Forced Reality
Det känns som om jag slänger bort min framtid på att slöa. Samtidigt så tycker jag att jag förtjänar att ta det så lugnt som möjligt eftersom jag 'innan idag' tillbringade månader med att konstant plugga. Jag har aldrig arbetat så hårt som jag gjort med japanskan.
Vilket är något positivt som jag är stolt över.
Men idag så är läget ett annat - så fort jag går in på skolmejlen eller tittar igenom gammalt arbete så får jag så otroligt äckelhårt med ångest att jag inte ens kan uttrycka det i text. Misslyckas jag med skolan så kommer det bli svårt att ta mig upp igen. Det kommer gå, men det kommer vara svårt. Jag känner mig själv - jag vet att jag kämpar på som in i helvete ända in i slutet. Jag kommer överleva. Men det kommer bli en utdragen, jobbig kamp.
Jag vet att jag vill massor, men exakt vad det är jag vill... vågar jag inte ens gå in på. Det är för skört, för nära.
________________________________________________
On another note: Så tänkte jag fortsätta denna wall of text med att 'förklara' hur jag ser på mig själv, inriktat mestadels på mitt förflutna och hur jag är mot mina vänner idag.
I grund och botten så är jag väldigt egoistisk och självisk.
Jag får ibland långa perioder då jag nästan helt slutar prata med folk, då jag stänger in mig på mitt rum och 'leker eremit'. Jag 'dissar' folk via sms eller msn.
Jag vill inte såra någon medvetet men tyvärr så kan detta ändå inträffa.
Efter en sådan här period så gräver jag mig antagligen djupare neråt i 'eremitträsket' eller så tar jag mig ur det och blir sedan översocial, åker hem till folk, har egna hemmafester med ett tiotal gäster..
Anledningarna till varför jag har det där beteendet är nog eftersom jag för några år sedan utvecklade social fobi och agorafobi (i folkmun, torgskräck). Idag inser jag att jag förutom dessa fobier också led av PTSD (posttraumatiskt stressyndrom). Jag tycker idag att det var 'milt' men förr så trodde jag att jag var ett extremfall. Jag rökte som en skorsten och skar mig regelbundet. Jag slarvade med maten och vände på dygnet helt, sov mer än tolv timmar per dag och stannade uppe hela kvällen, somnade tidig morgon. Jag drack mycket alkohol och var ofta bakfull. För att trösta mig så vände jag mig till datorn, min älskade Bebis; musik och Internet. Av min PTSD fick jag fick svåra panikattacker, ångest och 'gick igenom' flashbacks från gamla tider som inte var så lyckliga (exempelvis den gången då jag skar upp handleden och sedan fick åka in och sy - en gång. aldrig mera vill jag åka in akut).
Jag ska egentligen inte 'skylla' på mitt förflutna. Men det spelar in ganska mycket.
Får jag dock 'ta tid på mig' (jag vet att jag tjatar om att ingenting är för sent, att allting har sin gång) så är det troligt att jag lyckas gräva ur mig från det där träsket, att jag vågar gå ut och vara social igen, att jag fokuserar på de vänner som betyder mycket för mig. De jag bryr mig om, tycker om och älskar.
Det är dock svårt att 'rätta till' veckor, månader av 'dissande'. Oftast så är jag så sluten i mig själv att jag inte ser hur andra mår eller vad de känner för mig.
Det är inte rättvist någonstans, det är inte bra för mina vänner och jag borde fan veta bättre.
Jag tenderar också att enbart fokusera på en sak i taget; 'tar jag in allt' på en och samma gång så blir det för mycket - jag paralyseras av skräck och oro och det slutar med att jag bara säger, och inte gör. Ord men ingen handling. Rädslan för misslyckande är större än målet till lycka och själslig frid.
________________________________________________
Hur ska jag då få rätsida på allt och bevisa att jag är mer än bara mina beroenden?
Jag är Lou, jag är 'Kura - i bästa fall en unik individ som ingen någonsin kan glömma. Det är en tröst i sig men räcker inte alltid ända fram.
Jag kan bara göra mitt bästa, om inte mitt näst bästa.
Jag är bara människa och jag har gränser.
Men jag vill att mina vänner ska veta att trots mina problem så ställer jag upp i den mån jag kan - jag ger aldrig upp.
Det kommer ta lite tid att 'fixa allt', men det ska gå.
Som med allt här i livet så får man resultat av att kämpa.
Och kämpa... det är fan det ända jag verkligen är bra på.
Kommentarer
Postat av: Squall
Do your best for yourself.
Trackback
