kropp fryser - tar oavsett ingen hänsyn till att psyket faktiskt är varm, varmt och levande) men alltså inte för att den på något plan eller cellnivå eller vad i helvete man nu bör kalla det (för ordförrådet är för svagt, för litet just nu, det gör ont och kräver alltför mycket energi för att producera en acceptabel mening).
Jag inser - det gör jag faktiskt - att alkohol förvärrar mitt (ångest)tillstånd. Tänker jag på hemska situationer så tenderar dem att förvrängas och oavsett… oavsett sedan förvrängas. Förvrängas till ett stadie där de inte längre kan kännas igen.
Debatterar inom mig själv att… att jag borde ha gått och lagt mig för flera timmar sedan. Just för att jag är så pass ansvarig och bryr mig om min ekonomi samt mitt yrkesmässiga liv. Jag vet med mig, fördjävla, fruktansvärt säkert att jag IMORGON kommer att MÅ SKIT just för att, med alkohol så följer vätskebrist och med det så flätas mitt mående samman med tvekande, med osäkerhet, en obeskrivlig rädsla samt (låt oss aldrig glömma) panik, en panik så enorm och genuin att jag nästan överväger självmord.
Självmord enbart för att alternativet (får tårar i ögonen då jag skriver detta, väldigt svårt att se bokstäverna på tangentbordet) att misslyckas och att få detta felsteg uppmärksammat, är för outhärdligt att gå igenom – ens möta personligt – jag dör hellre än att uppvisa mina misstag – trots att Döden är det som skrämmer mig mest av allt. Trots att jag önskar leva som en Gud, trots att jag anser mig själv vara odödlig, trots allt detta…
Så är min egen bedömning och känsla mot... ja, mot oavsett vad det nu är… Denna känsla är så pass stark att den överstiger, övervinner det mesta. Som slutsats är:
Jag vill egentligen aldrig dö.
Ska jag gå enligt en obefläckad sanning – så bör jag yttra nu (innan det är försent, innan jag tar död på mig själv av misstag eller helst av allt dör av utmattningen som följs av två tredjedelars kamp mot livets klocka) – jag bör avslöja att, Döden i sig själv aldrig har skrämt mig. Om vi ska gå enligt sanningens ramar… så är det förlorandet av individer eller stunder som gör så att jag tvekar. Är osäker inför den där avgörande punkten på vad… På vart mitt liv följer, och…
OCH. Dessa tre bokstäver är det ingenting att bry sig om.
För mig så gäller ingenting annat än sticket från högtalarna från min mobil, ifrån jag spelar klassisk musik i en blandning av vår nyare; dubstep och/eller hardstyle.
Fast... Okey, jag vet inte, förstår inte eller... helt enkelt så bryr jag mig inte längre vem som gör vad. För, ja, okey, jag själv har varit med om en djävla massa;sagt ja till mycket smuts och nedvärderande.
MEN ÄNDÅ. Ändå så har jag hållt fast. Hållt fast vid att JAG. ÄR. JAG. ALLTID.
Fest inte vad jag ska avsluta med - jag är alldeles för onykter för att kunna bilda sammanhängande meningar.
Jag hatar mitt liv nästan lika mycket som jag är förtjust i det. Fan i helvete. Jag. Vill. Inget. Mer.
För att inte inse... Förstå att allting jag gör just nu känns meningslöst, just eftersom att jag är s
å fruktansvärt men framförallt för att jag inte vet vem (vad) jag (vad innebär personlighet) själv själv??!
Jag vill gråta.
