Murder.
Jag vet inte vad jag känner just nu.
Tror jag har fått en adrenalinkick. Alla ljud är förstärkta och det känns som om någon trycker med ett städ över tinningarna, jag känner varken hunger eller behov av att gå på toaletten.
Ögonen uppspärrade som om jag analyserar allting som går att analysera. Känseln i händerna har domnat.
Alla, verkligen alla ljud blir smärtsamma, pappa som öppnar dörren låter som om han slår en slägga genom den istället.
Ringklockans tickande i köket hörs som om jag skulle ha den precis intill örat.
Jag är på helspänn och jag vet som sagt inte hur jag känner. Tänker att det skulle sitta fint med lite sprit men inser att jag drack upp det för någon dag sedan.
Om jag har förstått allt rätt så ska jag precis ha mördat en människa. Inte som om jag hade gjort det själv. Men drivit till självmord.
Försöker ta tillvara på allt jag känner nu eller... om det kanske bara är så att jag försöker att känna men bara blockerar det, ni vet det här som folk kallas samvete, ånger, skam...
Jag har ont i huvudet. Mina händer skakar. Fortfarande hög på adrenalin.
Försöker tänka på hur det skulle ha varit eller sett ut om jag dödat personen med mina bara händer... Undrar om man sätter folk i fängelse om denna drivit eller övertalat någon annan till att ta sitt liv.
Funderar på att, ja, om jag kan döda en människa så finns det väl inga gränser längre, det finns ingenting jag bör hålla mig till, jag kan bara... eller vänta, jag kanske bara drömmer, har blivit galen.
Fast med sånt vet man ju aldrig.
Vad händer om personen lever? Ska jag springa tillbaka och be om förlåtelse, något i den stilen?
Jag vet att jag var en skitstövel, men jag hade aldrig trott att mina ord skulle kunna driva någon så här långt.
Antar att jag är naiv på det sättet. För ärlig, grym. Kanske... kanske så är jag hemsk.
Tänker på att nu måste jag måla upp en fasad, för jag har ju gjort något oförlåtligt mot en annan människa och jag förstår nu äntligen varför folk lämnar mig så lätt.
Eller förstår jag verkligen? Gör jag det?
Man kan ju se detta som mummel från en galning om inte annat. Borde kanske lägga in mig, eller nej, vem försöker jag lura? Jag bryr mig ju bara om mig själv och mitt eget välbefinnande, det här med vänskap bevisar jag att jag är så duktig att bokstavligt talat ta död på.
Fast jag vet ju inget säkert, personen kan ju bara ignorera mitt halvdana sms om "Jag ville aldrig att du skulle dö", personen kanske just nu sitter och läser detta, jag vet inte.
Men jag kan inte gå tillbaka. Jag måste blicka framåt, personen har en plats i min framtid men inte nuet.
Som att säga Jag försökte döda dig, men vi kan väl vara vänner ändå !
Nej, det är omöjligt. Jag har gjort mina misstag och jag tänker betala för de, på det sätt jag känner igen mig i mest: relativ isolering, avsvalnade reaktioner och beräknande känslouttryck.
Tror jag har fått en adrenalinkick. Alla ljud är förstärkta och det känns som om någon trycker med ett städ över tinningarna, jag känner varken hunger eller behov av att gå på toaletten.
Ögonen uppspärrade som om jag analyserar allting som går att analysera. Känseln i händerna har domnat.
Alla, verkligen alla ljud blir smärtsamma, pappa som öppnar dörren låter som om han slår en slägga genom den istället.
Ringklockans tickande i köket hörs som om jag skulle ha den precis intill örat.
Jag är på helspänn och jag vet som sagt inte hur jag känner. Tänker att det skulle sitta fint med lite sprit men inser att jag drack upp det för någon dag sedan.
Om jag har förstått allt rätt så ska jag precis ha mördat en människa. Inte som om jag hade gjort det själv. Men drivit till självmord.
Försöker ta tillvara på allt jag känner nu eller... om det kanske bara är så att jag försöker att känna men bara blockerar det, ni vet det här som folk kallas samvete, ånger, skam...
Jag har ont i huvudet. Mina händer skakar. Fortfarande hög på adrenalin.
Försöker tänka på hur det skulle ha varit eller sett ut om jag dödat personen med mina bara händer... Undrar om man sätter folk i fängelse om denna drivit eller övertalat någon annan till att ta sitt liv.
Funderar på att, ja, om jag kan döda en människa så finns det väl inga gränser längre, det finns ingenting jag bör hålla mig till, jag kan bara... eller vänta, jag kanske bara drömmer, har blivit galen.
Fast med sånt vet man ju aldrig.
Vad händer om personen lever? Ska jag springa tillbaka och be om förlåtelse, något i den stilen?
Jag vet att jag var en skitstövel, men jag hade aldrig trott att mina ord skulle kunna driva någon så här långt.
Antar att jag är naiv på det sättet. För ärlig, grym. Kanske... kanske så är jag hemsk.
Tänker på att nu måste jag måla upp en fasad, för jag har ju gjort något oförlåtligt mot en annan människa och jag förstår nu äntligen varför folk lämnar mig så lätt.
Eller förstår jag verkligen? Gör jag det?
Man kan ju se detta som mummel från en galning om inte annat. Borde kanske lägga in mig, eller nej, vem försöker jag lura? Jag bryr mig ju bara om mig själv och mitt eget välbefinnande, det här med vänskap bevisar jag att jag är så duktig att bokstavligt talat ta död på.
Fast jag vet ju inget säkert, personen kan ju bara ignorera mitt halvdana sms om "Jag ville aldrig att du skulle dö", personen kanske just nu sitter och läser detta, jag vet inte.
Men jag kan inte gå tillbaka. Jag måste blicka framåt, personen har en plats i min framtid men inte nuet.
Som att säga Jag försökte döda dig, men vi kan väl vara vänner ändå !
Nej, det är omöjligt. Jag har gjort mina misstag och jag tänker betala för de, på det sätt jag känner igen mig i mest: relativ isolering, avsvalnade reaktioner och beräknande känslouttryck.
