Lovin' life.
Jag älskar livet så galet mycket just nu!
Ville bara att ni på den här bloggen skulle få veta det, puss!
Jag älskar att jobba, Nordic Fundraiser känns verkligen så sjukt rätt för mig.
Kulturnatten på Mäster Olof var också så fruktansvärt, galet, fenomenalt, fantastiskt roligt, jag har aldrig mått så bra av att flänga runt som Sonic och göra vad folk sade åt mig att göra, även om det innebar att torka piss från toalettgolven så gjorde jag det med ett leende. Somnade som en (överlycklig) klubbad (söndergosad) säl.
Ser så helvetes djävla mycket fram emot (paus för andetag) att få jobba på riktigt och officiellt, att 'komma hem' lär bli härligare än vanligt.
Ska självklart fortsätta ta fler pass på Katthemmet, trivs där så enormt.
Lär även bli mysigt att planera in ordentlig tid för vänner också!
Tycker för en gång skull om att förbereda viktiga papper, kläder och matsäck kvällen innan. Sånt där man hatade att göra inför t.ex. friluftsdagarna i högstadiet. Protesterar inte längre över att jag äter så många mediciner, jag tar de och allt går åt rätt håll. Jag kan knappt vänta med att krypa ner i sängen,lägga mig så att jag kan vakna, sminka mig och fixa håret. Äta frukost i lugn och ro och gå ner i god tid till pendeltågen. Skiter i hur mycket jag äter eller hur mycket jag kanske har gått upp i vikt senast jag kollade, så länge jag är mätt och får energi nog att hålla igång hela dagen. Mår bra av att åka nya bussturer i innerstan,förväntansfull inför ja, kan nog säga allt som har med framtiden att göra. Jag tror en pytteliten del av detta är mani i direkt sammanband med Sertralin men det skiter jag i för det är såhär jag SKA VARA, energisk som in i helvete, så taggad att folk undrar om jag har E:at och liksom är så fokuserad och jobbar så målmedvetet att jag glömmer bort min vanliga existentiella ångest. Pappa är förvånad och lite smått sådär orolig/irriterad att jag inte typ andas mellan orden men jag förklarar (i lite lugnare tempo) att jag är så här då jag mår bra. Ah, nickar pappa, det är därför jag inte känner igen dig (då jag mått dåligt väldigt länge nu).
För nu vet jag och tror verkligen på att jag kommer klara och kan klara
allting. Så länge jag ger det en chans, försöker och jobbar hårt för att göra mitt bästa... och lite till. Kort sagt alltså använda mig av all min 'glömda' potential.
Jag försöker att inte låta mig nedslås av att stygnen och såret har gått upp på min vänstra handled, lite småsur på att läkaren spände stygnen för hårt så att huden inte 'fick svullna ifred'. Har dock plåstrat om det mesta och fört ihop sårkanterna igen själv med räddaren i nöden, mina älskade Steri-Strip. Jag är oövervinnelig. Det känns så i alla fall. Behöver inte ens hutta i mig sprit. Och det, det är djävla bra kämpat för att vara jag! Glömmer också nästan bort att jag har ett rakblad i väskan 'som ju ska användas'.
Jag vill leva.
Andas.
Ta i.
Utvecklas.
Le.
