Always
”Alltid”.
Jag har alltid varit den som tänker mycket (alldeles för mycket). Ofta och alltid, inte sällan. Sällan är verkligen inte ett ord jag skulle använda för att beskriva mina tankemönster.
(Speciellt då det gäller filosofiska sådana!)
Jag är äckligt logisk men samtidigt fenomenalt abstrakt i hur jag lägger fram mina teorier och hur jag sedan på mitt eget smått invecklade sätt försöker förklara dem.
(Och egentligen behöver de inte kunna förstås av andra, det är i grund och botten för mig själv jag lägger fram dessa förklaringar – för alla vet ju att då det kommer till kritan så är man alltid självisk – genomrutten och råärlig är två mysiga ord jag kommer att tänka på).
Men vad vill jag komma fram till i denna text? Skriver jag bara för att skriva?
Oftast så är det så, men inte den här gången (eller…?).
Den här gången är jag så filosofisk och otydlig jag kan. Abstrakt, så var det, det var ordet jag letade efter… Hm.
Jag vill framföra min nuvarande teori:
Att allting kommer präglas av det jag har varit med om. Allting utgår från mina tankar. Allting kommer alltid vara som det har varit – jag själv kommer för evigt vara oförändrad i mitt innersta.
Det spelar ingen roll vad i livet jag än går igenom eller kämpar mig förbi… Jag kommer alltid vara mig själv – lika djävla negativ, pessimistisk och analyserande som alltid.
Jag kommer alltid ha ångest; då och då även panikattacker.
Jag kommer alltid att vara rädd för förändring och gå igenom en jobbig period då jag försöker acceptera det nya. Dock så tar jag mig alltid igenom det – det visar sig gång på gång att jag faktiskt överlever, trots alla hinder och svårigheter.
Trots min evigt pessimistiska läggning och en tendens att se det mesta i mörker så kommer det alltid en dag då jag har tagit mig igenom det jag förr aldrig någonsin hade trott var möjligt.
Jag kommer alltid att utgå ifrån misslyckande men lik förbannat så genomsyras detta sedan av seger.
Jag kommer alltid strida mot mig själv och drömma mig bort till något jag i stunden anser som en förbättring… Jag kommer dö inombords oräkneliga gånger men trots detta alltid ta mig upp igen.
På något sätt så hittar jag en väg ut, en tunnel mot mina mål och drömmar.
Den klassiska meningen: ’Har jag klarat mig såhär länge så kan jag klara mig minst lika länge till’ slutar aldrig att förundra; den slutar aldrig vara sann.
Jag kommer ha fruktansvärda nätter och sedan vakna upp till underbara morgondagar. Så kommer det fortsätta; så kommer det förbli.
För oavsett vad jag går igenom så kommer jag på något mirakulöst vis alltid klara mig; vad jag än intalar mig själv så är detta (vare sig jag kan acceptera det till fullo, eller ej) ett glasklart och oförstörbart faktum.
Nu när jag skriver de sista orden så kommer jag fram till att ’alltid’ är ett oerhört passande ord för den här texten.
