Bakura [獏良]

Sitter och dricker rödvin direkt ur flaskan. Började med vinglas men det kändes så onödigt, haha.

Har börjat röka (igen). Senast jag tog upp en cigarett var väl ungefär ett år sedan, innan dess har jag snusat.
Det är nästan som om jag gör någon slags revolt mot vuxenlivet... eller att jag desperat vill uppleva en nostalgisk tripp till mina 'unga dar'. Jag tycker inte att det gör så mycket... alltså, okey, jag vet att det är fruktansvärt giftigt att röka. Men likaså är att dricka nästan varje dag eller att skära sig (jag riskerar allvarliga skador och/eller infektioner). Det känns i alla fall som att mitt liv är ett evigt frågetecken.

Jag menar, jag lever i nuet - men ändå inte - det gör jag verkligen (nästan så att jag vill börja fnysa åt mig själv).
Jag är väldigt bekväm av mig, det är jag medveten om - jag sitter liksom inte och är missnöjd med allt fint jag har, både prylar som familj. Jag är oerhört tacksam för att jag har turen att ha en familj (inräknat blodsband, vänner) som älskar mig. Men trots en exceptionell barndom så såg mina tonårsår... mindre bra ut. Likaså nu då jag ska anses vuxen. Såklart att det ser betydligt bättre ut idag än vad det gjorde, kanske för fyra år sedan. Men ändå. Ändå...så kan jag inte förstå det här med framtiden.

Jag blir oerhört imponerad av folk i min umgängeskrets eller släkt som jobbar och/eller har lägenhet. Skulle någon bjuda in mig i 'deras etta' så skulle jag bara gå omkring 'med glitter i ögonen' och typ... älska varje yta trots att ägaren inte hunnit städa. Så tänker jag att, åh... jag vill också ha så här. Jag vill också. Min egna lägenhet, mitt space. Hemskt gärna dela det med min bästa vän. Ha ett eget jobb; tjäna egna pengar, ha råd med allt jag behöver och även några nöjen vid sidan av som t.ex. tatueringar eller mer piercingar (har redan tre i läppen, tre i vänster öra och fyra i höger). Åka till London över helgen och shoppa, se på bio eller gå på museum, äta en Full English breakfast och mot kvällen ta en Guinness på den lokala puben, gå på promenader istället för att ta tunnelbanan överallt... hoppas att jag stöter på Tom Hiddleston och får en autograf eller ett foto med honom, kanske en kram, en kindpuss, ett leende...

Jag vet inte, jag vet inte vad jag vill (inte egentligen).
Jag vill så, så mycket, önskar och längtar efter så otroligt många saker.
Jag vill vara självständig. Vill kunna jobba och betala hyran. Helt på egen hand, kämpa på för egen maskin. Visa för alla andra (men mest mig själv) att jag faktiskt kan. "Jag kan själv". Klarar av att leva utan dödsångest. Utan tvånget att hela tiden ifrågasätta min existens. Utan den konstanta rädslan för misslyckande.
Mest vill jag nog vara ekonomisk obereonde. Men för att ens ha chansen att nå dit så måste jag få ett jobb och börja arbeta. Det finns inga genvägar, hade det gjort det så kan ni vara djävligt säkra på att jag hade tagit just den vägen.

Visst är det skönt att uppnå något man har jobbat för en längre tid, men att få det utan att behöva lyfta ett finger är ju rent önsketänkande, ja, men ändå... Ni förstår vart jag vill komma?

Det är inte att jag är lat. Inte alls. Hade jag varit lat så hade jag t.ex. aldrig gått ut gymnasiet (=tagit studenten) med strålande betyg. Aldrig fått praktik i två veckor på en framgångsrik spelbutik. Aldrig varit tillsammans med min (ex)flickvän i tio månader. Sådant, ni vet... viktigt...?
Jag har bara för mycket ångest, rädslor och krav på mig själv. Jag själv står ivägen för mig. JAG HAR ALLTID STÅTT IVÄGEN FÖR MIG SJÄLV.

Men så... det borde ju vara så att man bara kan lyfta sig i kragen och göra. Bara göra. Agera, utföra, uppfylla.
Inte endast tänka, fantisera, önska, längta. Som jag alltför ofta tenderar att göra.

"Jag dras till eskapism".

Sitter hellre och spelar Final Fantasy X hela dagarna lång, läser en bok eller skriver, än att möta verkligheten och alla dess krav och förväntningar.
Om jag kunde så skulle jag tillbringa varje timme med att göra saker jag tyckte om och hade intresse för. Som inte gav mig ångest. Inte var fulla av måsten. Jag skulle stänga in mig i mitt rum och väldigt sällan gå ut. För jag trivs i min ensamhet, i mitt eget sällskap. För det är bara jag, och jag vet vad jag tycker om och älskar.

Men den där lyckliga perioden måste få sitt slut någon gång. Ingenting kan vara perfekt eller problemfritt hela tiden. Det går bara inte, man måste... man måste alltid uppleva den mest extrema misären för att kunna uppskatta den yttersta lyckan.

Jag medger att jag kan tröttna på mitt bekväma liv. Jag vill ha äventyr, utmaningar. Uppfylla drömmar och inte ruttna bort i min säng. Vara stark, inte svag. Kunna säga att: Jag har varit på botten men tagit mig upp till toppen. Jag har avancerat, utvecklats... blivit något, någon.

Men än så länge är allt det här bara tomma ord, inte ens i närheten av handling. Ord via tangentbordet på datorns skärm. Via elektrisk impulser från min hjärna, som skapar ett språk jag och andra känner igen. Ut ur fingertoppar... trötta fingertoppar. Från ett sinne som har gett upp otaliga gånger men ändå envist hängt sig fast vid det där lilla... sista hoppet. "Hoppet är det sista som dör ut hos människan".

Antar att jag innerst inne bara vill ta det lugnt och vila... vila tills jag blir trött på att ligga ner. Så trött på mig själv och min nuvarande situation att jag ger mig ut i världen för att göra en personlig (själslig) förändring (förvandling).

Jag är som många andra (vill jag tro i alla fall) då jag oftast alltid behöver en chock eller gå igenom något traumatiskt för att genuint vilja göra något annorlunda. Jag behövde skära upp handlederna och åka in för att sy/använda sårtejp hemma, för att ta skolan/mitt liv på allvar. Det är ett farligt sätt att chocka mig själv på, men jag har aldrig varit med om något annat som 'tar' så bra? Inte innan mina attacker av PTSD har jag viljat ändra min livssituation; inte innan min värsta panikattack någonsin bland en stor folkgrupp i ett litet klassrum...
Det krävs alltså extrema känslouttryck eller reaktioner för att få mig att vilja ändra på något i mig själv.
Jag måste skrämmas till förändring.
Och det i sig självt gör mig skräckslagen 'i förtid'. Liksom, vad är det nästa gång som måste inträffa för att jag ska hitta motivationen till förändring? Ett självmordsförsök? Jag vågar inte spekulera längre, det är ett alltför känslig ämne det här.

Vilket gör så att jag gör mitt yttersta för att undvika det. Vilket i sig självt inte är hälsosamt, någonstans.
Jag vet inte vad jag ska känna längre, det blir för mycket. För påträngande, nära. Obehagligt, kallt. Vill bara blunda, glömma, förneka.

Kände att det var ett bra tag jag skrev här senast.
Men det kanske inte gör något, jag menar, det här är egentligen som min dagbok, fast i publicerad form online.
Och då får det ibland ta sin lilla tid för orden att flyta ur fingertopparna.
Vet heller inte exakt vem eller vilka som läser/följer min blogg (då jag så sällan uppdaterar).
Bered er på ett av mina längsta inlägg.
Vill även varna för triggande innehåll (självskada).

Jag har oavsett börjat min återhämtning efter att ha stressat något så fruktansvärt över en hemtenta. Det 'slutliga' utkastet är klart nu i alla fall och imorgon väntar bara en genomläsning, vilket känns obeskrivligt skönt. Jag klarade det ändå! Trots att jag haft så stark panikångest över att jag inte skulle bli klar i tid, att den färdiga uppgiften inte ser okey ut (enligt mina ögon)...

Sånt där som en 'vanlig' människa hanterar genom att ta några djupa andetag, sträcka på ryggen, knäcka knogarna och 'bara' ta tag i skiten. Utan kallsvettningar eller flimmer för ögonen.
Utan att börja gråta och bli så extremt frustrerad att man bara tänker att "ja, nu vore det ganska avslappnande att skada mig själv, det hjälper ju garanterat, bara blockera den där pumpande (skrikande) venen, på med sårtejpen (fastnar inte, för mycket blod) och bandagen (vitt blir rött, går för snabbt, vill inte att det skulle bli såhär, nej, stopp)" och sedan "ahmen det blev ganska rena snitt ändå (skriksvartröda med gula fettkuddar) det här läker nog finfint för liksom nu är ju all ångest borta och det betyder mindre stress (tänker inte på hur jag ska dölja för familjen att det var nära till att gå riktigt, riktigt illa)" och kanske till och med "men lätt att jag gör såhär igen så fort någonting blir för påfrestande, jag är ju oövervinnelig med mina trafikstockningar till ärrvävnad fan överallt (glömt hur ren hud ser ut), bara köpa mer sårtejp och se till att använda rena verktyg för jag, jag kan ju inte dö, jag vill ju inte dö (jag vill bara överleva, som alla andra, jag lovar jag är frisk, egentligen. Lite. Kanske.)".

Jag har lyckas hitta sådana där ruskigt smala rakblad, fjädertunna verkligen. Inte vågat pröva de än, det är till och med så att jag skräms av dem. Vilket är ett enormt framsteg. Att jag i förväg tänker på skadan jag kan göra och vilka potentiella livshotande konsekvenser som kan följa. Det spelar egentligen ingen roll om jag håller mig borta från handlederna, i kroppen finns ett antal vener eller ådror som på bara några knappa minuter (som går snabbare än vad man tror) kan göra så att jag blir disorienterad, svimmar (hinner inte stoppa blodflödet) och ligger där och dör. På riktigt, inte metaforiskt.

Då vi ändå pratar så djävla ingående om min självskada så har jag kommit på att den eskalerar lätt om jag har druckit alkohol. Jag får ett enormt sug (oavsett om jag har en ångestfri kväll eller inte), och det är nästan så att jag känner blodsmaken i munnen eller hur rakbladets stål vibrerar mot min hud. Tror att det beror på att jag känner mig mindre hämmad då jag är påverkad, och att impulskontrollen lätt glöms bort; den där normala spärren jag annars har är så lätt att vika och böja sönder.
En till sak är att jag också nästan planerar en självskadeepisod så fort jag vet att jag ska sitta (ensam) och dricka... och att jag sedan blir arg på mig själv om 'ingenting händer'. Idag är det lite annorlunda, jag kan gå och lägga mig efter ett antal öl utan att få skuldkänslor för att jag inte skadat mig själv.

Det är helt sjukt, jag vet. Jag borde ju bli alldeles superstolt över att jag kan stå emot, trots plötsliga och kaotiska panikattacker som aldrig verkar ta slut (om de ens inträffar numera så brukar de pågå i allt från en halvtimme till två timmar).
En av många försvarsmekanismer jag har använt mig av förr och idag, är att stänga in mig på mitt rum och sova i uppemot 14 timmar, allt för att slippa känna, slippa stirra ur panikpupiller och inte kunna andas även fast bröstkorgen rör sig obehindrat. Jag tenderar att bli paralyserad och önska livet ur mig själv, jag vill bara bort från smärtan och om det innebär att jag måste dö så måste det väl bli så... eller, hm, nej.
Så ångrar jag att jag ens tänker så, för usch vad jobbigt det skulle bli för anhöriga att hitta mig död, och fy fan för allt jag har lyckats med och överlevt hittills, dör jag så är ju allt det förgäves.

Jag vill kunna fungera som man ska, jag vill kunna arbeta i samhället och inte oroa mig för att dölja bandagerade kroppsdelar, utan bara behöva förklara varför jag har en massa läkta ärr.
Jag vill framförallt ha långsiktiga metoder, verktyg och synsätt som gör så att jag kan hantera problem som dyker upp i vardagen, vanliga problem som rapporter med deadline, söka och behålla ett jobb, ringa och beställa läkartid, betala räkningar och handla köksmöbler på ett fullsmockat IKEA, förhandla med myndigheter, skriva på kontrakt, åka kommunalt i platser jag aldrig varit på förut, klara av att läsa en kort vägbeskrivning, gå ut sent på krogen men vara i tid på jobbet dagen därpå, hitta en partner jag vill leva med, förhandla om vem som ska göra disken, kunna ha ett anspråkslöst men lagom tillfredställande sexliv och vakna dagen efter utan att känna äckel eller ånger, lära mig att inte explodera av irritation om pojkvännen snarkar eller kastar strumporna utanför tvättkorgen eller om flickvännen har glömt att trimma könshåret, ta hand om min hälsa och sluta oroa mig över om magen står ut någon centimeter extra ibland, göra en pengabudget och verkligen hålla mig till den, ha en dröm och faktiskt uppfylla den, planera och göra, göra på riktigt, inte bara tänka på att jag ska eller önska att jag kunde.
Sånt. Normalt. Vardagligt. Minst lika bra som dåligt. Inte kaotiskt. Sånt som är motsatsen till självdestruktivitet. 

Både teoretiskt och praktiskt sett så finns det inga hinder för att det där ska gå. Att det ska gå för mig att uppfylla en stor del av sakerna jag räknade upp. Inte omöjligt att jag klarar av att en dag hantera olika typer av stress utan att känna en längtan efter att fylla kroppen med sår och ärr. Så många, så många ärr. Så mycket ångest. Så sjuka beteenden och beroenden. Men de måste ju alla ge mig något, annars skulle jag väl fanemig inte fortsätta med dem? Eller?

Jag är förankrad i tvivel men simmar samtidigt i en sjö av hopp. Fast i mörker men ändå dras jag envist till ljus. Förvirrad och kluven men ändå klartänkt och beslutsam. Ung men gammal, intelligent men dum. Självisk men... haha, där hittar jag nog ingen motsats. Jag kommer alltid vara självisk i någon mån. Det är fullkomligt naturligt för mig. Trots att jag ställer upp för vänner som har det svårt så handlar det alltid i slutändan om mig. Mig och ingen annan. Jag må ibland vara en hycklare, men jag är ingen lögnare. I alla fall inte då det kommer till det här.
Jag är egoistisk. Djävligt innesluten i mig själv och mina egna känslomässiga behov.

Men varför i helvete ska jag skämmas över det?
De människor som har känt mig tillräckligt länge vet att jag ibland behöver korta (oftast längre) perioder av ensamhet, av isolering och okontaktbarhet i någon form. Men dem vet också att jag oavsett frånvaroperiod alltid kommer tillbaka.
Jag kallar inte någon för bästa vän bara för att jag vill vara snäll.
Jag säger inte 'Jag älskar dig' eller 'Jag tycker om dig' bara för att verka inställsam eller speciell. Yttrar jag sådana ord så menar jag de av varje fiber och nervsträng av mitt hjärta. Så ingen ska fan komma och säga säga att jag ljuger, döljer eller hemlighåller.  
     
Mycket kan sägas om mig men jag sviker inte. Jag inser att det finns folk i min nära bekantskapskrets som tar illa vid sig på något sätt om jag inte kontaktar de på ett tag, de hävdar kanske till och med att jag har glömt bort eller ignorerar deras existens.
Men jag kan ärligt talat säga att jag inte bryr mig (bryr mig gör jag väl, men väljer att inte lägga ner energi på oro eller nojor). Inte då jag är i min 'isolationsperiod'.
Jag tänker slutföra det jag känner att jag behöver få gjort och kommer sedan 'dyka upp igen som om ingenting har förändrats'. 

Sån är jag. Antar att man kan kalla mig för en free spirit. Jag kommer och går, stannar i olika perioder i folks liv, försvinner och dyker upp.
Kan folk bara lära sig att ge mig tid (oavsett hur ångestladdat detta är), så ska de se att det i slutändan löser sig.

I want to see it with my own eyes
The moment when people’s wishes
come to a brilliant fruition within the light

Everyone cried, wanting wings to fly
Their lives play
the chorus of the whole sky

When my burnt out wish
wrenches open the sky
The flowers will surely be in full bloom
in my nostalgic hometown

The remnants of the dreams of the stars that twinkled fiercely