Bakura [獏良]

28 nov. -11



Jag försvinner alltmer ifrån verkligheten - mina ögon ser genom dimma och mitt medvetande är lika molnigt; grått och kyligt. Jag blinkar hårt och blundar några gånger - öppnar ögonen och önskar att världen såg annorlunda ut, att allt ska förändras på ett ögonblick.
Men ingenting förändras - jag flyter bort och försvinner - konturerna av mig själv suddas ut bit för bit. Jag är trött, orkeslös och apatisk men samtidigt på helspänn och otroligt stressad.
Det känns som om min hud ska falla av, huvudvärken ska få mitt huvud att explodera och tröttheten ska ta ett permanent grepp.

Jag vill gråta av frustration och skrika av ilska - men jag lyckas inte, för någonstans sitter det en mental spärr. Krafterna sinar och jag lyckas inte uppbringa några positiva tankemönster, jag är fast (fängslad) i apatin och simmar i tjära. Jag försvinner (upplöses) i odefinierbara sandkorn som irrar omkring i evighetens mörker utan karta eller ledsagare.

Jag ser men hör inte, jag hör men ser inte, smakar men känner inte, känner men kan inte smaka. Så här fortsätter det, tills galenskapen blir till en gammal vän och friskheten ruttnar. Jag försöker se min framtid men skärmens innehåll är så pass oskarp och flimrar så hårt att jag inte kan få ut en bra bild. Mitt inre gråter och mitt yttre blöder.

Jag försvinner, förmultnar, upplöses, flimrar, skiftar och bryts ner. Jag försöker desperat springa mot lyckan och glädjen men en onaturligt stor och tjock vägg blockerar min framfart. Jag tynar bort. Sakta men säkert. Olidligt långsamt och alldeles för snabbt.

Jag behöver tid men tiden vill inte ge mig en chans, utan den skrattar mig i ansiktet och spottar på mina fötter. Jag håller helt på att förlora fotfästet och framförallt grundkornet av guld som utgör den första och allra mest renaste cellen som skapat mitt inre jag, ett jag som börjar försvinna - och för varje sekund som förflyter så blir mitt jag svagare och mörkret starkare. Just nu känns det som om jag inte kommer kunna vinna. Jag försvinner och jag förlorar.

Då allt verkar funka, då de flesta bitarna faller på plats -
ja... då känns tillvaron djävligt härlig.
Då pupillerna är vidgade till max på grund av allt adrenalin som forsar genom varje muskelfiber och nervtråd, då rörelserna är darriga men nogrannt kalkyrerande för att få ut så mycket som möjligt av kroppens funktioner.
Då man har siktet inställt på ett stort mål eller flera delmål och vägrar vika undan - ja, då är livet bra härligt.
Det känns som om man är oövervinnelig och odödlig - det finns oändligt med möjligheter, för just nu är högsta växeln ilagd och det finns fan ingenting som kan sakta ner en; förutom kanske möjligtvis hunger och sömn.

Man lever helt i nuet; det finns ingen morgondag, ingen kväll därefter. Det är bara nu, nu; det är detta som gäller. Inga tabbar nu, är man så här pass upp i varv så kan ett nedslag vara (och i alla fall kännas som) en såväl själslig som kroppslig undergång.
Musiken strömmar genom venerna och det känns nästan som om man rider på vågen innan en orgasm; allt dunkar och vibrerar, från trumhinnorna ner till skrevet, genom låren och ut från tårna som vrider  sig av njutning. Likt den hårda basen i musiken skakar kroppen av undertryckt och uppbyggd längtan. Händerna darrar som av kyla men glöder egentligen av värme - en värme så rykande het att man nästan kan föreställa sig att man ska fatta eld.

Ja, själen brinner, den brinner av ren kämpaglöd och en ogenomtränglig fokus samt en koncentration som inte är av denna värld.
Man är så hög på livets naturliga knark att man inte vill att det ska slut -
man vill kämpa tills man stupar, man vill skriva tills naglarna bryts av och tangenterna dränks i blod.
Det är dagar som denna som gör livet värt att leva!

21 nov. -11

Framtiden känns oviss. Genomskinlig och bräcklig.
Jag tänker tillbaka på gamla bekantskaper och hur otroligt levande vi alla var - idag är vi bara en svag påminnelse av våra gamla jag.
Jag undrar om de mår bra, vad de gör i sina liv - om de har det lika svårt som jag, om de har ångest eller om de känner sig euforiska.
Jag vill ha ett okomplicerat svar på om allt jag har varit med om hitills har varit värt det - kämpade jag för ingenting eller har det gjort mig till en bättre människa?
Kommer jag vara samma person jag är idag om ett år? Fyra år då?

Det känns ogripbart, helt fruktansvärt otänkbart att jag kommer dit. Det är inte att jag är självmordsbenägen; utan jag kan bara inte sluta tänka tillbaka, bli nostalgisk och melankolisk samt gripas av ångest över min egen existens.
Är jag någon eller något? Vilken roll har jag i andra människors liv? Tänker de på mig som jag tänker på dem?
Jag avskyr den här rädslan - den förlamar mig och får mig att ifrågasätta varje ny aspekt av ett nytt liv, av en framtid där jag är lycklig och kan ta mig igenom svårigheter utan några som helst samvetskval.
Finns det ens en sån framtid? Är det möjligt för någon som jag att helt släppa mitt mörka förflutna och blicka framåt till en ljusare tillvaro?

... Och alla mina ärr... Var de värt det? Var min kamp förgäves eller inte?
Kommer jag någonsin känna inte frid och harmoni...?
Det värsta är nog ändå ångesten över alla förlorade vänskaper, alla borttappade eller ignorerade möjligheter. Men hade jag tagit andra vägar så hade jag nog inte varit där jag är idag; faktiskt ändå förvånansvärt stark.
Folket runtomkring mig hittar konstant nya vägar medan det känns som om jag gör precis tvärtom - är kvar på samma gamla spår och att jag aldrig vågar se framåt ordentligt. Jag blir istället onaturligt rädd och letar efter flyktvägar - en oviss framtid är, förutom som sagt förlorade vänner, något av det mest skrämmande jag vet.

Mina tankar skapar negativa spiraler som jag inte riktigt än vet hur jag ska ta mig ur; att se mitt gamla jag tyna bort är i detta fall ett enormt stressmoment.
Jag vet inte vilka tankar jag ska stänga av eller förändra, för de är alldeles för många och alldeles för kaotiska. Jag trodde att jag hade koll på tillvaron men jag bevisar gång på gång att det inte är så.
Jag försöker ta en dag i taget och detta är verkligen komplicerat - eftersom jag konstant tenderar att blicka bakåt.
Jag skrämmer mig själv med min nostalgi; det finns så många människor jag saknar men som jag samtidigt vet att jag kan klara mig utan. Det känns som om jag sakta men säkert isolerar mig själv och om det ur detta kommer skapa något positivt i slutändan vågar jag faktiskt inte fundera närmare på...

 

27 okt. -11

Mina tankemönster är motsägelsefulla och tvinnar in sig i varandra, med det är i alla fall såhär det låter:
"Jag kan, jag är vuxen; kan själv - jag klarar det!"
Jag åker ensam till nya ställen och se där, jag hittar! Jag pratar med nya människor och de springer inte iväg! Innan "allt nytt" så får jag alltid en enorm klumo i magen - jag nojjar, får ångest och är rädd att allt kommer gå åt helvete.
Jag är många gånger redo att ge upp, jag protesterar och gnäller. Jag börjar undra: var det här verkligen något för mig? Jag kanske valde fel; för allt är ju så svårt och omständigt.
Jag hittar på ursäkt efter ursäkt för att kunna ha anledningar till att dra mig ur, försvinna och lämna det nya; gå tillbaka till det gamla som jag kan utan och innan - där det känns tryggt. I det gamla behöver jag inte kämpa så hårt och jag möter inga överraskningar eller större förändringar. Det gamla är bekvämt!
Men djupt inom mig finns ändå en positiv gnista av hopp - att det nya inte blir så läskigt som jag hela tiden tror. Att det nya ska bli lika bekvämt som det gamla. Så jag drar ramsan igen: Jag kan, jag vågar, vill och orkar; jag. kan. själv!
För jag vet att allt kommer ordna sig tillslut - jag måste kämpa och stå ut lite längre till, måste förstå att allt nytt inte kommer att ta död på mig.
Ja, jag är fruktansvärt nervös och konstant skeptisk, men se... det är nog bara så jag är, en del i och av min personlighet.
Jag har alltid varit pessimisstisk och negativ samt nostalgisk och melankolisk.
Men jag vet också att detta kan bli en oumbärlig styrka och tillgång - för med mina kamper växer nya rötter av envishet. Jag kommer ta ett kliv in i vuxenlivet; utan att ens behöva blinka så står jag där - orädd, mogen, kunskapstörstande och målinriktad. Jag kommer klara det här och i slutändan så kommer allt verka så löjligt enkelt. Galen? Ja, självklart, det är precis vad jag är!

3 nov. -11

Jag har allt oftare börjat tänka 'Vem fan bryr sig?' om det är något jag är osäker över angående mitt utseende.
Ja, folk kanske rentav tittar för att jag är så cool? De kanske är avundsjuka? Jag kanske har så pass unika drag; det är därför få blickar inte kan undgå att fastna?
Generellt så ska det ju inte spela nån roll. Teoretiskt sätt så ska jag skita i hur folk ser mig; dock i praktiken är det betydligt svårare.
För jag tror att de stirrar på alla de defekter jag upplever som fula eller obehagliga att visa upp offentligt. Men tänk om det är tvärtom? För egentligen är det så är det bara jag själv som har en massa fixidér, nojor och farhågor.
Alla andra är fullt upptagna med att tänka i liknande banor - 'Jag hoppas inte folk ser mig som jag ser mig själv'.
Så ja, jag ska fortsätta tänka: 'Vem fan bryr sig?'.