Bakura [獏良]

Idag har jag inte gjort så mycket. Klippt ner mina klor, målat med glitterlila nagellack. Alltid tyckt om att ha naturligt långa naglar, men de håller oftast bara i några månader. Så nu känns det konstigt då jag skriver, som om någonting saknas.

Ätit ganska dåligt idag. Alldeles för mycket kolhydrater och tomma kalorier. Fast mycket te har det blivit, och jag antar att det är det ända som har varit positivt med veckans matvanor. Måste få ordning på det här, jag kommer aldrig bli mindre svullen om jag inte trappar ner på sockret eller det vita mjölet. Jag har gjort det förut och jag vet att det fungerar, ser liksom inte gravid ut trots att jag nyss besökt toaletten... Det är sjukt jobbigt, just precis eftersom jag vet att jag inte är tjock. Vill börja löpa igen också, men rökningen står ivägen för det - tänker inte sluta förrän efter att mina fem ciggpaket är förbrukade.

Skar mig nyss, då jag låg i badet. Det var så ytligt att det knappt blödde, men jag fick fram den där kalla, ilande, krypande och kittlande smärtan, och det var så avslappnande att jag nästan somnade. Kändes tryggt. Fick flashbacks till nian då jag brukade skära mig 'lite varje dag'. Nu såhär i efterhand inser jag att de såren inte var någonting att höja ögonbrynet åt alls haha, men det var stort, då, för mig. Det var någonting jag alltid kunde vända mig till om saker blev för jobbiga. Fokusera på hur det gjorde ont och sved i såren på armen istället för allt djävla kaos inuti. Gå omkring med sin hemlighet, som om man hade en vän nära sig hela tiden, som ingen visste om, inte egentligen - eller nja, alla fattade varför jag alltid gick omkring med armvärmare eller långärmat.

Nu idag har min självskada blivit mindre frekvent men allvarligare då jag väl får mina episoder. Jag är en periodare med alkoholen och nikotinet och har alltid varit det med skärandet. Tror som sagt att jag inte vill ge upp det eftersom jag är rädd att växa upp på allvar, rädd att förlora något som faktiskt fungerat mot ångesten i så många år. Är dock fortfarande rädd för att skära för djupt; får extrema panikattacker om jag inser att jag kommit åt eller allvarligt skadat en ven. Antar att det är ett bra tecken? Fast ändå så fantiserar jag om hur jag skulle våga, våga skära lite djupare nästa gång, nästa sår. Ett del i beroendet. Något jag får lära mig att leva med (om jag inte förstör mig själv helt på vägen dit).

Vill typ lära mig att skära någorlunda ytligt igen. Hur jag ska vinkla handen rätt, hur mycket tryck jag ska ha bakom skalpellen utan att det blir för djupa skåror. Så att jag får lättnad men slipper vara rädd. Resonerar att det är bättre än att komma ner till fettvävnad eller permanent förlora känseln. Jag vill bara åt lugnet; känslan att åh, nu kan jag äntligen fungera normalt igen, allt kommer ordna sig. Anser också att det är betydligt bättre än att hutta i sig starksprit varje dag. Lättare att bandagera sår än att reparera en skadad lever (önsketänkande, kanske?)

Svalde fyra stycken Atarax. Inte för att jag har ångest, utan för att jag vill undvika ångest. Tycker också om hur just den dosen för mig imiterar känslan då man precis blivit lullig av alkohol, då man blir sådär dåsig och mjuk i hela kroppen. Kommer sova så bra ikväll, åh.

Ska försöka skriva lite oftare här än vad jag vanligtvis gör.
Hoppas att ni har det bra där ute, mina läsare, vem ni än är, så uppskattar jag att ni finns till! ♥

Har hällt upp sprit i en hög temugg, kamofleras snyggt då.
Håller på att göra potatismos (sånt som inte är i pulverform redan haha), eftersom jag vet hur allting går käpprakt åt helvete om jag inte äter då jag dricker. Plus att kolhydraterna från potatisen och fettet från smöret blir som en bra 'sköld' mot ev. alkoholillamående.
Det är ändå så illa att jag typ, måste slå mig själv på handen för att inte ta för många klunkar, för snabbt.
Inser att jag har problem med alkohol. Då levern gör ont och man lättare får huvudvärk efter några drinkar, då börjar det bli illa.

Sitter bänkad framför TVn med USB-stickan ipluggad. Valt självdestruktiva filmer ikväll. Lär flytta allt till min laptop & säng då föräldrarna är hemma. Sett på Shame som är destruktiv då det gäller sex, vilket jag kan känna igen mig i - nog för att det aldrig har varit riktigt så allvarligt men jag märker det, att jag tenderar att ligga med folk för att sedan ångra mig. Ni vet, för stunden så är allt spännande och pirrigt. Men efteråt så vill man bara vara ifred. Rör mig inte, prata inte med mig, det var bättre då vi var vänner, seriöst, vi var grymma vänner. Jag blir bara så extremt irriterad? Tror det måste vara en del av min självdestruktivitet som dyker upp, säger åt mig att det är okey att få folk att falla för mig, förstöra förhållanden, krossa hjärtan.

Jag har börjat på Painful Secrets, efter det ska jag se Downloading Nancy, Black Swan och Hesher. Den sista är väl inte så destruktiv, men den är sådär... mysigt smutsig haha. Jag tycker om filmer som visar själslig misär, milt eller extremt. Filmer som folk rynkar på näsan åt, hävdar att det är hemskt att sitta o se på sånt där, att de hellre vill se fina historier med fina slut.
Nej, jag vill se någon plågas, förstöra sig själv, leva farligt överlag. För det har jag själv gjort mer eller mindre, och det blir som att återuppleva alla de stunderna utan att fysiskt behöva sätta mig själv i de riskzonerna igen. Låter kanske konstigt men jag verkligen totalmyser då jag ser destruktiva filmer. Självklart kan jag uppskatta en bra komedi eller romantiskt drama men haha, varför se på film om de inte väcker riktigt starka känslor...?
___________________________________________________________

I know that I’m fucked up and infected
I’ve been hiding in the fear rejected

I’ve been sick and disconnected
I’ve been loving like I’ve been neglected
All the walls coming down around me

I know I’m a walking contradiction
I’m the truth that you wish was fiction

I’ve been on a self-inflicted mission
To destroy everything I’m given
___________________________________________________________

Det lär bli en dimmig kväll, känner det på mig. Förstår ni vad jag menar?

Vet att jag tjatar om mitt djävla brännmärke men åh, det har läkt så fint. Bara en liten krater på ungefär två millimeter kvar som fortfarande läker, i övrigt är cirkeln runtom en perfekt nyans av rosa. Fortfarande helt extatisk över att jag har sluppit infektioner.
Helt spontant tittar jag på gamla bilder av mina ärr. De jag har på handleden är extra 'speciella' eftersom jag normalt undviker det området. Blir därför lite extra sentimental och nostalgisk då jag ser dem, då de idag är mycket mer rosa eller helt vita. Då jag fryser blir de fortfarande blåa eller lila, vilket gör mig glad. Helt absurt, jag vet, men det är som att se en gammal vän blekna bort.

___________________________________________________________

Det finns många där ute som kämpar med värre självskador, med fler infektioner, stygn och sjukhusvistelser än vad jag någonsin har varit med om, upplevt... De som kan räkna psykavdelningen som sitt andra hem, som har varit inladg fler gånger än vad de har fingrar. De som har dokumenterar på papper att de har flera olika störningar som hindrar de till att leva ett funktionellt liv.
Men jag tänker försöka, jag tänker försöka att inte jämföra mig med andra. För jag har det också dåligt. Fast på ett annorlunda sätt. Jag typ, förgiftar mig själv med mitt eget sinne? Förstår ni vad jag menar? Alls? Överhuvudtaget? Eller är jag förvirrad och pratar bara med mig själv nu, hah?

I alla fall...
Jag vill kunna vakna utan att behöva få ångest över 'allt jag måste göra', utan att bli paralyserad i sängen, utan att... utan att känna mig fångad i mig själv. Inte behöva tänka på hur framtiden kommer se ut, kunna drömma om den ja, men inte... inte liksom... fan vad svårt jag har med orden ikväll. Jag vill kunna hoppas, drömma och planera om framtiden utan att vara rädd för att dö. För det är min största rädsla. Att dö innan jag har uppnått mina drömmar. Att gå miste om den dagen då jag har blivit kvinnan jag vill(e) bli. Självständig och säker, trygg i mig själv. Sånt där som är så barnsligt enkelt men samtidigt så fördjävligt svårt.
___________________________________________________________

Glömmer vad jag ska skriva om. Blir som ett svartvitt foto som har så suddiga kanter att man tror att det är i färg. Förstår ni? Eller, okey, nu var jag otydlig. Men det är inte som om någon läser allt det här ändå. Kanske inbillar mig att jag existerar. Existerar för mig själv eller existerar för andra människor?

Tror egentligen inte jag ville få fram något 'exklusivt' med det här inlägget. Har spysmak bak i halsen.
Snurrar i huvudet. TVn och dess kontraster gör så att det flimrar i huvudet på mig.
Spänner och trycker fingrarna om varandra, det gör ont, men det är en skön smärta. Just för att man tillfogar den till sig själv. Just för att man själv har kontroll. Allt annat i ditt liv må vara kaotiskt och oförutsägbart... men det här, självskadan är... nog för att den ibland urartar... men annars så bestämmer jag. Det är det ända som verkligen är mitt. Min lilla hemlighet (som typ alla redan vet om). Det som jag får behålla för mig själv: Mina sår. Min läkningsprocess. Mina ärr. Mina konsekvenser. Min ångest.    

Jag förstår inte vart det här har kommit ifrån. För jag kan ju. Jag kan. Bara jag ger mig fan på't. Jag kan gå ut och söka jobb. Bara jag bestämmer mig. Jag kan intala mig själv att det inte är hela världen om jag inte får det där jobbet, jag kommer kunna klara mig själv någon gång i framtiden. Jag är smart och stark nog. Att övervinna hinder som alla människor möter någon gång i livet. Jagmåsteklaradethärannarsruttnarjaginombords. 

Jag vet inte. Jag vill. Men jag vågar inte. Jag är för rädd för att kliva ur min 'säkerhetszon'. Det har alltid varit så, att jag varit rädd, men framförallt osäker. Osäker, paranoid, tveksam, ångestfull. Plågsamt osäker. Självkänslan är noll, trots att självförtroendet är betydligt högre. Orkar inte förstå.
___________________________________________________________

Ärligt talat så vet jag inte varför jag skriver här, då jag inte är säker på vad jag vill skriva. Förstår ni?
Kanske lika bra att stänga ner, avsluta, ge upp. Fortsätta, ta nya tag någon annan dag. Det kanske är bäst så. Gråta i text istället för blod.

Jag sitter ute och röker.
Det bränner i halsen. Jag känner mig levande.
Snurrar i skallen, sluter ögonen, världen vibrerar.

Jag lever. Jag känner mig levande.
In i värmen, sträcker stolt på ryggen, sätter mig bekvämt i familjens läderfåtölj, fåtöljen vi kallar "Tronen". För det är verkligen en tron, man sitter som en kunglighet, känner sig som crème de la crème.

Klickar in sig på musikspelaren som används frekvent i samband med Sennheiser hörlurar och alkohol.
Höjer volymen och försvinner i ett av hav vackerhet, ett hav av bra musik med underbara basgångar eller texter.
Kvällen börjar med Veritas (A-Lusion), the WORLD (Nightmare) och 満天 (Manten / The Whole Sky) av Kalafina. Fördjävla fenomenalt. Helt fruktansvärt fantastiskt.

Itsuka boku ga misete ageru
Hikari kagayaku sora wo /
"One day I will show you
The sky that shines with light"

kegarenu mono to shite furu yuki no shirosa wa
nukumori wo shireba kiete shimau no
kirei na yume dake ga anata wo kirisaita
tsumetai hitomi no yasashisa to shinjitsu /
"As something that is pure the whiteness of the falling snow
would disappear if it knew warmth
What tore you to pieces was simply a beautiful dream
The kindness and the truth of cold eyes"
________________________________________________________

Japanska är förövrigt ett av de språk jag beundrar och njuter av mest. Efter engelskan så klickar japanskan allra mest med mina hjärtsträngar, det liksom... jag ryser. Jag känner mig hemmastadd. Det är helt sjukt egentligen.
Men det är så jag känner mig närmast mig själv. Låter det logiskt?

Sedan blir det mycket tv-spels soundtrack, oftast från Capcom och Devil May Cry (Lock and Load -Blackened Angel mix- och Devil's Never Cry (Staff roll), åh jag ryser. På riktigt, jag ryser.) Japanerna kan verkligen sin musik, wow.
Speciellt delen mellan 1:48 till 2:22 ur The Viper (EKIDONA combat) gör mig så, så... ja, jag kan inte ens beskriva känslan, så intensiv är den. I detta ögonblick så känner jag mig så, så levande. Skakar. Alla känselspröt vibrerar.


Nu antar jag att ni inte är så intresserade av vad för slags musik jag lyssnar på, men jag resonerar så, att det får ni ta. Läser ni ens min blogg, de få inlägg jag uppdaterar, då jag väl uppdaterar, haha...

... Musik var ju inte riktigt det jag planerade om att skriva om ikväll, hm.
Fast Negai (Main Theme) och Old Memory från Yosuga no Sora OST -New- är fortfarande mina älsklingar.
Vill nästan börja gråta, för just så vackert tycker jag att de är.
Mycket japanskt ikväll. De vet exakt hur de ska provocera fram olika känslostormar.
Jag rekommenderar alla läsare att leta upp och lyssna på dessa. Nu. Trots att ni inte ser på den tillhörande serien, så kommer ni förhoppningsvis ändå genuint uppskatta alla individuella toner.

Men... Ikväll känner jag mig levande. Jag känner mig rent av lycklig.
Tacksam för att jag har det jag har.
Önskar att jag kunde överföra den här euforin till alla jag känner. Den här... anspråkslösa, kravlösa känsla.
Känslan som får det att spritta i hela kroppen, som får det att rycka i mungiporna.
Känslan som värmer benen, som gör så att man kan krypa ner i sängen och le.
Le för att man är glad för att man lever. Glad för att man är den man är.

I brist på inspiration till vad jag ska skriva om så tänkte jag posta bilder på mitt brännmärke på vänster handled. (Ah, för det är fullkomligt normalt!)
Jag förvånas över hur bra det har läkt, hur fint kanterna ser ut. Har annars väldiga problem med 'ciggmärken'.
Var ett spontant självskadeögonblick, en kväll då jag hade druckit lite för mycket.
Smärta blir automatisk njutning då jag är full, förstår inte varför.
(Då jag i övrigt har en väldigt låg smärttröskel!)


Jag är lika mycket äcklad som fascinerad då jag zoomar in på såret för att se hur alla hårsäckar och nerver har bränts sönder, hur vävnaden försöker anpassa sig och läka skadan.
Ibland så tycker jag att nya sår blir som... som bebisar? Förstår ni vad jag menar?
Då man faktiskt gör och tar hand om de. De blir som något värdefullt, något som säger att Hey, jag existerar.

Min självskada är så konstig ibland, liksom... Jag måste skada mig själv för att förstå att jag finns till, men är samtidigt obeskrivligt skräckslagen för att få infektioner eller dö. Jag fruktar döden så mycket att jag får ångest om jag känner att jag inte gör något av mitt liv. Vilket är ganska ironiskt då det borde räcka med att jag andas i en fungerande kropp och lever i ett, inte alltför vridet psyke.

Känns som om jag kommer ner lite för djupt nu, haha. Behöver ta en cigarett (skynda på min död lite mera, bara för att) innan jag fortsätter att skriva.
________________________________________________________

Fast nu vet jag inte riktigt vad... eller om det var något viktigt jag ville ta upp. Skriver inte här så ofta ändå.
Antar dock att det inte var så viktigt ändå.
Oavsett så vill jag försöka lyfta fram att det är fint att leva.
Att det är fullkomligt okey att känna sig levande. Hur dåligt man än mår i övrigt, hur mycket vän det destruktiva än är så är det inget fel på att må bra ibland. Hur konstigt det än känns så... så vill jag i alla fall inbilla mig själv att det är något bra, något bra att te sig till det positiva, ibland.
Trots att det kommer stunder då man hellre vill begrava sig i blod och misär. Trots att det är just misären som man känner sig som mest hemma i, så dyker det upp stunder med glittrande guldglimtar som är värda att hålla fast vid.
Det är inget fel i att känna sig hemma i det bra, det goda. Jag får, det är tillåtet.

Detta är dag två av mitt nya liv. Ja, så att säga. Det är egentligen inte så stor skillnad, mer än att jag inskriven på Arbetsförmedlingen och aktivt söker jobb (och gör jag inte det ser jag till att regelbundet kolla mejlen och vara noga med att mobilen inte är på ljudlös).
Jag försöker hålla attityden positiv och öva på att ändra min inställning till framtiden som helhet.

Okey att jag tillbringar alldeles för mycket tid att dagdrömma (gammal vana) -
just nu har jag målat upp en fantasi då jag har min son i famnen; han sitter på min höft och har armarna runt min hals. Jag nästan flyger fram i min sommarklänning, lätta sminkning och mognare kropp, min son överöser jag med pussar och kärleksord. Vi går på Londons gator, förbi folk som ler åt oss och förbi butiker där expediten hälsar igenkännande. För vi ska till vårt favoritcafé och möta pappa. Mannen jag älskar och har gift mig med, den oerhört ståtliga och vackra Tom Hiddleston, med ett hjärta som har så mycket godhet att man får tårar i ögonen bara av att vistas i samma rum.

Fast det är lyckliga tårar som följs av ett leende, och en kyss på munnen, det får han också - även fast jag måste stå på tå och sträcka på hela mig för att nå. Våran son (som heter Alex) viftar med armarna och vill bli buren av pappa och det är mer än välkomnat, jag har ont i svanken och är allmänt sliten av att ta hand om min son som är minst lika envis som jag (vi är ensamma i långa perioder, men det är för att Tom måste flyga runt världen till olika filmproduceringar).
Oavsett hur sliten jag ser ut eller känner mig så tycker Tom att jag är vacker, det säger han ofta, om inte med ord så med beröring.

Vi går in med vår son (som gnäller på pappa och vill visa att han har blivit stor, så han blir nedsläppt och får gå själv, utan att hålla hand). Butiksägaren ser oss och gör direkt iordning vår beställning, eftersom vi alltid äter och dricker samma sak (en sandwich med grillad kyckling för Tom och te vid sidan av, själv gottar jag mig i en mindre portion av en traditionell engelsk frukost och dricker traktens bästa kaffe).

Vi tillbringar våra dagar så här, tillsammans alla tre, jag, Tom och Alex. Vi skrattar och gråter, bråkar om småsaker, vaknar mitt i natten av Alex som vill ha uppmärksamhet; blir ibland avbrutna då vi älskar, och trots att pannan glittrar och hans lockar i håret är fuktiga, så ler Tom och skrattar bort det, säger att vi har all tid i världen; jag tassar upp naken i skenet av månen och är trygg i min kropp - trots att jag har så många självskadeärr och bristningar från graviditeten - men jag vet att jag har överlevt och äntligen har fått livet jag önskat, med mannen jag älskar och en son som vi ska uppfostra med tydliga regler och mycket kärlek. Jag sätter på mig en av Toms t-shirts och beger mig till barnkammaren, som är precis bredvid vårt sovrum.

Men för Alex så passar det ibland inte med mamma, han vill att pappa ska vara där istället. Det vet redan Tom, så han kommer smygandes med det tunna sommartäcket virat och knutet runt höften, ger mig en kyss på sidan av pannan och säger att det är okey, jag har jobbat alldeles för mycket idag. Svär lite åt honom att han har snott täcket men ler, ler så där dåsigt och lyckligt man bara gör då man är galet förälskad och går tillbaka, lakanen är fortfarande varma. Då Alex har fått byta blöja och slocknat helt så smyger Tom in till mig, stänger dörren försiktigt och kryper ner i sängen, täcker över oss upp till axlarna med täcket och virar sina stora, långa armar runt mig och ser road men förvirrad ut då jag plötsligt börjar prata ett språk han har hört förut men inte kommer ihåg så mycket av. Jag kysser honom och förklarar.
"It means 'I love you' in Swedish."
Och så ler han sådär, så genuint som bara han kan, med skrattrynkor runt munnen och djupa smilgropar och försöker säga samma sak, med sin brittiska brytning.
_______________________________________________________________

JA SÅ... Det är sådant här jag 'roar' mig med under dagarna. Det är än så länge en fantasi och jag är också medveten om att chanserna för mig att få kontakt med den där mannen är väldigt små. Sedan kanske vi inte ens har en sådan 'kärlekskemi' då vi väl träffas, kan man aldrig veta säkert ju! Men jag står fast vid att, ska jag skaffa barn så ska det bli med Tom Hiddleston. Jag vill helst av allt ha en son, men jag skulle inte ha emot att få en dotter heller. Jag har dock inte funderar på kvinnliga namn än, haha.

Men först, först och främst... ska jag få ordning på mitt liv här i Sverige. Jag ska få ett arbete och kunna bidra till hyran här hemma för att tids nog flytta till min egen lägenhet (eller dela den med min bästa vän). Efter att Sverigelivet har stabiliserat sig så vill jag pröva mina vingar någonstans i England. Jag ska klara det. Jag ska bli lycklig. I mig själv eller tillsammans med någon annan. Vem den personen blir kan jag inte veta, för det är ju hjärtat man ska följa i val av partner och inte alltid vila för mycket på en drömvärld.

... Fast mysigt är det ju, att måla upp sådana scenarier.
För vem vet, en dag kanske jag står där. Pekar finger åt alla som inte trodde att jag skulle klara det.



   

Transience betyder förgänglighet. Livets förgänglighet; känslan av hur livet innebär dödlighet, hur allting en gång kommer att ta slut. Sakta men säkert så dör vi. Känslan av att leva på lånad tid. Den känslan har jag nu.

Satt nyss i soffan vid altanen och rökte. Lyssnade samtidigt på Negai (Main Theme) och Old Memory från Yosuga no Sora. Det är två underbart fina låtar och de kan göra mig lika lycklig som nedstämd, men oavsett så har jag alltid älskat "plinkeplonkande"; klassisk pianomusik eller lugn musik utan sång.

Jag sitter där och tänker på alla sjukdomar man kan råka ut för (helt på grund av dumma livsval), hur man drabbas av någonting som är obotbart eller som kräver att man ändrar hela sin livsstil för att bli frisk från. Det är fascinerande hur jag kan fastna så lätt i negativa tankespiraler och få ångest för att jag äter, dricker eller röker för mycket - då jag inser att det flera år framåt kommer visa sig i och på kroppen. Men ändå, ändå så tar jag ett till bloss och jagar that next high, bara för att få känna mig levande, bara lite längre till.
Samtidigt så intalar man sig själv att cancer, leverproblem, fetma, det... det kommer man aldrig råka ut för. Trots att jag har övervikt, gulsot, prostatacancer, alkoholism och promiskuitet i släkten ... gamla tanter med KOL och far- och morföräldrar som dött av sina hårda liv. Det är inte världens bästa bakrund kanske.

Jag bara... undrar hur det är för alla de som inte konstant behöver brottas med existentiell ångest. Som kan ta bra beslut enbart för att de vet att det kommer gynna dem i framtiden. Som orkar vänta på att allt ska bli bättre, som lägger ner ciggen, släpper flaskan och pillerburken. De som kan leva i nuet utan att implodera.

Jag vet inte, kanske tänker för mycket.
Kanske inte borde oroa mig över allt och inget.
Måste lära mig att ta djupa andetag och inte tänka på döden. För självklart finns den där, men det är ingen idé att jaga den mer än nödvändigt, man får inget ut av att oroa sig för att man ska dö, då man just i denna stund ändå är så levande.

Väldigt luddigt, jag vet. Men det är så nu, hur det känns. Det är jobbigt men jag försöker, försöker att ta bättre beslut, försöker lära mig själv att inte vara rädd.

Det blir plötsligt mycket mer lockande att skriva här då jag är alkoholpåverkad.
Det kanske är för att man lättare blir känslosam och, jag vet inte, behöver få ur sig alla de där känslorna?

Kanske för att fingertoppar och naglar låter vackrare mot tangenterna då man är lite onykter. Kanske för att ord känns häftigare, viktigare, vackrare och mer laddade om man skriver de då man är hög på någon substans, kemisk eller naturlig.

Kanske för att jag är vilsen i början på mitt vuxenliv.

Ja, alltså. Jag har nu börjat vakna tidigt varje vardag för att söka jobb (t.o.m. RINGA till arbetsgivare och inte bara skicka mejl). Jag har seriöst börjat vilja ta tag i mitt liv. Jobbat aktivt för att intala mig själv att "vuxensaker" inte är läskigt. Jag vill ju, innerst inne vill jag.
Såklart att det är svårt att 'bara göra' (för den som är som jag, med alla mina psykiska hinder) men jag måste ju börja försöka, någon gång måste jag ju också lära mig och sedan kunna.

Jag gör bara mig själv besviken om jag inte ger framtiden en chans. Den enda människa jag sviker är egentligen bara mig själv. Om jag inte försöker... försöker lära mig att vara självständig, ringa och fixa själv, checka google maps och kunna ta mig till ett helt nytt ställe utan annan hjälp. Sånt. Vuxet. Bara sticka, göra saker själv, utan att behöva be om råd, kunna arbeta för egen maskin, ja... ni fattar!

Fantasy and reality fluctuate
As the dream bodies hover between the dream world
And the dawning awareness of their own tragic situation

För att liksom, återkoppla till den här 'nyfunna explosionen av vuxenhet' så kan jag berätta om min haschpsykos jag upplevde där vid nyår. 
Jag hade fått Cannabis av väldigt bra kvalitet av en vän. I julklapp, väldigt uppskattat. Flera år sedan jag rökt på faktiskt, och jag har alltid tyckt om bland annat hur alla känslointryck förstärks - favoriten är hur spottet vibrerar i halsen, hur varje minsta beröring blir till ett fyrverkeri. Och så vidare, om jag inte hade så dålig ekonomi så hade jag nog rökt på betydligt mer!

I alla fall så har jag erfarenhet av att röka Cannabis. Jag har då i t.ex. 3/4 tillfällen bara mått bra. Bara känt mig euforisk (otroligt lycklig!) och tyckt att livet är det vackraste som finns. Dock vid den där 1/4 så har jag fått mindre panikattacker och trott att jag skulle kvävas (då röken man inhalerar är väldigt stark, i jämförelse med vanliga tobakscigaretter). Men det har gått över väldigt snabbt, kanske pågått inte längre än en halvtimme.

Dock så... styrkan på gräset jag rökte i nyår var otrolig. Misstänker att det var syntetiskt hasch. Eller bara väldigt 'bra fördelat'; större andelar Cannabis än tobak. Oavsett så var jag ju INTE SÅ SMART och drack alkohol innan jag rökte på. Vilket jag har kunnat göra förut (och den här gången blev det endast två drinkar, inte fyra eller fem, som det annars kan bli en ensam hemmakväll 'då jag får göra som jag vill'). Planerna för kvällen var att lyssna på musik, se på favoritfilmer och ha sex (med mig själv; det är få som orkar handskas med mig). Bara bra saker, med MÅ BRA löften. Inget destruktivt. Hade t.ex. inte ens en tanke på att skära mig själv.

I alla fall så började det bra, första jointen var underbar, det kändes som att komma hem till en gammal vän. Som man inte har träffat på flera år men älskar lika djupt ändå. Det är verkligen världens lättnad.
Känns ungefär som att vara alkoholpåverkad, men mycket 'mildare i kanterna' och ett intensivare hög, fast med mindre nackdelar som illamående eller yrsel.

Men ja... det fortsatte tyvärr inte sådär.
Jag kände att pulsen kickade igång rejält. Vilket inte är ovanligt då man är påverkad, jag menar... kroppen kämpar ju mot att förbränna ett 'onaturligt' ämne som överflödar systemet med för många signalsubstanser. Man behöver inte vara läkare för att förstå det, haha!
Sedan gick det från att jag var ovanligt paranoid (är det annars också, men 'lindrigt') till att jag var fullt övertygad om att jag skulle dö. I alla fall få en hjärtattack.
Hur mycket jag än må romantisera t.ex. självdestruktivitet och droger så vill jag personligen inte dö. Jag har aldrig försökt ta livet av mig 'på riktigt' (undantag kanske snittet i min vänstra handled som krävde mina första fem (och hittills enda) stygn).
Jag har alltid varit för envis. Njuter för mycket av 'det förbjudna' i livet för att vilja 'säga farväl'. Skratta med bästa vänner sedan flera år tillbaka, prata skit hela natten och älska varje sekund, ha ett flertal engångsligg med långa män med breda axlar och bultande kukar som alltid känns liite för stora, ta foton på sig själv och faktiskt tycka att man ser fan.. helt okey ut, ibland tror man genuint på det alla andra säger att "åh, du är så djävla vacker.". Allt sådant där som inte innebär extrem ångest. Som man kan återhämta sig från, såhär i efterhand. Lättare att läka skammen från ett dåligt ragg än att tycka att man har skurit för ytligt (vad fan är det för djälva skitsnack egentligen?! Att man ska känna sig mer värd för att man skär djupare = förstör sig själv ännu mera. Varför inte nöja sig med småsår (som oftast blöder lättare och mer...)).

Känner att jag kommer lite ifrån ämnet, haha. Min haschpsykos, så var det!
Ja, alkohol och Cannabis har fungerat för mig förut men inte den 31 dec. Då gick det helt åt helvete. 
Jag hade så ont i bröstet av min höga puls och fick sådan panik att jag ringde 112 (två gånger, frågade om det var säkert att man inte kunde få en hjärtattack av Cannabis). Jag hänvisades till Giftcentralen och pratade med en trött kille där, han gav rådet att jag borde ringa efter en taxi, då den skulle vara snabbare än en ambulans som vid nyår är ganska så fullbokad, tydligen.

Sagt och gjort, jag ringde Taxi Stockholm och bad dem skicka en bil som skulle ta mig till Danderyds sjukhus. Lite mer än 600 kronor gick det på. Hade nyss köpt 'nyårsalkohol' (blandat White Russian drinkar hemma) för 300 spänn så kontot skrek...
Men jag antog att jag skulle vara glad om jag överlevde min hjärtattack, hade gladeligen betalat sjukhuskostnader och sånt; nallat från mitt sparkonto men det skulle inte göra så mycket då det handlade om liv och död. Var så jag tänkte i alla fall.

Den trötta killen i telefonsamtalet innan Taxi Stockholm hade sagt att det var fysiskt omöjligt att ha en hjärtattack i flera timmar (som jag beskrev för honom i panik). Så det gav mig en liten lättnad då jag satt i taxin.
Anmälde mig i receptionen och bad att få kostnaden för mitt besök på faktura (runt 850 kronor... och de har inte skickat den än vilket gör mig panikslagen, vill inte stå i skuld), väntade en kort stund i väntesalen och blev sedan ledd in i en sal med en massa läskiga sjukhusmaskiner, fick göra EKG och allt... men jag tog hands om av väldigt trevlig personal, alltid nåt!

Upplevde tolvslaget ur en sjukhussäng (kunde se på hjärtmonitorn att jag hade 100 i puls, detta höll i sig i någon timme eller två, hade säkert runt 200 innan jag ringde efter den där djävla taxin VARFÖR ÅKTE JAG INTE BARA IN MED PENDELTÅG hade då bara behövt stå för kostnaden för mitt sjukhusbesök DJÄVLA SKIT ("alltid lätt att vara efterklok").

So this is what it feels like
When you’re back at the start and both your hands are tied
And this is what it sounds like
When you can’t break free but they hear you screaming

Det fastställdes dock (turligt nog) att det, kombinerat med Cannabis och alkoholen, framförallt var musklerna i min bröstkorg som hade spänt sig så fruktansvärt hårt på grund av stress och panikångest. Domnandet och den strålande smärtan i vänsterhanden hade bara varit 'hjärnspöken', för det är omöjligt att jag som i övrigt frisk 20 åring skulle få en hjärtattack av en substans jag hade haft tidigare erfarenhet av.

Så jag tackade sjukhuspersonalen otroligt många gånger, hjärtligt och med eftertryck. Fick skjuts hem från Centralen av föräldrarna som var påväg från en nyårsfest. Ljög och sa att jag varit på krogen och blåst 600 spänn på dricka, men haft skitroligt. Ha-ha. Var mest chockad att jag överlevt och faktiskt kunde säga "Jag älskar er" till mamma och pappa. Otrolig känsla det där. Att vara gränslöst lycklig och verkligen uppskatta det man har.

Why do I got to learn the hard way
Why do I got to burn my bridges down
Now that I feel so numb
Can’t I just be me for fuck’s sake
Maybe I don’t have a purpose
Maybe I cut way too deep
Or maybe I’ll scratch the surface
To find out that I’m not worthless

And I have never been so alive

Som slutsats så kan jag säga att den där känslan var extremt skrämmande. Något av det mest fruktansvärda jag varit med om hittills. Jag överdriver inte nu. Specifikt att känna sig så nära döden. Att just då tvingas kämpa mot att acceptera att jag kanske kommer att dö. Det var så galet obehagligt att jag inte ens kan 'ge det rättvisa' i text.
Den där tanken och känslan att "Nu dör jag och jag kan inte förhindra det".  
Efter det kom tankar som "Har jag gjort allting jag velat i mitt liv? Är jag nöjd med det jag åstadkommit hittills? Vad ångrar jag? Vad kommer jag sakna?" Det var några timmar där då jag verkligen 'fick öva' på att acceptera hur saker hade sett ut, att jag liksom... skulle sluta mitt liv i sängen i mitt rum, helt ensam på nyårsafton...


Så... Jag tänker idag att "Vad är mer läskigare än den där haschpsykosen?"
Svaret är Nej, det finns inget annat i min vardag som är mer skrämmande.
Vakna, äta, ringa samtal, söka jobb, umgås med människor. Kommer inte ens i närheten. Jag kan klara allt, bara jag vill och försöker tillräckligt mycket och länge. Jag är fortfarande ung. Så det borde ju inte vara försent, inte någonstans!

Ja, så... haha...
Det har varit ett otroligt händelserikt nyår för mig, om man säger så. Shit, fattar verkligen inte att jag orkade med en sådan enorm påfrestning. Jag är starkare än vad jag först trodde? Något sånt. Är i alla fall glad att jag överlevde. Innerst inne är jag oerhört lättad. 

Har nu 'skrämts tillräckligt mycket' för att ha modet nog att på allvar göra en förändring i mitt liv. Vara stolt över mig själv; Att. Jag. Försöker.
         
Sedan kan man ju fråga sig själv varför jag väljer att fortsätta röka vanliga cigaretter och dricka mer alkohol än vad jag egentligen borde. Man kan fråga sig varför jag fortfarande får 'en längtan' efter att skära mig. Vara destruktiv. Trots mina (små, men gradvisa) framsteg.

Antar dock att det tar lite tid. Man måste vänja mig vid att ta hand om mig själv, i motsats till att förstöra.
Det kommer ta tid, men jag ska klara det. För min egen skull i första hand, sedan för föräldrar och nära vänner.

... Om ni har orkat läsa så här långt så blir jag lika förvånad, som överraskad och glad. (Tror det är det längsta inlägget jag skrivit på länge. Mycket att berätta och dokumentera!)
I alla fall TUSEN TACK, till alla mina läsare! ♥ Förstår inte riktigt vad det är i mitt liv som är så intressant, och trots att jag skriver så sällan så uppskattar jag alla kommentarer, det gör jag verkligen, puss!