苦しい
苦しい Kurushii = smärtsamt.
Människor äcklar mig.
Jag märker särskilt av min aversion då jag är stressad eller irriterad - minsta lilla gör mig till en tickande bomb (i mitt huvud fantiserar jag om att slå ihjäl folk med mina bara nävar eller vattenflaska).
En man som sitter framför mig på tåget och smaskar ljudligt, gör groteska grimaser då han gnager på sitt tuggummi, samlar spottloskan på tungspetsen.
Jag fingrar febrilt efter mitt snus, självklart så ligger det längst ner i botten på en av läderjackans enorma ficka.
Jo, jag skulle diskutera hur mycket jag hatar det mänskliga släktet. Inte nödvändigtvis individer i sig, utan de större massorna där äckel, smuts, idiotiska och ruttna sinnen förorenar luften. Slå upp detta i en ordbok och ni hittar begreppet 'misantropi'.
Jag avskyr folk som inte respekterar sina medmänniskor - är det inte löjligt uppenbart att jag har haft en rent ut sagt fördjävlig dag? Ser ni inte mina ögonrullningar och knutna nävar, hör ni inte mina suckar och torra sväljningar?
Inte det, nej. Tänk lite någon gång att det finns andra omkring er... Hur skulle ni själva vilja avsluta en tuff dag? På ett tåg med blinda idioter eller med civiliserade individer som talar i låg ton och inte slänger snabbmatspapper i knät på dig?
För i helvete. Jag må irritera mig på småsaker, men det är just småsaker som i slutändan blir till ett ohanterbart inferno och ohygieniskt kaos.
---------------------
Angående japanskan så var dagens Konversationslektionen något av det mest ångestframkallande i hela mitt liv. Felsägningar, grammatiska konstruktioner som var helt åt helvete, röda, extremt hettande kinder av skam. Det känns som om jag inte kommer lyckas att en dag prata någorlunda flytande japanska; om så ens under pistolhot. Jag förstår vad folk säger, jag kan läsa och skriva...
Men den muntliga biten ger mig en så fruktansvärt panik att orden som formas i mitt huvud inte lyckas komma ut genom munnen.
Jag känner ett enormt tvång, en obehaglig press så fort läraren vänder sig till mig. Att hela min kropp börjar skaka som ett trasigt myggnät och att hjärtslagen blir oroande oregelbundna (man kan se min bröstkorg bokstavligen talat hamra under tröjan) gör inte saken bättre direkt.
Jag vill lära mig. Men i min takt. Det råkar tyvärr vara så att mitt egna tempo är långsammare än genomsnittet (gällande konversation nu) och att jag nu tillbringar rasterna praktiskt taget alltid helt ensam.
Men jag kan inte sluta nu, jag har för i helvete bara gått två normallånga arbetsdagar. Jag har böcker att betala, studiemedel att söka och klasskamrater att bilda grupper med.
Jag känner att den här nivån är fruktansvärt svår och att det kommer bli oerhört tufft att klara kommande prov.
Som jag väldigt länge nu har förundrats över är hur pass panikslagen jag blir då det gäller tal eller presentationer - med tanke på min annars ovanligt öppna och emellanåt chockerande självsäkra personlighet så borde inte 'att tala framför en liten grupp' få mig att må så fruktansvärt dåligt.
Jag VET att JAG KAN men då det kommer till kritan så sys min mun igen av osynliga trådar, förstärkta med superlim.
Jag trodde från allra första början att det skulle vara lättare att lära sig prata, än att skriva japanska...Visar sig dock i detta fall att jag överskattar mig själv.
Människor äcklar mig.
Jag märker särskilt av min aversion då jag är stressad eller irriterad - minsta lilla gör mig till en tickande bomb (i mitt huvud fantiserar jag om att slå ihjäl folk med mina bara nävar eller vattenflaska).
En man som sitter framför mig på tåget och smaskar ljudligt, gör groteska grimaser då han gnager på sitt tuggummi, samlar spottloskan på tungspetsen.
Jag fingrar febrilt efter mitt snus, självklart så ligger det längst ner i botten på en av läderjackans enorma ficka.
Jo, jag skulle diskutera hur mycket jag hatar det mänskliga släktet. Inte nödvändigtvis individer i sig, utan de större massorna där äckel, smuts, idiotiska och ruttna sinnen förorenar luften. Slå upp detta i en ordbok och ni hittar begreppet 'misantropi'.
Jag avskyr folk som inte respekterar sina medmänniskor - är det inte löjligt uppenbart att jag har haft en rent ut sagt fördjävlig dag? Ser ni inte mina ögonrullningar och knutna nävar, hör ni inte mina suckar och torra sväljningar?
Inte det, nej. Tänk lite någon gång att det finns andra omkring er... Hur skulle ni själva vilja avsluta en tuff dag? På ett tåg med blinda idioter eller med civiliserade individer som talar i låg ton och inte slänger snabbmatspapper i knät på dig?
För i helvete. Jag må irritera mig på småsaker, men det är just småsaker som i slutändan blir till ett ohanterbart inferno och ohygieniskt kaos.
---------------------
Angående japanskan så var dagens Konversationslektionen något av det mest ångestframkallande i hela mitt liv. Felsägningar, grammatiska konstruktioner som var helt åt helvete, röda, extremt hettande kinder av skam. Det känns som om jag inte kommer lyckas att en dag prata någorlunda flytande japanska; om så ens under pistolhot. Jag förstår vad folk säger, jag kan läsa och skriva...
Men den muntliga biten ger mig en så fruktansvärt panik att orden som formas i mitt huvud inte lyckas komma ut genom munnen.
Jag känner ett enormt tvång, en obehaglig press så fort läraren vänder sig till mig. Att hela min kropp börjar skaka som ett trasigt myggnät och att hjärtslagen blir oroande oregelbundna (man kan se min bröstkorg bokstavligen talat hamra under tröjan) gör inte saken bättre direkt.
Jag vill lära mig. Men i min takt. Det råkar tyvärr vara så att mitt egna tempo är långsammare än genomsnittet (gällande konversation nu) och att jag nu tillbringar rasterna praktiskt taget alltid helt ensam.
Men jag kan inte sluta nu, jag har för i helvete bara gått två normallånga arbetsdagar. Jag har böcker att betala, studiemedel att söka och klasskamrater att bilda grupper med.
Jag känner att den här nivån är fruktansvärt svår och att det kommer bli oerhört tufft att klara kommande prov.
Som jag väldigt länge nu har förundrats över är hur pass panikslagen jag blir då det gäller tal eller presentationer - med tanke på min annars ovanligt öppna och emellanåt chockerande självsäkra personlighet så borde inte 'att tala framför en liten grupp' få mig att må så fruktansvärt dåligt.
Jag VET att JAG KAN men då det kommer till kritan så sys min mun igen av osynliga trådar, förstärkta med superlim.
Jag trodde från allra första början att det skulle vara lättare att lära sig prata, än att skriva japanska...Visar sig dock i detta fall att jag överskattar mig själv.
Forced Reality
Det känns som om jag slänger bort min framtid på att slöa. Samtidigt så tycker jag att jag förtjänar att ta det så lugnt som möjligt eftersom jag 'innan idag' tillbringade månader med att konstant plugga. Jag har aldrig arbetat så hårt som jag gjort med japanskan.
Vilket är något positivt som jag är stolt över.
Men idag så är läget ett annat - så fort jag går in på skolmejlen eller tittar igenom gammalt arbete så får jag så otroligt äckelhårt med ångest att jag inte ens kan uttrycka det i text. Misslyckas jag med skolan så kommer det bli svårt att ta mig upp igen. Det kommer gå, men det kommer vara svårt. Jag känner mig själv - jag vet att jag kämpar på som in i helvete ända in i slutet. Jag kommer överleva. Men det kommer bli en utdragen, jobbig kamp.
Jag vet att jag vill massor, men exakt vad det är jag vill... vågar jag inte ens gå in på. Det är för skört, för nära.
________________________________________________
On another note: Så tänkte jag fortsätta denna wall of text med att 'förklara' hur jag ser på mig själv, inriktat mestadels på mitt förflutna och hur jag är mot mina vänner idag.
I grund och botten så är jag väldigt egoistisk och självisk.
Jag får ibland långa perioder då jag nästan helt slutar prata med folk, då jag stänger in mig på mitt rum och 'leker eremit'. Jag 'dissar' folk via sms eller msn.
Jag vill inte såra någon medvetet men tyvärr så kan detta ändå inträffa.
Efter en sådan här period så gräver jag mig antagligen djupare neråt i 'eremitträsket' eller så tar jag mig ur det och blir sedan översocial, åker hem till folk, har egna hemmafester med ett tiotal gäster..
Anledningarna till varför jag har det där beteendet är nog eftersom jag för några år sedan utvecklade social fobi och agorafobi (i folkmun, torgskräck). Idag inser jag att jag förutom dessa fobier också led av PTSD (posttraumatiskt stressyndrom). Jag tycker idag att det var 'milt' men förr så trodde jag att jag var ett extremfall. Jag rökte som en skorsten och skar mig regelbundet. Jag slarvade med maten och vände på dygnet helt, sov mer än tolv timmar per dag och stannade uppe hela kvällen, somnade tidig morgon. Jag drack mycket alkohol och var ofta bakfull. För att trösta mig så vände jag mig till datorn, min älskade Bebis; musik och Internet. Av min PTSD fick jag fick svåra panikattacker, ångest och 'gick igenom' flashbacks från gamla tider som inte var så lyckliga (exempelvis den gången då jag skar upp handleden och sedan fick åka in och sy - en gång. aldrig mera vill jag åka in akut).
Jag ska egentligen inte 'skylla' på mitt förflutna. Men det spelar in ganska mycket.
Får jag dock 'ta tid på mig' (jag vet att jag tjatar om att ingenting är för sent, att allting har sin gång) så är det troligt att jag lyckas gräva ur mig från det där träsket, att jag vågar gå ut och vara social igen, att jag fokuserar på de vänner som betyder mycket för mig. De jag bryr mig om, tycker om och älskar.
Det är dock svårt att 'rätta till' veckor, månader av 'dissande'. Oftast så är jag så sluten i mig själv att jag inte ser hur andra mår eller vad de känner för mig.
Det är inte rättvist någonstans, det är inte bra för mina vänner och jag borde fan veta bättre.
Jag tenderar också att enbart fokusera på en sak i taget; 'tar jag in allt' på en och samma gång så blir det för mycket - jag paralyseras av skräck och oro och det slutar med att jag bara säger, och inte gör. Ord men ingen handling. Rädslan för misslyckande är större än målet till lycka och själslig frid.
________________________________________________
Hur ska jag då få rätsida på allt och bevisa att jag är mer än bara mina beroenden?
Jag är Lou, jag är 'Kura - i bästa fall en unik individ som ingen någonsin kan glömma. Det är en tröst i sig men räcker inte alltid ända fram.
Jag kan bara göra mitt bästa, om inte mitt näst bästa.
Jag är bara människa och jag har gränser.
Men jag vill att mina vänner ska veta att trots mina problem så ställer jag upp i den mån jag kan - jag ger aldrig upp.
Det kommer ta lite tid att 'fixa allt', men det ska gå.
Som med allt här i livet så får man resultat av att kämpa.
Och kämpa... det är fan det ända jag verkligen är bra på.
