Bakura [獏良]

Jag känner ett stort obehag.

Inför skolan, inför mig själv och framförallt tiden.
Den springer ifrån mig, lipar åt mig, spottar i marken och slår sig retsamt på baken som för att säga "Kom och ta mig om du törs!".

Jag inser att jag inte kommer få något i detta liv om jag inte kämpar. Om jag vaknar varje morgon och låter både den kroppsliga och mentala smärtan ta över och direkt ringer in mig som sjuk... Min framtid lider på grund av mitt nuvarande mående.

Antagligen lever jag alldeles för mycket i nuet, eller så fokuserar jag för intensivt på "vad som komma skall".

Jag betraktade mig noga i spegeln nyligen - för att se om det var något i mitt yttre som höll på att falla sönder eller brytas ner på något sätt, precis så som jag känner att mitt psyke gör.

Det tar till och med emot att fortsätta skriva; jag känner hur svårt det faktiskt är att påbörja och slutföra någonting.

Tonerna från den klassiska låten Pavane av Gabriel Faure river genom mina nerver; det är nästan så smärtsamt vackert, härligt och olidligt att jag börjar gråta. Jag kan inte hitta tillbaka till hur saker var för några dagar (veckor?) sedan, då jag faktiskt hade koll. Då jag lade böckerna på hög och läste igenom dem en efter en - satte ännu ett kryss - "Det här är gjort!".

Nu ligger böckerna på hög och dammar istället.
Numera vaknar jag upp varje morgon med en molande smärta i hela kroppen, jag känner mig öm och bräcklig.
Jag har egentligen inga problem med att känna kroppslig smärta.
Problemet är dock att min kropp och mitt sinne är så hårt och noga sammanflätade då det gäller all form av smärta...
Så ni kan nog förstå hur handlingsförlamad jag blir.

Jag klickar in mig på ett nytt ljudspår och hör de vackra stämmorna ur Mozart's Requiem In D Minor K626: Lacrimosa. Det är en kort låt, men ändå otroligt gripande men jag kan fortfarande säga att den speglar mitt inre kaos på pricken.
Svalt, mjukt och lätt i början. Det böljar över till förvirrande stycken av frustration och panik. Tillslut så är allting ett enda virrvarr av kaos ett stormigt oväder av smärta och olycka.

Vad som händer just nu är att jag håller på att tappa greppet om verkligheten.
Jag är extremt osäker på om jag existerar eller inte. (Vad betyder det ens – att existera?)
Ja, jag kan känna mitt hjärta hamra mot bröstkorgen, jag känner att jag kallsvettas och hur mina muskler lätt skakar. Hm, men då kan vi ju fastställa att min kropp, jo, den existerar.
Eller?
Är det mitt sinne som håller på att försvinna, och därmed min själv och mitt medvetande?
Tänk om jag i denna stund inte ens är vid medvetande?

Tänk om allt jag någonsin har skrivit har varit (eller är?) en lögn – som ett sinne i total förnekelse, ett sinne som konstant lever i flykt har skapat?

Hur vet jag att ”allt” är möjligt om jag ”bara kämpar”?
Hur vet jag att ”allt” jag ”gör” kommer att ha en ”betydelse” i framtiden?

Jag skulle och borde egentligen sitta och skriva på en uppgift jag har tilldelats i ämnet Psykologi. Det handlar om det kognitiva beteendeperspektivet (= ett fokus på hur våra tankar påverkar våra beteenden samt vad allt detta leder till och hur vi kan förändra detta till något negativt eller positivt). Psykologi är något jag tycker om, är intresserad av.

SÅ VAD FAN ÄR DET MED MIG DÅ?!
Jag har sovit, ätit och druckit som jag ska. Jag har tagit mina receptbelagda piller och jag har börjat dagen och mina skolarbeten med en positiv inställning.
Klockan är inte ens nio – jag vet med mig sedan förr att humöret börjar dala långt efter nio. Säg, runt elva där…!

Jag förlorar kopplingen – trådarna nöts bort eller klipps av – jag måste fokusera på mina studier och därav så blir vänskapen och allt som tillhör lidande.
Jag får inte rätsida på någonting.

Det finns inget tid och rum. Bara något… mittemellan? Något som… bara inte går att bevisa.

Men… vi säger att du är fast i ett litet rum, du har allt du behöver i form av hygienartiklar, matvaror, sovplats och toalett. Det finns ingen anledning för dig att lämna detta rum. Men trots din frihet i form av bekvämlighet så känner du att något är fel – det saknas en viktig pusselbit.
Du beslutar dig för att öppna dörren. Du går ut och hamnar i en lång korridor. Det är inget speciellt med denna korridor, inget främmande eller hotfullt. Du går i normal takt fram till dörren längst bak, i slutet på korridoren – öppnar den, går igenom…
Och du är tillbaks där du började, alltså i ditt lilla rum.
Det spelar alltså ingen roll hur många gånger du öppnar dörren i slutet på korridoren, du kommer ändå bara tillbaka till rummet.

Det är så där det känns för mig. Vad jag än gör, hur mycket jag än skrattar, gråter, skriker och suckar, hur mycket jag än kämpar (med skolarbete, mitt inre eller sociala kontakter) så är jag alltid tillbaks ”på ruta ett”.

Jag vet inte vad jag vill ha eller få ut av att skriva allt detta. Jag vet ärligt talat inte.
… Jag försöker nog febrilt klamra mig fast vid den ända riktiga verklighet jag känner att jag förstår. Texten och skriftens värld. Det tryckta ordet. Bokstäver, tecken, siffror.
Denna värld sammanlänkat med den klassiska musikens värld av ljudvågor, sång och instrument…
Det sistnämnda får mig att gråta. Av sorg eller lycka; exakt vad kan jag inte vara säker på ikväll.

Klockan börjar närma sig tio. Jag har alltså skrivit i mer än snart tre timmar.
Om jag kunde lägga ner lika mycket kraft, energi och ”glöd” i annat än skrivandet… åh, tror ni inte jag skulle komma långt i livet…?

Vem vet. (Jag är i alla fall tvivelaktig och skeptisk).
Jag ställer frågan igen:
Vad betyder det ens – att existera?

[…I’ll leave you with that thought...
Enjoy the rest of your day, or evening. Rest assured that it’ll probably be a lot better then my own.]