Bakura [獏良]

Lite dålig stil av mig att (mer eller mindre) bara skriva så fort jag blir alkoholpåverkad...?

Nej, jag har inte skurit mig ikväll. Helt otroligt! *applåder*

Hah~ Fuck this shit.
Mitt humör har dock lyfts - pga endast tre ölburkar och innan det ett "get-a-grip-I'll-help-you" samtal med my dear ol' friend Ishtar.

Jag började tänka på framtida jobbsökande och "att stå på egna ben".
Att vara självständig utan hjälp från andra - att bli och att vara 18 - har alltid varit men är nu för mig något extremt, och väldigt skrämmande.
Jag blir så in i helvetes skräckslagen. Jag får panikångest. Den skriker mig i ansiktet och jag är fullt övertygad om en kommande hjärtattack.... eller "snedkoppling" i hjärnan som tillslut aktiverar knappen märkt GALENSKAP.

Never mind.
Jag får sånna här (eller borde jag vara en duktig flick och skriva "sådana"?) episoder ibland. Då och då.
Det är inget att oroa sig över.
Allt är som vanligt.
Allt funkar; det är frid & fröjd.
Jag tänker bara positivt och fokuserar endast på mina framsteg.

...
Nu ljuger jag.
Det är tvärtom. I alla fall i detta ögonblick; just nu; denna kväll. Annars så mår jag faktiskt... helt okey. :3

Dock som vanligt så är jag bara... sliten. Trött.
Lat?
IRRITERAD.
Okabapel till att ta mig upp ur sängen.
...Gör försök efter försök men ändå sitter jag här var eller varannan kväll och drunknar. Ja, i ett själsligt mörker och allt det där. Ni har redan läst och hört om allt det här förut. (Nykomling? Tro mig, du kommer tröttna efter ett tag).

... Jag är för envis för att dö.
Men jag vill samtidigt inte vakna - för jag vet att den kommande dagen kommer vara fylld med hinder, svårigheter, MÄNNISKOR (...utomhus, utanför mitt hem; JAG VILL INTE LÄMNA MITT RUM), falska leenden, falska kramar, FALSKA ALLT.
Jag är så djävla bitter.
På er? På människor i allmänhet? På mina vänner...?
Nej. Bara, enbart på mig själv.
Jag är förbannad. Jag är helt djävla söndertrasad. Jag är en skiva med hack i, som upprepar sig; om och om igen. Som hatar förändring och känner sig alltför bekväm i sitt nuvarande tillstånd.
Skivan är så repad; så ärrad att musiken som strömmar ut ur grammofonen, från och med nu är bortom räddning. Så fort den bästa delen av låten närmar sig så hoppar nålen bakåt och rösten som sjunger förvrids till något... som inte egentligen borde existera.

Varför är livet så svårt, men döden så lätt?
...Jag är nog envis för en anledning men för tillfället... så känns det mesta rätt så hopplöst. DET MESTA, inte allt. De människor som betyder något för mig... NI VET OM DET! Ni vet mycket väl att jag aldrig skulle lämna er ;3

Punkt. Punkt. Punkt.

Jag har alltid undrat varför mina texter oftast, "generellt/normalt sett" är väldigt långa... Varför jag verkar okapabel till att korta ner mina kaotiska tankar och få ner dem på papper... här... i endast några få rader; inte en hel djävla vägg av text?!
Jag kanske bara har för mycket att säga...? Eller för lite så att jag känner tvånget att fylla ut varenda... djävla lilla... helvetes förbannade textrad...?

- DET DÄR, mina vänner, är dock för tillfället oväsentligt.
Jag är fortfarande såpass nykter att jag kan stava korrekt. Och jag räknar med att min promille-halt i blodet inte är speciellt hög heller.
Ah well...

Farsan konfronterade mig nyligen angående mitt drickande, under de senaste dagarna.

Jag har nämligen tillbringat enstaka kvällar på en mysig bar med en gammal vän, och fått i mig max två "Husets Rödvin" och så brukar jag, efteråt, inhandla 8-pack, Guiness öl.
Då jag kommer hem så kan jag även dricka ett glas efter maten.
Jag dricker för att det är gott, inte med avsikten att bli stupfull (för det behöver jag arbeta mig igenom många fler ölburkar...).

Men jag blir ändå så djävla irriterad.
Ska mina föräldrar trycka ner mig för det här också?
Får jag inte ha någonting för mig själv?
Fine, jag tycker om känslan av att vara full, men om just detta inträffar så känner jag nödvändigtvis inte att jag behöver bli fullare; dricka mera, utan jag tar det bara lugnt en stund tills jag ska gå och lägga mig - och har nu i veckan, inte en enda gång vaknat med baksmälla, vilket är ett bra tecken eftersom jag, med mina 47 kilon är väldigt känslig för alkohol. (Och det faktum att vi faktiskt har alkoholism i släkten, på mammas sida).

Så, för att vara "allvarlig" nu... Ska jag då istället vända mig till skärandet igen för att få den där lilla stunden; glimten och glittret av temporärt lugn? Är det inte BÄTTRE om jag tar en, max två öl någon gång i veckan?

Ja, jag vet inte.
Jag vill bara slippa en farsa som blir sur för att jag, som även han brukar göra ibland, ta en öl då och då? Och han dricker också bara för att det är gott - inte för att bli full.
Och får morsan reda på att jag druckit mer än vanligt (knappt ingenting) så lär ju hon gå i taket också och ställe den klassiska frågan:
"Men... Hur mår du egentligen?"

Vad fan...
Fuck this shit.
Jag vet inte vad jag känner. Jag vet inte vad jag SKA känna eller vad som är rätt eller fel längre, för, tydligen - vad jag än gör så är det alltid något som är fel eller som tydligen ska vara en "potentiell fara".

Det här är otroligt frustrerande.
Nu tänker jag gå och lägga mig så att jag inte får för mig "att göra något dumt".
Usch o fy för den här dagen.
Den började riktigt bra (med produktivt skolarbete och en bra inställning) men som vanligt så går det mesta åt helvete ju mer timmarna tickar förbi.
Så in i helvetes djävla typiskt.

... Stay Strong, Write On~ (Sägs idag, dock inte med samma "kämpaglöd").