Bakura [獏良]

"Boredom is an emotional state experienced during periods lacking activity or when individuals are uninterested in the opportunities surrounding them. [...] These definitions make it clear that boredom arises not from a lack of things to do but from the inability to latch onto any specific activity. [...] Boredom and boredom proneness are both theoretically and empirically linked to depression and depressive symptoms."

Tristess. Då det kryper i huden, fingertopparna kliar och suckarna av tortyr tilltar.

Då det mesta känns extra hopplöst (då man plötsligt inser att man fortfarande har ett berg av läxor som väntar på en) och då man vill underhålla sig själv med vad som helst som ingjuter minsta lilla gnutta hopp (den där lilla gnistan av livsglöd) i själen.
Agh, det här är väldigt frustrerande. Jag vet att det finns en massa saker jag borde göra, men jag kan inte hitta motivation, för att inte tala om styrkan, viljan och orken (till att lyfta på mitt feta arsle).

Just nu är det en sådan stund, och jag blir fan mentalt nedtryckt, det här är inte OK, någonstans, alls, överhuvudtaget. ><

Varför kan inte livet bjuda på fler stunder av lycka och total eufori? Då man inte behöver oroa sig ett skit över vad det är man ska behöva, måste, är obligatoriskt tvingad till att göra i livet.
When pressure isn't the only option, nor should it have to be so Ra damn hard to want to keep living, either.

Jag menar, titta bara på dem japanska ungdomarna. Denna nation mår inte bra, UNGARNA mår åt helvete, dem är fruktansvärt deprimerade; är under konstant press, alltså en press som innebär repeterande, tröga, flersidiga prov och uppgifter. De har inget val än att tvingas in i samhällets ramar och normer om "den perfekta mannen/kvinnan som försörjer sin familj, med andra ord, att ha en "välansedd" utbildning och ett respektabelt jobb". Japan är en av få nationer/länder som har störst antal självmord - och självmordsförsök samt depression och ätstörningar. Deras media - och självbild är därför fullständigt och extremt sjuklig. (På reklamplanscher ska du gå ner från 42 kg till 32 - ju lägre desto bättre! - inte som här i Sverige, från 75 till 65.)
En naturlig flykt"reaktion" är då att totalt isolera sig från omvärlden (ひきこもり - hikikomori, japanskt "sätt" för att namnge "Acute Social Withdrawal" syndromet), låsa in sig på rummet och "införa" skolvägran eller skolk från jobb och liknande.
Om jag vore av japanskt ursprung/var född/bosatt i Japan, skulle jag förmodligen aldrig palla trycket, jag skulle bli så förbannat nedsänkt av alla krav som ställdes på mig.

På internet/japanska hemsidor finns det länkar till "självmords-center/chatrum", som vem som helst, även de som önskar vara anonyma kan bli medlem på och prata fritt om sin önskan att ta sitt liv och lämna hela den här ruttna världen bakom sig. Ibland anordnas "självmordsträffar" där en grupp av människor hjälper varandra. Dem dör alltså tillsammans - En evig pakt.
Japan är ett skruvat samhälle som riktar in sig mer på sina medborgares jobb/arbetskapacitet, än på välmåendet för individerna. Så allt är inte bra med Japan, allt är inte sockersött, vackert, njutbart och passionerat samt estetiskt tilltalande och/eller perfekt.
Folket där mår inte bra, inte minst som sagt ungdomarna, och jag kan faktiskt förstå dem.
Tänk dig själv att sitta instängd i ditt rum, ensam, därigenom inlåst i dig själv och leva ett "fruktlöst" liv, utan yttre, "konkreta, sociala kontakter", lida av en ätstörning eller liknande självdestruktivt beteende ("self-harmers/cutters" är även det "shhh/hush, hush" [だめです~Dame desu!~ Bad/Not good/You shouldn't do (like) that/inappropriate behaviour] om i Japan, inget man talar öppet om (eftersom ett sådant beteende, inklusive ひきこもり drabbade personer, innebär en skam, vanära av och i familjen)). Jag tycker synd om dessa plågade själar som faktiskt inte har nåt annat val, än att, för sin egen överlevnad, dra sig ifrån den hotfulla världen - "den riktiga världen". Klart som fan dem hellre önskar att leva i en "fantasivärld" än tillsammans med resten av den ruttna, idiotiskt blinda mänskligheten.

Ugh, jag vet för mycket om sånt här "japanskt kuriosa", haha. Lite sorgligt är det.
But what's a girl suppose to do, ey?

Så med detta inlägg, härmed "annonserar" jag att jag sakta tänker börja avlägsna mig. Världen är hotfull, och jag gillar det inte, inte det minsta lilla. Jag spyr på allt och alla; alla obetydliga dödliga, människorna, främlingarna runtomkring. Jag föraktar dem och kan lätt säga att jag inte har något intresse av att beblanda mig med dem. Min intelligens sänks och därefter kommer ilskan att framträda; en sådan djup ilska att även den hotar att förgöra mig. Det kanske låter lite "grovt", men fan heller att jag ska tillåta mig själv att sjunka till deras nivå.
Jag kommer inte gå utanför dörren om jag inte tvunget måste. Det finns ingen som helst anledning till det och mitt hat kommer bara späs på (extremt mycket) mera, än "som det är nu".
Jag är TRÖTT på alla krav dem vuxna ställer, och förväntar sig att jag ska följa till punkt och pricka. Jag är förbannat och sjukligt trött på att jag förväntas vara en toppstudent "jag med mina höga ambitioner, kunskaper och språk/skriftbruk." Me, an asset? Fuck that. Jag vet mycket väl att lärarna har förlorat sin vilja och den riktiga längtan, samt passionen till att undervisa och ta vara på individen, eleven i sig. Är jag självmordsbenägen till exempel så kan dem väl fan inte kräva av mig att jag måste lämna in en uppsats?!
Skolan får mig att må psykiskt, men även fysiskt dåligt och jag kommer inte vistas där längre än vad jag behöver. Miljön i sig är sjuklig, luktar nästan sjukhus tilloch med. Och så smutsig, bara jag tänker på det (och vildjuren/zooaporna som vistas på denna yta) rynkar jag på näsan och känner mig äcklad.
Jag trivs bäst i tryggheten innanför hemmets väggar, där tänker jag stanna tills hatet och föraktet har lagt sig eller tills jag känner mig redo att bege mig ut igen; för att ännu en gång möta kraven och pressen som det vardagliga livet "suger av mig" (HAHA, tolka det där hur ni vill<3).

Isolation - true ひきこもり style, here I come.
Fuck this world and everyone and everything, that's rotten with and within it.