Bakura [獏良]

Jag vet att jag borde gå och sova (eftersom jag ska ut och handla skor, se på bio och gå på middag).
Jag vet att jag borde lägga ifrån mig ölen, vodkan och cidern.
Jag vet att jag borde tänka mer positivt och därför utplåna lusten av att vilja/behöva dricka då klockan har passerat midnatt.

Jag tänkte faktiskt vara en duktig tjej; gå och lägga mig i tid och vakna med glatt humör.
Men icke!

Jag 'slås' av en extrem djävla fruktansvärt (irriterande och hemskt olidlig) panikångest.
Jag (fan vad jag avskyr det ordet numera) tänker på hur obehaligt det kommer bli för mig då jag tvingas ut i omvärlden - att åka pendeltåg och att vara bland folk är enormt påfrestande.
För så som det är nu (så hänger ingen med i vad jag pratar om) så är mitt psyke väldigt bräckligt - sakta men säkert så förlorar jag begeppet om vad som är verklighet och dröm.

Det spelar faktiskt ingen roll om jag är alkoholpåverkad eller inte,
jag vet fortfarande inte om alllt detta är... skapat av någon som bara vill djävlas med mig.
Jag avskyr mig själv för att jag vet att jag bara skyndar på mitt åldrande 'med hjälp av' dessa ångestlindrande metoder.
Är dem ens 'lindrande'?
Vad fan håller jag på med?

Om kvällen går som jag är van vid så sluter det alltid med att jag ligger helt utslagen eller att jag skriker ut osammanhängande meningar av och i ren djävla misär.

[I hit the bottom and I don't even care
Some say I'm going to hell but I'm already there

Sick and tired of being sick and tired

I wanna be free from this ball and chain and
Be free from this life of pain]

Jag undrar hur länge jag ska 'trivas' i den här misären jag så många gånger faktiskt har viljat fly ifrån - jag vill fly från mig själv, helt enkelt för att jag inte orkar. Jag orkar inte vara samma djävla 'gnälltjej'; av 10 stycken blogginlägg så är kanske (nästan) 2 av dessa POSITIVA. Resten är alla deppiga och fyllda av romantiserande mörker och liknande djävla... usch.
USCH säger jag bara.
Jag är trött.
Men gör inget åt det.
Jag är självföraktande, självhatiskt och självförgörande.
Men gör inget åt det.
Jag är alltför bekväm, alltför lat och så fruktansvärt säker på att allt detta ska vara för evigt.
Att jag ska "må bra då jag mår dåligt" - att allt detta bara är en dröm jag snart vaknar upp ur.
Men tyvärr... Så är inte fallet. (Eller?)
Jag måste komma underfund med vad jag vill leva för.
Vad som verkligen betyder något för mig. Jag har redan en uppfattning om detta men det är ändå så fruktansvärt svårt... att släppa min identitet som "hon/han, den där självdestruktiva".


[Now I'm full of guilt and shame
I can't point a finger cause theres no one to blame
So I say I'll never do it again]


Efter alla dessa dagar, veckor, månader och år av att vara uppe sent, (oftast dricka alkohol) samt att stirra in i en datorskärm eller en vägg...
Jag lär garanterat åldras extremt mycket i förtid, i alla fall mitt inre.
Att jag inte inser hur mycket jag missar genom att betee mig såhär?!
Att jag inte inser att jag är så fruktansvärt, extremt, sjukt och otroligt insnöad på 'gamla banor'?!?!


[I'm thinking I am starting to see
I have become everything I never wanted to be
I'm really getting sick of myself]

Nej, jag kan lugnt konstatera att:
1. Jag är trött på mig själv (som så många gånger förut).
2. Jag skulle ta livet av mig - om det inte vore för att jag bryr mig om och älskar så pass många unika individer. (Inga namn nämnda, ni vet vem ni är <3)
3. Jag har insett att konceptet jag i min regelbok för det mesta innefattar självhat = ÅT HELVETE MED DET.
4. Jag förstår att jag är ett "vanedjur" och att lathet samt bekvämlighet är två passande ord för någon som jag - någon som delvis har gett upp och som inte orkar 'vara man nog' att kämpa för en bättre morgondag.
6. Att allt detta bottnar i en osäkerhet av det 'okända' och dessa fem ord:
My heart is a battleground.
Jag krigar egentligen bara med mig själv och alltså inte lika mycket med omvärlden.
Jag är så osäker på vad som är verklighet och dröm att jag förlorar mig själv och därmed konceptet av existens.

Jag försöker plocka upp bitarna, men det är svårt - ofattbart, olidligt och triggande.
Jag vet inte längre, helt säkert, vem det är jag är eller vem det är jag borde vara.

(Sångtexterna kommer ifrån låten Be Free av Papa Roach)
(My heart is a battleground = Ur den engelska versionen av spelet Kingdom Hearts 2; öppningslåten).

Det är så kallt ute att kroppsvätskorna fryser till is. Man pulsar på genom snön och ser ut som en zumobrottare i miniformat - med dunjackan, mössan och de gigantiska vinterskorna.
Snart har ännu ett år gått och det känns... konstigt. Som om man inte riktigt har hunnit med. (Och snart är det fan julafton :3)

I alla fall så känns det här verkligen som... en välbehövd paus.
Jag har krigat, slitit och kämpat i åratal med inre demoner, mörker och "skolkrav" och nu tycker jag bannemig det får vara nog.
---- Jag orkade inte hålla humöret uppe, solskenet i mina ögon hade för länge sedan gått i dvala. ----
Jag behöver ta det lugnt, ANDAS och framförallt få tid över till att endast fokusera på det ljusa i vardagen - dega i soffan med föräldrarna, mina vänner och flickan jag älskar av hela mitt hjärta.

Nu i julhelgen ska jag släppa allt som har med skolan att göra; jag ska ligga i badet i timmar, ta sovmorgon varje dag och njuta av något så enkelt som att helt ofixad sitta i vardagsrummet, dricka te och se på TV.

Efter det ska jag ta itu med några arbeten, jag ska göra klart ett i taget och försöka att inte stressa upp mig om jag stöter på hinder - hellre att jag gör lite än ingenting alls eller att jag gör klart ett arbete och sen vilar, än att jag får panik över att det är så och så mycket kvar.

Jag tror och hoppas... att denna jul (och detta nyår) kommer göra mig gott.
Äntligen...
Jag ska, kan och kommer efter många om och men, kunna andas in... och ut.

I will finally be able to breath again.
And I'm so looking forward to it. <3

Jag känner ett stort obehag.

Inför skolan, inför mig själv och framförallt tiden.
Den springer ifrån mig, lipar åt mig, spottar i marken och slår sig retsamt på baken som för att säga "Kom och ta mig om du törs!".

Jag inser att jag inte kommer få något i detta liv om jag inte kämpar. Om jag vaknar varje morgon och låter både den kroppsliga och mentala smärtan ta över och direkt ringer in mig som sjuk... Min framtid lider på grund av mitt nuvarande mående.

Antagligen lever jag alldeles för mycket i nuet, eller så fokuserar jag för intensivt på "vad som komma skall".

Jag betraktade mig noga i spegeln nyligen - för att se om det var något i mitt yttre som höll på att falla sönder eller brytas ner på något sätt, precis så som jag känner att mitt psyke gör.

Det tar till och med emot att fortsätta skriva; jag känner hur svårt det faktiskt är att påbörja och slutföra någonting.

Tonerna från den klassiska låten Pavane av Gabriel Faure river genom mina nerver; det är nästan så smärtsamt vackert, härligt och olidligt att jag börjar gråta. Jag kan inte hitta tillbaka till hur saker var för några dagar (veckor?) sedan, då jag faktiskt hade koll. Då jag lade böckerna på hög och läste igenom dem en efter en - satte ännu ett kryss - "Det här är gjort!".

Nu ligger böckerna på hög och dammar istället.
Numera vaknar jag upp varje morgon med en molande smärta i hela kroppen, jag känner mig öm och bräcklig.
Jag har egentligen inga problem med att känna kroppslig smärta.
Problemet är dock att min kropp och mitt sinne är så hårt och noga sammanflätade då det gäller all form av smärta...
Så ni kan nog förstå hur handlingsförlamad jag blir.

Jag klickar in mig på ett nytt ljudspår och hör de vackra stämmorna ur Mozart's Requiem In D Minor K626: Lacrimosa. Det är en kort låt, men ändå otroligt gripande men jag kan fortfarande säga att den speglar mitt inre kaos på pricken.
Svalt, mjukt och lätt i början. Det böljar över till förvirrande stycken av frustration och panik. Tillslut så är allting ett enda virrvarr av kaos ett stormigt oväder av smärta och olycka.

Vad som händer just nu är att jag håller på att tappa greppet om verkligheten.
Jag är extremt osäker på om jag existerar eller inte. (Vad betyder det ens – att existera?)
Ja, jag kan känna mitt hjärta hamra mot bröstkorgen, jag känner att jag kallsvettas och hur mina muskler lätt skakar. Hm, men då kan vi ju fastställa att min kropp, jo, den existerar.
Eller?
Är det mitt sinne som håller på att försvinna, och därmed min själv och mitt medvetande?
Tänk om jag i denna stund inte ens är vid medvetande?

Tänk om allt jag någonsin har skrivit har varit (eller är?) en lögn – som ett sinne i total förnekelse, ett sinne som konstant lever i flykt har skapat?

Hur vet jag att ”allt” är möjligt om jag ”bara kämpar”?
Hur vet jag att ”allt” jag ”gör” kommer att ha en ”betydelse” i framtiden?

Jag skulle och borde egentligen sitta och skriva på en uppgift jag har tilldelats i ämnet Psykologi. Det handlar om det kognitiva beteendeperspektivet (= ett fokus på hur våra tankar påverkar våra beteenden samt vad allt detta leder till och hur vi kan förändra detta till något negativt eller positivt). Psykologi är något jag tycker om, är intresserad av.

SÅ VAD FAN ÄR DET MED MIG DÅ?!
Jag har sovit, ätit och druckit som jag ska. Jag har tagit mina receptbelagda piller och jag har börjat dagen och mina skolarbeten med en positiv inställning.
Klockan är inte ens nio – jag vet med mig sedan förr att humöret börjar dala långt efter nio. Säg, runt elva där…!

Jag förlorar kopplingen – trådarna nöts bort eller klipps av – jag måste fokusera på mina studier och därav så blir vänskapen och allt som tillhör lidande.
Jag får inte rätsida på någonting.

Det finns inget tid och rum. Bara något… mittemellan? Något som… bara inte går att bevisa.

Men… vi säger att du är fast i ett litet rum, du har allt du behöver i form av hygienartiklar, matvaror, sovplats och toalett. Det finns ingen anledning för dig att lämna detta rum. Men trots din frihet i form av bekvämlighet så känner du att något är fel – det saknas en viktig pusselbit.
Du beslutar dig för att öppna dörren. Du går ut och hamnar i en lång korridor. Det är inget speciellt med denna korridor, inget främmande eller hotfullt. Du går i normal takt fram till dörren längst bak, i slutet på korridoren – öppnar den, går igenom…
Och du är tillbaks där du började, alltså i ditt lilla rum.
Det spelar alltså ingen roll hur många gånger du öppnar dörren i slutet på korridoren, du kommer ändå bara tillbaka till rummet.

Det är så där det känns för mig. Vad jag än gör, hur mycket jag än skrattar, gråter, skriker och suckar, hur mycket jag än kämpar (med skolarbete, mitt inre eller sociala kontakter) så är jag alltid tillbaks ”på ruta ett”.

Jag vet inte vad jag vill ha eller få ut av att skriva allt detta. Jag vet ärligt talat inte.
… Jag försöker nog febrilt klamra mig fast vid den ända riktiga verklighet jag känner att jag förstår. Texten och skriftens värld. Det tryckta ordet. Bokstäver, tecken, siffror.
Denna värld sammanlänkat med den klassiska musikens värld av ljudvågor, sång och instrument…
Det sistnämnda får mig att gråta. Av sorg eller lycka; exakt vad kan jag inte vara säker på ikväll.

Klockan börjar närma sig tio. Jag har alltså skrivit i mer än snart tre timmar.
Om jag kunde lägga ner lika mycket kraft, energi och ”glöd” i annat än skrivandet… åh, tror ni inte jag skulle komma långt i livet…?

Vem vet. (Jag är i alla fall tvivelaktig och skeptisk).
Jag ställer frågan igen:
Vad betyder det ens – att existera?

[…I’ll leave you with that thought...
Enjoy the rest of your day, or evening. Rest assured that it’ll probably be a lot better then my own.]