Bakura [獏良]

Jag älskar livet så galet mycket just nu!
Ville bara att ni på den här bloggen skulle få veta det, puss!

Jag älskar att jobba, Nordic Fundraiser känns verkligen så sjukt rätt för mig.
Kulturnatten på Mäster Olof var också så fruktansvärt, galet, fenomenalt, fantastiskt roligt, jag har aldrig mått så bra av att flänga runt som Sonic och göra vad folk sade åt mig att göra, även om det innebar att torka piss från toalettgolven så gjorde jag det med ett leende. Somnade som en (överlycklig) klubbad (söndergosad) säl.

Ser så helvetes djävla mycket fram emot (paus för andetag) att få jobba på riktigt och officiellt, att 'komma hem' lär bli härligare än vanligt.
Ska självklart fortsätta ta fler pass på Katthemmet, trivs där så enormt.
Lär även bli mysigt att planera in ordentlig tid för vänner också!

Tycker för en gång skull om att förbereda viktiga papper, kläder och matsäck kvällen innan. Sånt där man hatade att göra inför t.ex. friluftsdagarna i högstadiet. Protesterar inte längre över att jag äter så många mediciner, jag tar de och allt går åt rätt håll. Jag kan knappt vänta med att krypa ner i sängen,lägga mig så att jag kan vakna, sminka mig och fixa håret. Äta frukost i lugn och ro och gå ner i god tid till pendeltågen. Skiter i hur mycket jag äter eller hur mycket jag kanske har gått upp i vikt senast jag kollade, så länge jag är mätt och får energi nog att hålla igång hela dagen. Mår bra av att åka nya bussturer i innerstan,förväntansfull inför ja, kan nog säga allt som har med framtiden att göra. Jag tror en pytteliten del av detta är mani i direkt sammanband med Sertralin men det skiter jag i för det är såhär jag SKA VARA, energisk som in i helvete, så taggad att folk undrar om jag har E:at och liksom är så fokuserad och jobbar så målmedvetet att jag glömmer bort min vanliga existentiella ångest. Pappa är förvånad och lite smått sådär orolig/irriterad att jag inte typ andas mellan orden men jag förklarar (i lite lugnare tempo) att jag är så här då jag mår bra. Ah, nickar pappa, det är därför jag inte känner igen dig (då jag mått dåligt väldigt länge nu).

För nu vet jag och tror verkligen på att jag kommer klara och kan klara
allting. Så länge jag ger det en chans, försöker och jobbar hårt för att göra mitt bästa... och lite till. Kort sagt alltså använda mig av all min 'glömda' potential.

Jag försöker att inte låta mig nedslås av att stygnen och såret har gått upp på min vänstra handled, lite småsur på att läkaren spände stygnen för hårt så att huden inte 'fick svullna ifred'. Har dock plåstrat om det mesta och fört ihop sårkanterna igen själv med räddaren i nöden, mina älskade Steri-Strip. Jag är oövervinnelig. Det känns så i alla fall. Behöver inte ens hutta i mig sprit. Och det, det är djävla bra kämpat för att vara jag! Glömmer också nästan bort att jag har ett rakblad i väskan 'som ju ska användas'.

Jag vill leva.
Andas.
Ta i.

Utvecklas.
Le.

Alltför mycket som händer just nu, kommer inte orka skriva ett långt inlägg som jag brukar.

In igårkväll till Danderyd för att sy ihop ett självskadesår, då mamma kom hem så bröt jag ihop (med handduken över min blödande arm) och bölade som ett litet barn, ville ge pappa en kram trots att vi sällan kramas.
Svårt att hålla ciggen still, jag var i chock. Idag spänner stygnen och såret är svullet och ömmar som satan. Men läkaren som sydde ihop mig var väldigt duktig och resterande personal som tog emot mig var fenomenala!

Jag är ett sådant kontrollfreak har jag förresten kommit underfund med. Är en förändring för snabb eller påtaglig så reagerar jag med att vända mig inåt, vilket nästan alltid innebär att jag skadar mig själv. Förändring och framtid är de två läskigaste orden som finns just nu, men jag ska klara det, förhoppningsvis innan jag skär så djupt att det inte går att rädda mig.

Lägger upp en före och efter bild (både för att avskräcka och komma ihåg - tyvärr krånglade sig mitt bildprogram och blogg.se vill inte vända bilden rätt), ska fortsätta se på film efter det här, jag är yr och överväldigad men mår bättre för varje minut som jag slipper oroa mig över att jag är en potentiellt dödlig fara för mig själv. Sjukhusarmbandet i plast sitter fortfarande kvar ena handleden, armarna är rengjorda och bandagerade, nya som gamla sår. Jag kämpar på, bygger upp mig själv i lugn och ro, och jag vet att jag en dag kommer vara ångest- och/eller skadefri.

Jag sover väldigt mycket numera, det händer så mycket i mitt liv just nu att känslorna bara blir kaos.
Det blir för mycket, för påfrestande, överväldigande. Vet inte riktigt hur jag ska hantera alla dessa känslostormar.

Skulle jag bli utsparkad hemifrån eller något liknande absurt så skulle jag förlora min säng vilket innebär en förlust av min starkaste och mest långvariga trygghet. I mitt rum och under värmen från täcke och filtar och den mjuka trösten som går att hitta från mina kuddar... Det låter så fånigt då jag skriver det men det är ändå så ja... så sant. 
Många gånger per dag så önskar jag att jag... snälla, kan jag inte bara få tillbringa mina resterande år i sängen, sova bort från all misär, från all den här ångesten. Sova och vakna då allt är över, då min nuvarande situation har förbättrats.

Men det är inte realistisk, inte någonstans. Det är jag medveten om. Jag vet att det inte går att sova och drömma mig bort från allting. Fysiskt omöjligt. Spelar ingen roll hur många lugnande piller eller liter öl jag sväljer, det grundläggande problemet försvinner inte för det - jag kan självmedicinera hur mycket jag vill utan att saker förbättras. Jag kan skära upp min hud, se och röra vid fettvävnad hur många gånger som helst utan att jag blir klokare för det; det stjälper mer än det hjälper. Det vet jag också. Men ändå förstätter jag.

Jag fortsätter min dödsjakt, min konstanta ångestlindring.
Jag är fast som ung tonåring, jag är inte vuxen mentalt, inte än. Jag lever kvar i den barnsliga inbillningen att allting löser sig så länge jag fortfarande kan drömma. Att allting kommer lösa sig efter ett antal nya skärsår, några till baksmällor eller en molande smärta mellan benen av för destruktivt sex.

Vet inte vem jag är. Inte riktigt, inte längre, inte än.
På pappret står det att jag är en driven, arbetssökande ungdom på tjugoett år. Att jag är trevlig och full av energi; att jag alltid plockar undan efter mig och andra så att stället är skinande rent då jag lämnar det.
Men i mitt inre så är det en helt annan historia:
Jag vill förstöra mig själv via alla sätt jag känner till (sex, droger, självskada med skär- eller brännsår), jag vill stanna kvar i tryggheten jag har (det vill säga där jag bor just nu, vännerna jag umgås med för tillfället och min personlighet jag försiktigt har format).

Jag tycks vilja hänga kvar vid idéen att jag kommer överleva trots att jag har oddsen mot mig - dessa odds är alla skador jag tillfogar mig själv, både kroppsligt och mentalt. Övrigt så har jag nog med potential att klara vad som helst, egentligen. Jag behöver bara dra mig ur sängen och göra någonting.

Vilket jag faktiskt har gjort. Jag har gått på jobbsökningsmässor, skakat hand med trevliga människor och lämnat över CV och personligt brev. Fått kallelse till Arbetsförmedlingen angående rätt till aktivitetsersättning/ungdomsgaranti. Planerar att gå på fler läkarmöten angående fortsatt medicinering med Sertralin och eventuellt sedan lägga till något starkare för att se om det hjälper mig att verkligen, på riktigt, börja agera istället för att endast tänka och önska.

Nog för att det händer mycket positivt i mitt liv, att jag börjar få koll på vad det är jag verkligen behöver göra för att lyckas med det jag vill. För att säkra en stabil inkomst och sedan tids nog flytta hemifrån. Vad jag måste göra för att bli kvinnan jag drömt om att bli, för att bli självsäker och stark, starkare än någonsin, övervinna alla de hinder jag satt upp för mig så, så länge nu.

Visst är det skönt att bara sätta sig och spela tv-spel och se på film konstant eller att sova tretton, eller fler timmar per dag. Visst är det bekvämt att inte slippa göra någonting, slippa tänka på att shit, om jag inte gör det eller det så kommer jag sluta som en nerknarkad, prostituerad hemlös.
För nog för att jag har tänkt på det så, nog för att jag noga har planerat hur jag skulle kunna försörja mig via sexindustrin eller liknande lukrativa, högst olagliga branscher.
Men det är inte heller realistiskt, eller jo, det är det väl men det är framförallt inte hälsosamt eller riskfritt.
Självklart kan jag börja sälja min kropp via laptopens CAM eller söka in via en agentur och få börja skådespela i porrfilmer. Det är faktiskt någonting jag skulle vara extremt bra på. Lite mer övning och jag skulle förblinda alla män (och kvinnor) med min skönhet och mina talanger; jag skulle bli ett känt namn överallt, om inte så genom underground-sidor där man får lov att betala för att få tillgång till min kropp.

Jag skulle också kunna börja sälja knark (jag har börjat smått, hittills är det mycket lovande, jag ska dela upp pillrena i små zip-lock påsar och sälja styckvis) och få några välbehövda slantar vid sidan av. Sedan kommer jag får råd med att köpa de droger jag kan få tag på, högst på listan nu är Cannabis.
Det är så synd att normala arbeten inte ger en sådan hög avkastning, jag menar... Sära på benen och fejk-stöna i någon timme eller två och få några tusenlappar slängd på sig?! Jag är inte heller säker på om jag skulle avsky det, jag menar, jag är en väldigt sexuell brud annars, så länge kemin mellan mig och min partner är rätt så går jag med på det mesta. Fast jag vet ju att det finns så extremt många risker - mitt ansikte och min kropp kommer vara uppe på Internet för evigt, främlingar och de jag känner kommer kunna se mig ha vulgärt sex flera år framåt, jag kommer liksom inte... inte kunna ångra mig då jag väl seriöst går in i sexindustrin. För att inte tala om risken för könssjukdomar och liknande smittor! Jag är så äckligt rädd för sådant, bara att nämna varje 'pregnancy-scare' jag får om en kondom råkar gå sönder. Det är ett under att jag är helt ren med tanke på vart jag har varit med min och mina genitalier genom åren......

Jag är kluven oavsett.
Mest av allt vill jag nog pröva på att döda någon.
Det är nog inte själva insikten att jag har en annan människas liv i mina händer, mer att jag äntligen ordentligt... får förstöra något som en gång var vackert. Jag vill bara slå och slå tills huden under mig brister, tills jag ser den andras senor, nerver, muskler och skelett. Tills han eller hon andas i rosslande andetag, bubblande av blod och kroppssekret.
Fast detta är nog bara mina nekrofiliska tendenser som pratar. Inte att jag genuint faktiskt vill mörda. Lika intensivt som att jag kan se en stor hund gå på trottoaren och önska att han bestiger mig och parar sig med mig tills det bara är kvar en enda dregglande, skakande, svettandes och hulkande pöl.
Det här med kroppslig dominans gör mig galen. Jag vill.

Bara tanken på att stängas in i ett trångt utrymme med en extremt upphetsad man eller djur; låta honom göra vad han vill med mig (så länge han inte dödar mig) och lämna mig... lämna mig darrande... vibrerande.

Ta mig, utnyttja, förstör, beslagta, äg mig. Ge mig det där sneda leendet, skratta mörkt och vira händerna om min hals och tryck till, bara nog så att det snurrar i huvudet på mig och pölen mellan benen klibbar fast, forsar starkare.  

Förstår (hoppas) dock att allt det här bara är fantasier. Bara en fiktiv längtan. En önskan att någon förvrider galenskapen ur mig, att de drar ut det som är sönder, gör mig hel igen genom att först bryta ner mig.


Märker dock att jag graviterar mot nekrofili och zoofili/bestialitet då jag börjar må sämre, då psyket inte riktigt är som det ska vara, eller ja, som det optimalt bör vara. Fast jag har haft dessa luster och perversioner även då jag är nykter och välmående så jag måste tyvärr anta att det är en del av min sexualitet, dessa... avvikande passioner. Fast... det kanske inte är så farligt? Jag har inte förgripit mig på eller allvarligt skadat någon annan människa än. Så det visar ju på att jag kan hålla mina fantasier i shack. Inte låta de flyta över till verkligheten.
Så jag är relativt friskt i huvudet, jag är frisk nog att kunna se att trakasserier och mord är lika med allvarliga konsekvenser.

Jag vet också att jag inget hellre vill än att skapa en positiv och framåtsträvande framtid. En säker och stabil grund. Ett liv jag kan njuta av utan att vara en fara för mig själv eller andra. Det ska bli intressant om jag verkligen lyckas nå dit. Verkligen spännande.

Jag vill kunna bli frisk från skärsår och avvikande sexuellt beteende. Jag vill bli så normal som det bara går, utan att tappa grunden av mig själv, det som gör mig unikt omtyckt och... ja, som gör mig... mig själv?

Jag är utmattad, så extremt psykiskt trött. Hoppas verkligen att jag överlever det här, den här kampen om att behålla min mentala hälsa. Jag vill överleva, jag vill fortsätta kämpa. Jag ska fortsätta kämpa, trots bakslagen så vill jag ändå försöka.