Bakura [獏良]

Jag kommer på mig själv med att tro att jag är insiktsfull och onormalt filosofisk. Jag tror att det ur mina fingertoppar, via tangentbordets knappar, kommer födas ett mästerverk; något som världen aldrig tidigare skådat.

Men det jag kallar mästerverk är egentligen, i själva verket, bara en repetition av överanvända ord, meningar som har hörts många gånger förut, bara i andra sammanhang.

Du hittar samma meningsstruktur- och uppbyggnad, samma mönster, likadana, identiska och välkända...
För det är så jag skriver, vare sig jag kan inbilla mig detta eller inte: så är faktumet det att jag är en individ som undviker förändring, jag vill inte se framtiden i ögat, så att säga.

Jag börjar mina dagar med positiva tankar och handlingar - jag går upp, tar hand om kropp och själ, ser till att stressa ner, bara göra sådant jag tycker om, för jag är ju faktiskt ledig nu, jag må vara arbetslös, men jag söker ju - jag gör som man borde göra, det som alla anser höra till normaliteten.

Men detta spelar ingen roll i det långa loppet, i slutändan.
I slutändan så är ord bara tomma, meningar utnötta och tjatiga - det finns tillexempel ingen som orkar ta sig igenom mina texter längre - de behöver inte läsa de nya, för de gamla är ändå på pricken lika.

Varför skriver jag då det här?
Jag antar att det, som med det mesta i mitt liv, är för min egen skull.

Alltid mig själv. Jag, ingen annan. Jag är viktigast. Är inte jag nöjd då ska inte andra få vara det heller! Nja, hm, jag menar nog ändå, något i stil med, att jag inte bryr mig om andra som jag gjort förut, bara för att jag är så insnöad i mig själv.

Tillbringar man för mycket tid ensam så blir det så! Men jag har inga som helst problem med ensamheten - hör folk av sig så känns det som om de stör: Ni knackade på dörren för tidigt! Jag är trött, ja, väldigt trött, på mig själv, inte er; Vill bara vila lite till, lite till...
Den andra sidan av myntet är dock motsatsen: Kom gärna och knacka på, för nu har jag fått vila, nu är läget lugnt, det är bara att komma och hälsa på, kom då!

Jag är full av motsägelser. Full av Ja, Nej och Tänk om. Mestadels Nej och Tänk om, faktiskt. Att säga Ja till saker är så omständligt, det är lättare att från början avsäga sig rätten till ett liv fritt från ångest.


Så... Låt oss gå in på ytterligare ett motsägelsefullt ämne, kapitel i mitt liv: Skola och arbete.
Jag har alltid varit flickan som skriker, svär och gnäller högst och mest i klassrummen. Alla kan vara säkra på att, ja, det är definitivt Lou som skriker sig hes för att uppgiften inte blir som hon själv hade önskat.
Det blir inte som jag vill. Görs det dock inte på mitt sätt så blir det inte bra gjort, det duger inte, når inte upp till förväntningarna. Ja, jag vet att det är perfektionisten i mig som talar, men det har nog alltid varit en av mina starkaste sidor, om man bortser från min envishet.

Jag har alltid varit flickan som gråter tröstlöst över vetskapen om att framtiden kommer att vara osäker. Jag är den som har nojor, tjatar och överanalyserar alla aspekter som har att göra med det vuxna arbetslivet - det som förväntas av dig, det du borde göra för att bli självständig. Framtiden kommer inte vara den trygga bubblan jag är van vid, den är fylld av för mycket kväve, för lite syre.

Jag verkar aldrig riktigt hitta ett mellanläge, en balansgång, ett mitten.
Jag brottas med viljan att klara mig själv, vara duktig och vuxen, att stå på helt egna fötter, jobba för egen maskin.
Med denna vilja krockar med önskan att stanna kvar i mitt nuvarande liv, att inte förändras, att ligga bekvämt, att i lugn och ro kunna filosofera om allt och inget.

"Jag tar ett steg framåt men två bakåt."

Jag är inte idealbilden samhället letar efter, jag är inte flickan som passar på ett tidningsomslag, jag passar inte in i mallen som är uppdiktad sen barnsben för majoriteten av det mänskliga släktet.
Jag är för framåt, för öppen; jag klär mig som jag vill - jag döljer inte mina ärr som idag täcker en stor del av mina armar, de färska ärren är röda, sticker och buktar ut - irriterar folks ögonvrår.
Släkten förstår att jag har haft många jobbiga år, att jag kontinuerligt kämpar för att inte få återfall.
De ser bevisen på min ångest, deras blickar vilar på mitt inövande leende för att sedan syna mina armar - smala och bleka men med kontrasterande ärrvävnad. De ger mig tummen upp: Ja, försök gärna att få din bok publicerad, du skulle absolut kunna hjälpa andra ungdomar i samma situation, det skulle nog göra dig gott, nu får ditt lidande ett syfte, ett mål.

Jag själv har inga direkta problem med mina ärr - jag ser de som en lika självklar del på kroppen som kläder.
Jag ser de som en gammal bekant som virat ett skyddande täcke, ett tryggt lager runt om mig. Jag är unik, jag och min ärrvävnad. Jag är unik i mitt skrivande, i sättet jag talar och lyssnar.

Jag är lika mycket martyr som enstörning. Jag kan offra allt och inget för mina vänners skull, men i samma veva tenderar jag också att medvetet gå miste om och strunta i positiva möjligheter och mål.
Jag gör vad som helst för att stanna kvar 'i detta nu' men gör minst lika mycket för att bryta mig ur det.
Ja, jag är som sagt full av motsägelser.

Sen är det ju alltid en tröst att mina vänner inte ser mig som enbart ärrvävnad och ångest - de ser mina bra sidor, de fina delarna som jag så febrilt vill och försöker lyfta fram. Ibland lyckas jag också!
Mina vänner bryr sig heller inte om att jag kan ignorera deras telefonsamtal eller social inbjudningar. För de vet hur jag är - att jag en dag kommer ur detta - att jag bara behöver lite tid, bara lite till...

Jag har ingen deadline, jag är bara nitton år gammal och har hela livet framför mig (medellivslängden för en relativt hälsosam kvinna sägs ju vara runt 80 år)!
Jag behöver inte stressa, för det kommer en tid då jag på allvar, riktigt på allvar; säkert kan ta steget in i en annan värld - och skapa en bubbla som är lika skyddande som den förra.

Även fast myndigheter krånglar och bråkar med mig, så ska jag stå pall, jag ska med övertygelse i rösten försäkra min ståndpunkt! Det spelar ingen roll om ingen tror på eller bekräftar mig; så länge jag är säker i mig själv och mina åsikter så kan jag överta och överleva näst intill vad som helst.

Jag har klarat mig till nitton år. Jag har kämpat mig fram till denna stund då jag sitter med hälsan i behåll, läkta ärr och mindre psykiska svårigheter eller problem. Jag trodde aldrig att dagen skulle komma då jag gick ut gymnasiet, tog studenten, började på universitetet och sedan skrev in mig på Arbetsförmedlingen.

Med detta sagt så vet jag att det är möjligt för mig att överleva till min födelsedag på 38 år - det är egentligen ganska otroligt, makalöst och fantastisk att jag är där (och den) jag är idag.