Become The Sky
Your old life was a frantic running from silence
Walk out like someone suddenly born into color
Become the sky
Be quiet
Do it now
------------------------------------------
Jag har varit inaktiv, såväl här som på bilddagboken och MSN.
Jag har bra anledningar för det, heh... Tror jag.
Öl har blivit något som jag numera, alltför ofta dricker.
En 3,5 på morgonen är precis den skjuts jag behöver för att få upp kraft och mod att ge mig ut i världen utanför min egen, så att säga. Jag blir dåsig, ser som i en väldigt lätt dimma och känner att jag klarar av vad som helst - jag blir inte arg om någon stöter till mig på tågplattformen, jag skrattar då jag råkar snubbla eller slå mig själv offentligt, jag är trevlig mot alla jag bemöter och musiken från min iPod forsar genom varje fiber i min kropp och ja.... för några korta minuter eller timmar så känner jag att jag lever - jag är oövervinnelig! (Om den stavningen är korrekt eller inte orkar jag inte bry mig om at the moment).
Jag jobbar så stenhårt jag bara kan under skoldagarna; i alla fall de timmar då jag förväntas gå på lektion. Då jag kommer hem kan det hända att jag lyckas göra klart några enstaka läxor men så fort jag slutfört dem så...
Då är det något som klickar... fel. Vad fan ska jag göra då jag "gjort klart allt" som det krävs av mig i form av arbete?
Det slutar oftast med att jag stänger in mig på mitt rum - under det ögonblicket så blir täcket tunt, knappt skyddande och förvandlas till något som visar mig en skrämmande värld - jag känner igen mig; här har jag varit förr - mörket är en kär gammal vän men den tär på mig och påverkar mig ännu mera NU än vad den har lyckats göra förr.
Jag försöker greppa tag om... vad som helst. Men trots att lampan är tänd så kan jag inte sluta skaka, jag kan inte sluta darra av ren djävla skräck... Eftersom den ända påtaglig och äkta känsla jag kan ta tillvara på just då är känslan av att vilja skala av mig själv huden - det är en frustration som kan bli så extrem och olidlig att bara alkohol eller blod kan lindra den otroliga press mitt psyke är under.
Jag har också vaknat upp och kommit ihåg väldigt.... skumma drömmar.
Dem tenderar att börja bra, faktiskt! I drömmen så upptäcker jag ofta något nytt och glädjs åt olika händelser. Men mot slutet så utvecklas allting till mer likt en mardröm och det slutar oftast eller alltid med att jag själv eller någon i min bekantskapskrets skadas, blir våldtagen eller på något sätt dör.
Det är förvirrande, för att inte tala om frustrerande då jag själv finner det svårt att tolka mina drömmar - betydelser, tecken, symboler eller meningar.
Jag kan dock dra slutsatsen att mitt psyke lever i kaos för tillfället och att den desperat försöker bearbeta detta genom drömmar.
Skolan går som sagt rätt okej... Jag klarar av att börja på och tillslut slutföra uppgifterna jag får och jag kan mestadels "vara fri" på min lediga tid, utanför skolans gränser. Det är en enorm lättnad att jag faktiskt kan ta tag i och till viss del planera vad det är jag "måste hinna med".
Men det är ändå något som ligger och lurar i bakgrunden -
jag pissar fan nästan på mig, så spänd, nervös och rädd är jag av att inte veta.
Jag lär fortsätta utsätta min kropp för mer stress iform av alkohol, nikotin, adrenalin samt dopamin. Det är det ända sättet jag känner till - för att kunna tygla mörket och inte försvinna in för djupt.
Jag försöker och vill bara överleva - is that too much to ask? (Åter igen/som sagt/"den gamla vanliga ramsan": Jag har inte i syfte att oroa er, dem jag älskar och bryr mig om. Det är aldrig min baktanke. Aldrig.)
Jag lär nog överleva - men till vilket pris...?
...Ja, det kan man ju undra!
Här har ni en bild som passar in i hur jag känner mig just nu.
