Bakura [獏良]

28 sep. –11

Jag måste hålla mig vaken, alert och koncentrerad. Jag har inte tid att ta det lugnt, jag kan inte (får inte) tappa fokus; just nu är allt (kaotiskt) planerat, full fart hela tiden.
Det har gått så långt att man skulle kunna kalla mig för maskin; en målinriktad zombie. Jag är lika själsligt tom som fylld – nu finns inget rätt och fel – jag har för många men samtidigt för få riktlinjer, mörkret hotar i bakgrunden och börjar orken förtvina så smälter ljuset; kvar finns bara ett svart dunkel med små falska stjärnor.
Jag vet inte vad jag ska tro på – logik eller känsla – vad blir verklighet om inte drömmar?
Alla sinnen är på högvarv; de snurrar, bildar knutar och rycker upp rötter. Jag är inte säker någonstans – mitt medvetande konstruerar omöjliga vägar och skrämmande hinder. DE konkreta tankarna säger tvärtemot de abstrakta – jag ’flyter i mitten av luften’.
Hur allt kommer att sluta vågar jag inte ens spekulera om – verkligheten blir för påtaglig och drömmar bryter sig ut ur mitt undermedvetna.
Jag kämpar tills minsta por av mig börjar blöda – min envishet smärtar.
Men jag vägrar ge upp. För är det inte så: att i våra drömmar är vi odödliga, oförstörbara, hårda som marmor och starka som diamanter…?

6 okt. –11

Jag återuppstår om och om igen. Jag återupptäcker mig själv och mina förmågor; jag inser att jag kan göra mer än vad jag någonsin kunnat drömma om. Jag förstår att den enda personen som står i min väg är jag själv; ja, trots detta gör jag ändå dumdristiga val och tar felaktiga beslut. Men jag är (tyvärr) mänsklig, jag har inga vingar och kan inte göra mig själv osynlig. Jag syns, trots att jag inte ens försöker utmärka mig så är det folket runtomkring mig som hela tiden bekräftar min existens.
Jag skulle lika gärna kunna stå mitt på gata med en röd cirkel och prick målad i pannan – jag kan inte längre gömma mig, jag kan inte fly och jag kan inte försvinna helt. Trots min eviga tvekan om min egen existens så är den (och fortsätter) att vara ett mycket konkret och äkta faktum. Jag kan tillbringa timmar i mörkret men måste tillslut ut i ljuset. Jag har inget val än att samexistera i Den Riktiga Världen (Världen Utanför); jag måste stirra fruktan rakt i ansiktet och jag måste besegra den.
Gör jag inte detta så kommer jag aldrig någonsin kunna gå vidare – konstant fast på samma punkt, alltid likadana vägar och samma återvändsgränder.
Jag börjar sakta men säkert inse, förstå och kunna greppa idén om att min egen verklighet är omöjlig för andra att nå (jag är tryggt inspärrad bakom år av byggande; inmurad av ogenomträngliga väggar). Min egen verklighet kan (och har börjat) flyta samman med Världen Utanför. Förr var min värld en ömtålig bubbla. Nu är den gjuten i genomskinlig marmor. Hur detta är logiskt vet jag inte än – men jag tror det har att göra med att jag på något mirakulöst sätt har blivit starkare i mig själv.
Jag kan glänta på dörren, besegra rädslor och klättra över hinder. Jag kan göra detta utan större påverkan av Världen Utanför. För nu står jag med ena foten i min marmorbubbla (den fastankrade borgen) och den andra foten i Den Riktiga Världen (den konstant förändrande kartan). Hur detta är möjligt kan jag inte förklara – just nu bekämpas ett inre krig och min själ är slagfältet. Jag vet inte om andra med säkerhet kan se hur hårt jag kämpar – men det är endast för tiden själv att utvisa. Till dess kan jag inget mer göra än att i alla falla låtsas att jag är störst, bäst och vackrast; jag får lura i mig själv så gott det går att allting är möjligt och ingenting är omöjligt. Jag kan bli (och är) Gud.

24 okt. –11

Jag tror att jag varit i samma sits förut; innan denna stund så har jag många gånger kommit på mig själv med att betrakta människorna runtomkring mig och börjat fundera på varför mitt liv ser så annorlunda ut jämfört med deras.
Det ser oftast väldigt snarlikt ut – folket kommer inströmmandes på centralstationen; alla har ett mål, alla har någonstans att vara – man ska passa en tid och vara närvarande i allt man gör och säger.
Jag ser människor i olika åldrar som alla stressar och skynda mot ett, ändå så abstrakt mål; de har dock trots allt alltid riktlinjer, en röd tråd som leder de genom livets alla hinder.
Men jag själv då?
Jo, jag har kommit fram till att jag inte har en röd tråd att hålla i. Jag har inga fasta rutiner, inga konkreta riktlinjer – jag svävar omkring i en värld som inte är ordentligt fastankrad i ”alla andras”.
Jag har drömmar och mål, men de är inte ens i närheten av konkreta eller påtagliga – det finns heller inte en klar bild eller en felfri mall som jag kan rätta mig efter.
Jag vet inte varför men i en stor del av mitt liv så har jag ofta känt mig overklig – det är som om jag är på gränsen till att existera fullt ut.
Jag famlar i blindo efter min alldeles egna röda tråd; eftersom alla andra redan har hittat sin.
Jag får kämpa hårdare och längre än de flesta; en sådan enkel sak som att kommunicera korrekt blir för mig en mastodontuppgift utan dess like.
Det kan vara så att jag överanalyserar, generaliserar och bryter ner allt i för små delar eller detaljer – men för mig blir det mesta här i livet något ofattbart överväldigande.
Jag tänker inte som vanliga människor gör – så till den milda grad att jag alltså har enorma svårigheter med att hitta fotfäste – då jag väl gör det så väntar ytterligare hinder och komplikationer att övervinna. Om någonting går bra i mitt liv så är det som om en osynlig kraft slår ner mig igen – jag tycks inte tillåtas vara lycklig ”helt igenom”.
Men jag antar att detta är någonting jag tvingas att acceptera – kämpar jag tillräckligt länge så kommer belöningen i sista minuten – jag måste bara vara beredd att fatta tag och hålla hårt.
För jag kommer nog aldrig sluta förundras av hur enkelt alla andra tycks se och uppfatta verkligheten. Det måste vara ett tråkigt liv, då det i mitt egna alltid händer nya saker; tiden står aldrig still och det finns konstant otroligt mycket egenheter och förändringar att kika in i.
Men… om ”ingenting aldrig slutar” vara i rörelse så blir det tillslut svårt att hänga med.
Jag kämpar en stilla kamp, går över och igenom ett vilt slagfält; jag krigar förbi den konkreta världen för att en dag förhoppningsvis kunna hitta fotfäste i min egna abstrakta. Hur svårt och eller omöjligt detta än verkar så vet jag nu att jag från allra första början alltid har varit född till krigare – jag ger inte upp, trots att Mörkrets Värld alltid på något sätt är närvarande.

26 okt –11.

Det är av allra största vikt att jag kommer förbi mitt nuvarande ”skrivkramp” – jag är aldrig komplett och kan inte börja leva (eller överleva) om jag inte kan skriva.

Det här med tankar är komplicerat – varför har vi så många och varför kan de kännas så betungande?
Det är inte logiskt (eller särskilt trivsamt) att något så simpelt som funderingar kan leda till så mycket frustrerat lidande.

Jag vet inte hur jag på bästa sätt ska förmedla mina tankar; de är ett fullständigt, kaotiskt virrvarr – jag tycks inte kunna få fatt om någon tanke som verkar någorlunda begriplig.
I värsta fall blir denna text bara en massa ord utan mening eller djupt; den blir svårbegriplig och förvirrande. Jag får nästan panik – just på grund av att pappret är vitt och linjerat men inte ifyllt. Jag känner mig desperat och ångestfylld – tiden räcker inte till och det verkar inte finnas tillräckligt med papper i denna värld som ska räcka till alla mina ord och tankar, som (förhoppningsvis) ska bilda begripliga meningar.
Sen är jag dock inte fullt övertygad om att ”begripligt” är en passande beskrivning på det som just pågår i mitt huvud. Som det ser ut nu så är orden fel, meningarna konstiga och tankarna missplacerade. Jag kämpar till sista blods- eller svettdroppen – men ut kommer bara en massa nonsens.

Då jag stannar upp med pennan så börjar jag febrilt söka efter svar på varför jag tvekar. Är det att tankarna är rätt men orden i texten fel? Eller är det kanske tvärtom?

Jag kommer säkert att titta tillbaka på alla dessa ord och bli mållös – jag kommer att undra varför jag lät så vilsen; varför stress var mer eller mindre konstant närvarande.
För jag vill inget annat än att kunna få ut mina demoner på papper; för att på detta sätt mer överskådligare och lättare kunna analysera och ”bekämpa” mina svagheter.
För det finns heller inget värre än att inte kunna förstå – jag vill alltid veta varför!

Jag kommer nog aldrig tappa hoppet om att det i slutet av ”framtidens värld” kommer dyka upp svar – svaren jag hela tiden så intensivt söker efter.
En av mina nuvarande, mest tydliga, påtagliga, konkreta och fasta känslor jag kan lokalisera i både mitt under- och ”övermedvetna”, är idén om att jag börjar få slut på tid – det är som om någon eller något har satt upp en planering över hur, när och vad exakt det är som ska hända mig (att allt redan på något kusligt sätt är förbestämt).
Om jag inte tar av en del av denna tid till att skriva (och ordenligt djupanalysera mina tankar och pågående livshändelser) så väntar ett rent helvete; ett straff, en gräns som markerar… ja, slutet? Om jag tappar kraften att skriva så förlorar jag därmed mig själv – min själ är för evigt instängd med mycket få utsikter eller förmågor till att någonsin kunna bli helt fri.
Jag springer mot en osynlig vägg – det ögonblicket jag slår i (och förgör min kropp; alltså skalet min själ har bosatt sig i) så är allt förlorat och dött.
Jag vill aldrig förmultna och lida igenom en långsam, själslig död… så, jag tror faktiskt det är precis därför som jag fortsätter att skriva; trots att oräkneliga odds står emot mig.
Jag behöver bara hålla hårt – hålla mig själv vid liv: Tack vare skrivandet.