The one "who never was"
I flera veckors tid har jag nu enbart försökt fokusera på att plugga. Jag har praktiskt taget inte någon ledig tid längre - att vara social utanför hemmet är ganska så otänkbart, om inte omöjligt just nu.
Jag sitter kvar i skolan till sen eftermiddag och kommer hem, som värst runt klockan 8. Det ända jag har tid med är att slänga i mig något snabbt (att äta), borsta tänder, ta ut linser (och så vidare!) för att sedan gå rätt i säng. Det är absurt hur lite tid jag har kvar till att tänka på annat än skolan.
På det stora hela så har jag fått mycket gjort. Arbeten slutförs och skickas in till respektive lärare och betygen är stabila och höjer sig då och då i vissa ämnen (som t.ex. bild).
Jag borde vara stolt och känna en enorm lättnad. Mjo, det gör jag, självklart... Men känslan är inte tillräcklig, inte långvarig.
Jag får attacker; explosioner - av hopplöshet, förtvivlan och djup frustration. Jag var fullt övertygad om att jag skulle få slippa sånt här. Jag är ju så duktig, jag pluggar och kliver in i skorna som den duktiga eleven, den duktiga flickan.
Föräldrarna ger mig tummen upp, klasskamraterna klappar mig på ryggen och öser komplimanger och positiv, konstruktiv kritik över axeln på mig.
DÅ kan jag säga att jag faktiskt känner hur bröstet stolt blåser upp sig - jag inser att "Ja! Jag KAN faktiskt MER än vad jag tror!"
Men sen då?
Jag längtar tillbaka till tiden, till mitt gamla liv, där jag helt igenom var ett virrvarr av kaotiska känslostormar - en människa att förundras och fascineras av - någon att beundra.
En vild tjej som inte hade några som helst spärrar, reservationer eller moraliska lagar och riktlinjer att följa. Jag bara VAR, det ända jag egentligen gjorde var att existera.
... Och nu då?
Jag är osocial (utanför skolan). Jag är bitter och äcklad av mig själv. Jag är så extremt trött, så fruktansvärt mentalt och psykiskt utbränd.
Jag orkar inte.
Jag vill inte vara med längre.
För några minuter sen så tillbringade jag en dryg halvtimme med att stirra på min misshandlade underarm. Snabba, arga och blinda hugg med rakbladet - som i slutändan bara resulterade i små och löjligt ytliga sår.
Jag vet inte vad jag ska göra med mig själv eller vart jag ska ta vägen. Jag ser och har ingen utväg. Jag ser inte "ljuset i tunneln".
Jag vill bara vakna en morgon och upptäcka att allt är över - allt det jobbiga jag möter i nuet - alla djävla irriterande problem som konstant gnager stora köttsår i bakhuvudet på mig.
Jag avslutar med 20 stycken väl valda ord:
Åt helvete med allt det här. Åt helvete med mig själv, världen och alla idiotiska främlingar som lever i den.
