Bakura [獏良]

Det har varit alldeles för länge sedan jag spydde ut mina tankar här. Inte bra.
Brukade ju skriva så ofta; faktiskt lyckas att få. ut. skiten...
For better or worse, som man kanske skulle säga.

Om jag ska (åter)berätta enligt den positiva sidan så går det väldigt bra för mig gällande caféjobb samt umgänget med vänner och/eller pojkvän.
Det är fint, ger mig någonting att se fram emot!

Utöver detta, så måste jag (tyvärr) inse/medge att jag alltmer börjar fastna i ett destruktivt mönster. Åter. Igen.
Har inte riktigt kommit fram med (eller till) vad egentligen det är jag vill uppnå.
Om jag bara saknar eller längtar efter 'svunna tider' - helt enkelt vill 'vara sjutton år igen'. Eller om det faktum är, är så att jag verkligen "har blivit galen". På riktigt. Enligt psykiatriker och läkare: psykiskt sjuk. Jag vet inte, och jag blir nästintill förlamad känslomässigt bara av att tänka på det.

Det är (för mig) så otroligt, enormt jobbigt att handskas med förändring.
Någonting nytt, nej... Någonting positivt. Något bra, givande, nyskapande.
Sådana ord eller begrepp är väldigt skrämmande för mig.
För jag vet inte hur jag ska hantera det som ligger utanför mina egna rutiner.
Det är ganska läskigt. Det krävs mod att bege mig ut i 'den riktiga världen'.
Och faktiskt agera, som om jag vore vuxen, som om jag vore normal och
effektiv, jag vet inte... Något sådant...??

Ja, men... Hm, ärligt talat så vet jag inte alls vad det är jag vill ha sagt med detta inlägg. Fingrarna började helt enkelt bara röra sig utan att jag var riktigt medveten om det och trycka ner knapparna på tangentbordet - vilket ledde mig hit; oavsett hur ologiskt eller onödigt det än verkar.

Klockan är nu en timme efter midnatt.
För något år sedan - eller två - så skulle jag få väldiga panikattacker - för att, nu har jag förstört för mig själv. Trots att jag vet att jag morgonens timmar samt dagen därpå kommer att ångra alla kvällens impulsiva beslut.

Jag är trött. Jag förstår varken kroppsligt eller mentalt vad det är jag vill, eller gör just nu. Jag förstår verkligen inte. Varför jag nästintill medvetet förstör för mig själv, nästintill dagligen. Varför jag väljer att praktiskt taget begrava mig i misär-tänk och mörker-romantiserande.

Kanske så är svaret på alla dessa av mina så kallade självdestruktiva-frågeställningar helt enkelt, bara...
Att jag är osäker på hur jag ska (över)leva. Helt enkelt för att jag är såpass ovan vid 'att må bra'. Det känns väldigt osäkert för mig att lägga vikt eller betydelse vid begreppet att allting kommer att lösa sig...
___________________________________________________

Can't stop right now 'cause I'm too far
and I can't keep goin' 'cause it's too hard
In the day, in the night it's the same thing
On the field, on the block it's the same game
On the real if you stop me then, it's no pain
but if you can't feel pain then it's no gain
___________________________________________________

Jag är fullständigt medveten om att jag, just nu/för tillfället är fullständigt nöjd (hm, okey, kanske fel ord för att beskriva hur det är just nu) med att vara uppe sent. Senare än vad som är FUNKTIONELLT eller konstruktivt gentemot mina kommande jobbtimmar... Jag vet. Att jag kommer fnysa åt mina kvällsval. Morgonen därpå så kommer jag att ångra att jag tog det där extra stora glaset rödvin, eller gav upp en timmes värdefull sömn endast för att skriva ett blogginlägg...

Slutsats av allt mitt svammel ovan...
Är att jag är fast mellan "Jag är sjutton år gammal och får göra precis vad jag vill utan större konsekvenser!" och "Jag är tjugoett år gammal och jag vet om alla mina begränsningar!". Helt sjukt, egentligen? Ni kanske förstår varför jag börjar bli/känna mig nästintill galen...?! FÖR JAG HAR INTE INSETT ÄNNU, ATT JAG INTE ÄR ODÖDLIG.

Det är obeskrivligt skrämmande - att från omvärlden bli tvingad till att VARA FRISK NOG FÖR ATT ALDRIG BLI SJUK. Då jag själv måste vara FRISK NOG FÖR ATT ORKA VARA SJUK. Det är väldigt jobbigt. Att tvingas kämpa för chansen att uttrycka att: Jag har stora problem med att hantera det 'dem normala' anser vara en del av livet; en självklarhet för psykiskt välmående, någonting som helt enkelt krävs för att vara en. del. av. allting.

MEN JAG ORKAR INTE. JAG ORKAR INTE VARA SOM ALLA ANDRA.
Så jag är som mig själv. Som jag. Den Lou som mina vänner känner (igen) mig som.
___________________________________________________

Behind those eyes lies the truth and grief
Behind those beautiful smiles I've seen tragedy
The flawless skin hides the secrets within
Silent forces that secretly ignite your sins
___________________________________________________

Jag tror att... Detta bara är ett smärre hinder i mitt 'uppdrag' att bli någorlunda, ja, eller... mer eller mindre psykiskt stabilare. Om nu 'psykiskt stabil' är ett riktigt, verkligt ord.

Det gör ont i mig just nu. Väldigt svårt att skriva.

Det mesta snurrar. Faktiskt inte alls/mestadels för alkoholens skull. Utan för och utifrån min egna, själsliga panik. Om den är påhittad eller fysiskt verklig, vet jag inte. Än. Men jag är så trött. För trött för att ta reda på det.
___________________________________________________

Hear the silent sighing song,
A moment of calm before the storm.
My heart so violently beats along,
Leaving me to want to end it all.
___________________________________________________

Hm, men ja... Jag tror att jag envist klamrar mig fast vid 'mina ungdomsår', vid sidan av min önskan att bli mer mogen, vuxen, självständig... Kavlar upp ärmarna på min långärmade tröja... Inser att jag har betydligt fler och djupare ärr än vad jag hade för kanske två år sedan.

Jag vet inte, jag har ingen djävla aning om vad jag egentligen känner.
Tror jag just nu, oavsett psykiskt (väl)mående, att jag bara… ’arbetar på’.
Jobbar så att jag slipper tänka. Fundera, fokusera på ångest.
Panik. Oro. Rädsla. Vill inte. Jag blir ett barn igen – vill inte ta itu med någonting som är ens någorlunda jobbigt.

Men mitt såkallade vuxna(re) jag inser (det Jag som har utvecklats och lärt sig med åren) att jag behöver skärpa till mig. Behöver ta ansvar. På pappret (med tumavtryck eller namnteckning/signatur), inte bara muntligt.
___________________________________________________

So don't let me become the one you love
'Cause I'll just take your blood and use you up
I know it's tempting to jump off the edge and fly
But this is not a dream
So don't let me become the one you love
___________________________________________________

Klockan är i skrivandets stund 03.04 och jag förstår inte hur tiden har kunnat gå så fruktansvärt snabbt. Började ju skriva det här inlägget, typ, runt tio-tiden (?!). Känns nästan som om jag har suttit mig i någon slags tidsmaskin. Obehagligt. Förstår inte. Vet inte vad jag ska känna. Vad jag borde känna just nu. Det kanske ändå vore...trots allt vore bättre att skada mig själv för att få. ut. smutsen...... ?
___________________________________________________

I'm drained but aching for more
And the devil inside is reading
The words of the saddest poem
[...]
Nothing will be enough
For the ones who keep on stumbling
In the garden of withering trust
Without the courage to leave