Bakura [獏良]

Det blir plötsligt mycket mer lockande att skriva här då jag är alkoholpåverkad.
Det kanske är för att man lättare blir känslosam och, jag vet inte, behöver få ur sig alla de där känslorna?

Kanske för att fingertoppar och naglar låter vackrare mot tangenterna då man är lite onykter. Kanske för att ord känns häftigare, viktigare, vackrare och mer laddade om man skriver de då man är hög på någon substans, kemisk eller naturlig.

Kanske för att jag är vilsen i början på mitt vuxenliv.

Ja, alltså. Jag har nu börjat vakna tidigt varje vardag för att söka jobb (t.o.m. RINGA till arbetsgivare och inte bara skicka mejl). Jag har seriöst börjat vilja ta tag i mitt liv. Jobbat aktivt för att intala mig själv att "vuxensaker" inte är läskigt. Jag vill ju, innerst inne vill jag.
Såklart att det är svårt att 'bara göra' (för den som är som jag, med alla mina psykiska hinder) men jag måste ju börja försöka, någon gång måste jag ju också lära mig och sedan kunna.

Jag gör bara mig själv besviken om jag inte ger framtiden en chans. Den enda människa jag sviker är egentligen bara mig själv. Om jag inte försöker... försöker lära mig att vara självständig, ringa och fixa själv, checka google maps och kunna ta mig till ett helt nytt ställe utan annan hjälp. Sånt. Vuxet. Bara sticka, göra saker själv, utan att behöva be om råd, kunna arbeta för egen maskin, ja... ni fattar!

Fantasy and reality fluctuate
As the dream bodies hover between the dream world
And the dawning awareness of their own tragic situation

För att liksom, återkoppla till den här 'nyfunna explosionen av vuxenhet' så kan jag berätta om min haschpsykos jag upplevde där vid nyår. 
Jag hade fått Cannabis av väldigt bra kvalitet av en vän. I julklapp, väldigt uppskattat. Flera år sedan jag rökt på faktiskt, och jag har alltid tyckt om bland annat hur alla känslointryck förstärks - favoriten är hur spottet vibrerar i halsen, hur varje minsta beröring blir till ett fyrverkeri. Och så vidare, om jag inte hade så dålig ekonomi så hade jag nog rökt på betydligt mer!

I alla fall så har jag erfarenhet av att röka Cannabis. Jag har då i t.ex. 3/4 tillfällen bara mått bra. Bara känt mig euforisk (otroligt lycklig!) och tyckt att livet är det vackraste som finns. Dock vid den där 1/4 så har jag fått mindre panikattacker och trott att jag skulle kvävas (då röken man inhalerar är väldigt stark, i jämförelse med vanliga tobakscigaretter). Men det har gått över väldigt snabbt, kanske pågått inte längre än en halvtimme.

Dock så... styrkan på gräset jag rökte i nyår var otrolig. Misstänker att det var syntetiskt hasch. Eller bara väldigt 'bra fördelat'; större andelar Cannabis än tobak. Oavsett så var jag ju INTE SÅ SMART och drack alkohol innan jag rökte på. Vilket jag har kunnat göra förut (och den här gången blev det endast två drinkar, inte fyra eller fem, som det annars kan bli en ensam hemmakväll 'då jag får göra som jag vill'). Planerna för kvällen var att lyssna på musik, se på favoritfilmer och ha sex (med mig själv; det är få som orkar handskas med mig). Bara bra saker, med MÅ BRA löften. Inget destruktivt. Hade t.ex. inte ens en tanke på att skära mig själv.

I alla fall så började det bra, första jointen var underbar, det kändes som att komma hem till en gammal vän. Som man inte har träffat på flera år men älskar lika djupt ändå. Det är verkligen världens lättnad.
Känns ungefär som att vara alkoholpåverkad, men mycket 'mildare i kanterna' och ett intensivare hög, fast med mindre nackdelar som illamående eller yrsel.

Men ja... det fortsatte tyvärr inte sådär.
Jag kände att pulsen kickade igång rejält. Vilket inte är ovanligt då man är påverkad, jag menar... kroppen kämpar ju mot att förbränna ett 'onaturligt' ämne som överflödar systemet med för många signalsubstanser. Man behöver inte vara läkare för att förstå det, haha!
Sedan gick det från att jag var ovanligt paranoid (är det annars också, men 'lindrigt') till att jag var fullt övertygad om att jag skulle dö. I alla fall få en hjärtattack.
Hur mycket jag än må romantisera t.ex. självdestruktivitet och droger så vill jag personligen inte dö. Jag har aldrig försökt ta livet av mig 'på riktigt' (undantag kanske snittet i min vänstra handled som krävde mina första fem (och hittills enda) stygn).
Jag har alltid varit för envis. Njuter för mycket av 'det förbjudna' i livet för att vilja 'säga farväl'. Skratta med bästa vänner sedan flera år tillbaka, prata skit hela natten och älska varje sekund, ha ett flertal engångsligg med långa män med breda axlar och bultande kukar som alltid känns liite för stora, ta foton på sig själv och faktiskt tycka att man ser fan.. helt okey ut, ibland tror man genuint på det alla andra säger att "åh, du är så djävla vacker.". Allt sådant där som inte innebär extrem ångest. Som man kan återhämta sig från, såhär i efterhand. Lättare att läka skammen från ett dåligt ragg än att tycka att man har skurit för ytligt (vad fan är det för djälva skitsnack egentligen?! Att man ska känna sig mer värd för att man skär djupare = förstör sig själv ännu mera. Varför inte nöja sig med småsår (som oftast blöder lättare och mer...)).

Känner att jag kommer lite ifrån ämnet, haha. Min haschpsykos, så var det!
Ja, alkohol och Cannabis har fungerat för mig förut men inte den 31 dec. Då gick det helt åt helvete. 
Jag hade så ont i bröstet av min höga puls och fick sådan panik att jag ringde 112 (två gånger, frågade om det var säkert att man inte kunde få en hjärtattack av Cannabis). Jag hänvisades till Giftcentralen och pratade med en trött kille där, han gav rådet att jag borde ringa efter en taxi, då den skulle vara snabbare än en ambulans som vid nyår är ganska så fullbokad, tydligen.

Sagt och gjort, jag ringde Taxi Stockholm och bad dem skicka en bil som skulle ta mig till Danderyds sjukhus. Lite mer än 600 kronor gick det på. Hade nyss köpt 'nyårsalkohol' (blandat White Russian drinkar hemma) för 300 spänn så kontot skrek...
Men jag antog att jag skulle vara glad om jag överlevde min hjärtattack, hade gladeligen betalat sjukhuskostnader och sånt; nallat från mitt sparkonto men det skulle inte göra så mycket då det handlade om liv och död. Var så jag tänkte i alla fall.

Den trötta killen i telefonsamtalet innan Taxi Stockholm hade sagt att det var fysiskt omöjligt att ha en hjärtattack i flera timmar (som jag beskrev för honom i panik). Så det gav mig en liten lättnad då jag satt i taxin.
Anmälde mig i receptionen och bad att få kostnaden för mitt besök på faktura (runt 850 kronor... och de har inte skickat den än vilket gör mig panikslagen, vill inte stå i skuld), väntade en kort stund i väntesalen och blev sedan ledd in i en sal med en massa läskiga sjukhusmaskiner, fick göra EKG och allt... men jag tog hands om av väldigt trevlig personal, alltid nåt!

Upplevde tolvslaget ur en sjukhussäng (kunde se på hjärtmonitorn att jag hade 100 i puls, detta höll i sig i någon timme eller två, hade säkert runt 200 innan jag ringde efter den där djävla taxin VARFÖR ÅKTE JAG INTE BARA IN MED PENDELTÅG hade då bara behövt stå för kostnaden för mitt sjukhusbesök DJÄVLA SKIT ("alltid lätt att vara efterklok").

So this is what it feels like
When you’re back at the start and both your hands are tied
And this is what it sounds like
When you can’t break free but they hear you screaming

Det fastställdes dock (turligt nog) att det, kombinerat med Cannabis och alkoholen, framförallt var musklerna i min bröstkorg som hade spänt sig så fruktansvärt hårt på grund av stress och panikångest. Domnandet och den strålande smärtan i vänsterhanden hade bara varit 'hjärnspöken', för det är omöjligt att jag som i övrigt frisk 20 åring skulle få en hjärtattack av en substans jag hade haft tidigare erfarenhet av.

Så jag tackade sjukhuspersonalen otroligt många gånger, hjärtligt och med eftertryck. Fick skjuts hem från Centralen av föräldrarna som var påväg från en nyårsfest. Ljög och sa att jag varit på krogen och blåst 600 spänn på dricka, men haft skitroligt. Ha-ha. Var mest chockad att jag överlevt och faktiskt kunde säga "Jag älskar er" till mamma och pappa. Otrolig känsla det där. Att vara gränslöst lycklig och verkligen uppskatta det man har.

Why do I got to learn the hard way
Why do I got to burn my bridges down
Now that I feel so numb
Can’t I just be me for fuck’s sake
Maybe I don’t have a purpose
Maybe I cut way too deep
Or maybe I’ll scratch the surface
To find out that I’m not worthless

And I have never been so alive

Som slutsats så kan jag säga att den där känslan var extremt skrämmande. Något av det mest fruktansvärda jag varit med om hittills. Jag överdriver inte nu. Specifikt att känna sig så nära döden. Att just då tvingas kämpa mot att acceptera att jag kanske kommer att dö. Det var så galet obehagligt att jag inte ens kan 'ge det rättvisa' i text.
Den där tanken och känslan att "Nu dör jag och jag kan inte förhindra det".  
Efter det kom tankar som "Har jag gjort allting jag velat i mitt liv? Är jag nöjd med det jag åstadkommit hittills? Vad ångrar jag? Vad kommer jag sakna?" Det var några timmar där då jag verkligen 'fick öva' på att acceptera hur saker hade sett ut, att jag liksom... skulle sluta mitt liv i sängen i mitt rum, helt ensam på nyårsafton...


Så... Jag tänker idag att "Vad är mer läskigare än den där haschpsykosen?"
Svaret är Nej, det finns inget annat i min vardag som är mer skrämmande.
Vakna, äta, ringa samtal, söka jobb, umgås med människor. Kommer inte ens i närheten. Jag kan klara allt, bara jag vill och försöker tillräckligt mycket och länge. Jag är fortfarande ung. Så det borde ju inte vara försent, inte någonstans!

Ja, så... haha...
Det har varit ett otroligt händelserikt nyår för mig, om man säger så. Shit, fattar verkligen inte att jag orkade med en sådan enorm påfrestning. Jag är starkare än vad jag först trodde? Något sånt. Är i alla fall glad att jag överlevde. Innerst inne är jag oerhört lättad. 

Har nu 'skrämts tillräckligt mycket' för att ha modet nog att på allvar göra en förändring i mitt liv. Vara stolt över mig själv; Att. Jag. Försöker.
         
Sedan kan man ju fråga sig själv varför jag väljer att fortsätta röka vanliga cigaretter och dricka mer alkohol än vad jag egentligen borde. Man kan fråga sig varför jag fortfarande får 'en längtan' efter att skära mig. Vara destruktiv. Trots mina (små, men gradvisa) framsteg.

Antar dock att det tar lite tid. Man måste vänja mig vid att ta hand om mig själv, i motsats till att förstöra.
Det kommer ta tid, men jag ska klara det. För min egen skull i första hand, sedan för föräldrar och nära vänner.

... Om ni har orkat läsa så här långt så blir jag lika förvånad, som överraskad och glad. (Tror det är det längsta inlägget jag skrivit på länge. Mycket att berätta och dokumentera!)
I alla fall TUSEN TACK, till alla mina läsare! ♥ Förstår inte riktigt vad det är i mitt liv som är så intressant, och trots att jag skriver så sällan så uppskattar jag alla kommentarer, det gör jag verkligen, puss!