Bakura [獏良]

För att skriva/prata om något som är otroligt vanligt i min värld så tänker jag ta upp ämnet som "omger" ordet ärr.

"Scars (also called cicatrices) are areas of fibrous tissue that replace normal skin (or other tissue) after injury. A scar results from the biologic process of wound repair in the skin and other tissues of the body. Thus, scarring is a natural part of the healing process. Scar tissue is not identical to the tissue that it replaces and is usually of inferior functional quality. [...] scars in the skin are less resistant to ultraviolet radiation, and sweat glands and hair follicles do not grow back within scar tissue."

Där har vi alltså den "biologiska förklaringen" till vad ärr är för något. It makes sense, right?
Nu till den som jag klassar som den emotionella.
För mig signalerar sår, ärr/ärrvävnad en inre kamp som helt enkelt bara har filtrerats över till ytan. En överlevnad, en instinkt, inte lik någon annan.
Jag kallar dem ofta för battlescars. Vilket dem ju, i teorin, faktiskt är också.
Självskada yttrar sig mestadels i ärr som planterats dit med hjälp av ett rakblad. I andra fall; en tändare, ett märke efter en cigarett.
Ärren kan vara smala, ytliga och knappt synbara till att höja sig över hudens yta och sträcka sig flera millimeter (eller centimeter) ner i hudlagren. Nyanserna varierar från bultande, klarrött till en skär rosa och tillslut till en silvrig, skinande vit. Läkningsprocessen kan ta år, självklart kortare, beroende på den ursprungliga skadan samt eventuella hinder (som infektioner/inflammationer och övriga komplikationer då vi människor oftast aldrig lever i en fullständigt steril/ren miljö).
(självskade)Ärr är ett direkt, mer eller mindre konkret bevis på att man varit med om ganska mycket, att varje dag är en kamp mot ångesten, stressen och pressen man upplever i det vardagliga livet; inom sig själv.
Det är inte lätt att vara tonåring "i dessa kaotiska tider" och medicinering slungas ut i tonvis till folk som har "problem".

Jag ser inget fel med att skada sig själv. Sålänge det inte är i självmordssyfte (och är noga med hygien och liknande). Jag ser på det som... att det helt enkelt är ett (väldigt extremt) sätt att hantera saker "lättare" samt att försäkra sig om att man kan överleva ännu en dag.
Jag säger inte att jag tycker att allt är bra då det gäller ett självdestruktivt beteende/handlingar. Man befinner sig i en redan trasig situation som sedan går sönder ännu mera...
Man sårar sina nära och kära; dem som bryr sig, man gör dem orolig och kanske till och med lika ångestfyllda som en själv.
The main idea var ju att skada sig själv; inte dem man älskar och som förhoppningsvis älskar en lika mycket tillbaka.
Självskada kan leda till självmordstankar och/eller självmordsförsök samt tillslut "ett lyckat" självmord.

Det är frustrerande att behöva vända sig till rakbladet (or the item of your choice) så fort man känner ångesten krypa i huden, så fort man märker att rummet mörknar och det blir svårt att andas.
Då kraven blir för påfrestande, då en tillvaro i sig själv inte är något behagligt, utan nersmutsat och skrämmande.

Det krävs så lite för att fastna, men så galet mycket mera för att ta sig ur. Eftersom jag är där själv, så kan jag med lätthet (för i helvete) säga att jag vet vad jag snackar om.

Till alla self harmers där ute, FÅ UT ERA ÅSIKTER, gör er röst hörd, och skäms aldrig, ALDRIG för att bära långärmat samt för att förklara för allmänheten att ni faktiskt inte är sinnesjuka, kanske bara helt enkelt väldigt deprimerade (osv).
För fan, ta upp kampen, var er själva och ge aldrig upp. Det kommer en dag utan självskadan. Dvs: Då man själv är redo, vill, klarar av, kan, orkar, har motivationen och målen nog att sluta.

Jag har börjat vakna mitt i natten, runt fem på morgonen.

Då jag sover så befinner jag mig antagligen i en långvarig djupsömn, eller ett oroligt, halvvaket tillstånd.
Den senaste kategorin är den jag har mest sannolikhet att vakna ur, men så har det inte varit de senaste dagarna och det gör mig orolig, jag får en knut i magen och allt känns som att det är påväg att krasha: when I least expect it.

Jag brukar krypa upp för att dricka vatten (och är mitt problem att jag är törstig så tycker man ju ett glas innan läggdags borde vara nog, but no fucking way, it isn't) och samtidigt passa på att göra rent mitt ansikte, om det är fett eller torrt (och så vidare... jag har ett nästintill tvångsmässigt beteende då det gäller min hy, det är nästan läskigt; brukar ta mig fem till tio, oftast längre tid att "kolla läget") ...och en nattlig hudvårdssyssla är väl rätt så positivt, antar jag.
Förutom det så brukar jag inte gå upp för att göra någonting, jag bara vaknar. Ont i kroppen, yr i huvudet och allmänt nedstämd. Ibland går jag även och äter, men mitt samvete och min "ångest-skala" klarar inte det så bra så jag bunkrar upp på iskallt vatten med äppelcidervinäger (naturligt - dämpar/avlägsnar aptiten).

Fan också, vad jag avskyr mina "typiska" sömnmönster ibland.
Blir jag en zombie kan ni få ha mig som husdjur på bakgården, fastkedjad vid en hundkoja. "Whatever makes you tick, dear."

"Boredom is an emotional state experienced during periods lacking activity or when individuals are uninterested in the opportunities surrounding them. [...] These definitions make it clear that boredom arises not from a lack of things to do but from the inability to latch onto any specific activity. [...] Boredom and boredom proneness are both theoretically and empirically linked to depression and depressive symptoms."

Tristess. Då det kryper i huden, fingertopparna kliar och suckarna av tortyr tilltar.

Då det mesta känns extra hopplöst (då man plötsligt inser att man fortfarande har ett berg av läxor som väntar på en) och då man vill underhålla sig själv med vad som helst som ingjuter minsta lilla gnutta hopp (den där lilla gnistan av livsglöd) i själen.
Agh, det här är väldigt frustrerande. Jag vet att det finns en massa saker jag borde göra, men jag kan inte hitta motivation, för att inte tala om styrkan, viljan och orken (till att lyfta på mitt feta arsle).

Just nu är det en sådan stund, och jag blir fan mentalt nedtryckt, det här är inte OK, någonstans, alls, överhuvudtaget. ><

Varför kan inte livet bjuda på fler stunder av lycka och total eufori? Då man inte behöver oroa sig ett skit över vad det är man ska behöva, måste, är obligatoriskt tvingad till att göra i livet.
When pressure isn't the only option, nor should it have to be so Ra damn hard to want to keep living, either.

Jag menar, titta bara på dem japanska ungdomarna. Denna nation mår inte bra, UNGARNA mår åt helvete, dem är fruktansvärt deprimerade; är under konstant press, alltså en press som innebär repeterande, tröga, flersidiga prov och uppgifter. De har inget val än att tvingas in i samhällets ramar och normer om "den perfekta mannen/kvinnan som försörjer sin familj, med andra ord, att ha en "välansedd" utbildning och ett respektabelt jobb". Japan är en av få nationer/länder som har störst antal självmord - och självmordsförsök samt depression och ätstörningar. Deras media - och självbild är därför fullständigt och extremt sjuklig. (På reklamplanscher ska du gå ner från 42 kg till 32 - ju lägre desto bättre! - inte som här i Sverige, från 75 till 65.)
En naturlig flykt"reaktion" är då att totalt isolera sig från omvärlden (ひきこもり - hikikomori, japanskt "sätt" för att namnge "Acute Social Withdrawal" syndromet), låsa in sig på rummet och "införa" skolvägran eller skolk från jobb och liknande.
Om jag vore av japanskt ursprung/var född/bosatt i Japan, skulle jag förmodligen aldrig palla trycket, jag skulle bli så förbannat nedsänkt av alla krav som ställdes på mig.

På internet/japanska hemsidor finns det länkar till "självmords-center/chatrum", som vem som helst, även de som önskar vara anonyma kan bli medlem på och prata fritt om sin önskan att ta sitt liv och lämna hela den här ruttna världen bakom sig. Ibland anordnas "självmordsträffar" där en grupp av människor hjälper varandra. Dem dör alltså tillsammans - En evig pakt.
Japan är ett skruvat samhälle som riktar in sig mer på sina medborgares jobb/arbetskapacitet, än på välmåendet för individerna. Så allt är inte bra med Japan, allt är inte sockersött, vackert, njutbart och passionerat samt estetiskt tilltalande och/eller perfekt.
Folket där mår inte bra, inte minst som sagt ungdomarna, och jag kan faktiskt förstå dem.
Tänk dig själv att sitta instängd i ditt rum, ensam, därigenom inlåst i dig själv och leva ett "fruktlöst" liv, utan yttre, "konkreta, sociala kontakter", lida av en ätstörning eller liknande självdestruktivt beteende ("self-harmers/cutters" är även det "shhh/hush, hush" [だめです~Dame desu!~ Bad/Not good/You shouldn't do (like) that/inappropriate behaviour] om i Japan, inget man talar öppet om (eftersom ett sådant beteende, inklusive ひきこもり drabbade personer, innebär en skam, vanära av och i familjen)). Jag tycker synd om dessa plågade själar som faktiskt inte har nåt annat val, än att, för sin egen överlevnad, dra sig ifrån den hotfulla världen - "den riktiga världen". Klart som fan dem hellre önskar att leva i en "fantasivärld" än tillsammans med resten av den ruttna, idiotiskt blinda mänskligheten.

Ugh, jag vet för mycket om sånt här "japanskt kuriosa", haha. Lite sorgligt är det.
But what's a girl suppose to do, ey?

Så med detta inlägg, härmed "annonserar" jag att jag sakta tänker börja avlägsna mig. Världen är hotfull, och jag gillar det inte, inte det minsta lilla. Jag spyr på allt och alla; alla obetydliga dödliga, människorna, främlingarna runtomkring. Jag föraktar dem och kan lätt säga att jag inte har något intresse av att beblanda mig med dem. Min intelligens sänks och därefter kommer ilskan att framträda; en sådan djup ilska att även den hotar att förgöra mig. Det kanske låter lite "grovt", men fan heller att jag ska tillåta mig själv att sjunka till deras nivå.
Jag kommer inte gå utanför dörren om jag inte tvunget måste. Det finns ingen som helst anledning till det och mitt hat kommer bara späs på (extremt mycket) mera, än "som det är nu".
Jag är TRÖTT på alla krav dem vuxna ställer, och förväntar sig att jag ska följa till punkt och pricka. Jag är förbannat och sjukligt trött på att jag förväntas vara en toppstudent "jag med mina höga ambitioner, kunskaper och språk/skriftbruk." Me, an asset? Fuck that. Jag vet mycket väl att lärarna har förlorat sin vilja och den riktiga längtan, samt passionen till att undervisa och ta vara på individen, eleven i sig. Är jag självmordsbenägen till exempel så kan dem väl fan inte kräva av mig att jag måste lämna in en uppsats?!
Skolan får mig att må psykiskt, men även fysiskt dåligt och jag kommer inte vistas där längre än vad jag behöver. Miljön i sig är sjuklig, luktar nästan sjukhus tilloch med. Och så smutsig, bara jag tänker på det (och vildjuren/zooaporna som vistas på denna yta) rynkar jag på näsan och känner mig äcklad.
Jag trivs bäst i tryggheten innanför hemmets väggar, där tänker jag stanna tills hatet och föraktet har lagt sig eller tills jag känner mig redo att bege mig ut igen; för att ännu en gång möta kraven och pressen som det vardagliga livet "suger av mig" (HAHA, tolka det där hur ni vill<3).

Isolation - true ひきこもり style, here I come.
Fuck this world and everyone and everything, that's rotten with and within it.

"Haven't you realized that I am the darkness. It means I cannot be destroyed. You have not seen the last of me."

Crash and burn S.O.S somebody help me get out of this mess of a dead life

Det känns som om jag håller på att sprängas. Från insidan, något är i full fart, med klor; klöser och vill ut.

Ett virrvarr av kaotiska tankar flätar sig i skallen på mig, knutarna blir nästintill omöjliga att reda ut, någonsin.
Jag är förvirrad, och ett ångest-moln svävar oroväckande över huvudet på mig - ett tecken?
...Ja, det är nog precis vad jag är. Förvirrad.

Jag vet inte ens om det är så hälsosamt för mig just nu att begrava mig i mörker, bekymmer och filosoferande. Jag anar en explosion.
Är allt det här bara för att jag börjar förlora kontrollen?

Men vad i helvete är då kontroll?!
Inte är det min skruvade världsbild - min bild av yttre fulländning som alltså reflekterar det inre (vad ska man då säga om mig som ser ut som om jag går klädd i en tajt hudfärgad dress av zebra ränder...)?

Jag har ingen aning, jag förstår ingenting, jag VET ingenting längre. Jag famlar i blindo och allt går för snabbt. Jag hinner inte med - tid är ett alltför vacklande och abstrakt uttryck just nu.

När kommer dagen då jag kan vakna utan att känna mig ihålig och maktlös? Dagen då solen inte är ett irritationsobjekt, utan något som andas liv, i sin sanna mening.

Dagen då jag slutar upp med att gräva ner mig i ett svart djup, då tryggheten finns i lyckan, inte olyckan.

Då folk kan betrakta mig som den jag är inuti, på riktigt; med eller utan skärsår.

Jag undrar jag...
I haven't got much time left, either way.

I'm dreaming about tomorrow

I'm thinking of yesterday
I consume myself in sorrow
This moment in time
Is what I betray
I am searching for the answers

And I look around
Sometimes I get sad
Cause I don’t know which way to go
And I look around
And sometimes I get sad
Cause my life is spinning out of control

Tydligen så är galenskap ett väldigt... skrämmande begrepp för många.
Jag kan förstå deras rädsla.

Men vad gör du om du befinner dig mitt i det?
Hur hanterar du dina impulser?
Följer du dem blint eller lämnar du plats för eftertanke?

Since you're slowly losing your mind, why not take this oppurtunity to live out... fully?
Why not just say; FUCK IT and... let go...?

Jag har ingen aning om hur ni är som personer (ni som läser detta)... Men skulle det inte vara skönt att totalt bara SLÄPPA TAGET och lyssna ytterst, extremt noga på vad ditt undermedvetna vill att du ska göra?

Drick dig stupfull, sluddra några rader av ohörbar poesi; slå nävarna i väggen på grund av din frustration angående livets orättvisor som just nu endast verkar riktas mot DIG; gå ut och ha destruktivt sex med en främling du har haft kontakt med över nätet i endast några veckor; leta upp rakbladet/skalpellen/cigaretten/säkerhetsnålen/glasskärvan och dra den över huden, i ett försök till att hitta tillbaka till känslan av att verkligen LEVA på riktigt, av att fullständigt kunna känna något.

Hur känns det att verkligen må bra?
Hur är det att känna sig totalt viktlös; utan krav... stress eller press? Yttre påfrestningar alltså.

Jag förstår faktiskt inte riktigt dem orden. "Att må bra."
Det kanske låter lite kliché att säga att jag mår bra då jag mår dåligt, men vad fan, för mig är det den enda tillvaro jag känner till, i flera år, just nu... länge...

Det spelar ingen roll. Jag lever fortfarande. Vilket borde vara ett mirakel.

Jag är bara så nyfiken... på hur allt kommer utspela sig.

Through and with the skin I've cut open; through the scarred surface and the ribbons of red veins and beautiful, complicated textures of human, and organic... life?

Ja, jag förstår det lika lite som ni gör.

Life's a bitch, isn't she...?