Bakura [獏良]

Sitter och dricker rödvin direkt ur flaskan. Började med vinglas men det kändes så onödigt, haha.

Har börjat röka (igen). Senast jag tog upp en cigarett var väl ungefär ett år sedan, innan dess har jag snusat.
Det är nästan som om jag gör någon slags revolt mot vuxenlivet... eller att jag desperat vill uppleva en nostalgisk tripp till mina 'unga dar'. Jag tycker inte att det gör så mycket... alltså, okey, jag vet att det är fruktansvärt giftigt att röka. Men likaså är att dricka nästan varje dag eller att skära sig (jag riskerar allvarliga skador och/eller infektioner). Det känns i alla fall som att mitt liv är ett evigt frågetecken.

Jag menar, jag lever i nuet - men ändå inte - det gör jag verkligen (nästan så att jag vill börja fnysa åt mig själv).
Jag är väldigt bekväm av mig, det är jag medveten om - jag sitter liksom inte och är missnöjd med allt fint jag har, både prylar som familj. Jag är oerhört tacksam för att jag har turen att ha en familj (inräknat blodsband, vänner) som älskar mig. Men trots en exceptionell barndom så såg mina tonårsår... mindre bra ut. Likaså nu då jag ska anses vuxen. Såklart att det ser betydligt bättre ut idag än vad det gjorde, kanske för fyra år sedan. Men ändå. Ändå...så kan jag inte förstå det här med framtiden.

Jag blir oerhört imponerad av folk i min umgängeskrets eller släkt som jobbar och/eller har lägenhet. Skulle någon bjuda in mig i 'deras etta' så skulle jag bara gå omkring 'med glitter i ögonen' och typ... älska varje yta trots att ägaren inte hunnit städa. Så tänker jag att, åh... jag vill också ha så här. Jag vill också. Min egna lägenhet, mitt space. Hemskt gärna dela det med min bästa vän. Ha ett eget jobb; tjäna egna pengar, ha råd med allt jag behöver och även några nöjen vid sidan av som t.ex. tatueringar eller mer piercingar (har redan tre i läppen, tre i vänster öra och fyra i höger). Åka till London över helgen och shoppa, se på bio eller gå på museum, äta en Full English breakfast och mot kvällen ta en Guinness på den lokala puben, gå på promenader istället för att ta tunnelbanan överallt... hoppas att jag stöter på Tom Hiddleston och får en autograf eller ett foto med honom, kanske en kram, en kindpuss, ett leende...

Jag vet inte, jag vet inte vad jag vill (inte egentligen).
Jag vill så, så mycket, önskar och längtar efter så otroligt många saker.
Jag vill vara självständig. Vill kunna jobba och betala hyran. Helt på egen hand, kämpa på för egen maskin. Visa för alla andra (men mest mig själv) att jag faktiskt kan. "Jag kan själv". Klarar av att leva utan dödsångest. Utan tvånget att hela tiden ifrågasätta min existens. Utan den konstanta rädslan för misslyckande.
Mest vill jag nog vara ekonomisk obereonde. Men för att ens ha chansen att nå dit så måste jag få ett jobb och börja arbeta. Det finns inga genvägar, hade det gjort det så kan ni vara djävligt säkra på att jag hade tagit just den vägen.

Visst är det skönt att uppnå något man har jobbat för en längre tid, men att få det utan att behöva lyfta ett finger är ju rent önsketänkande, ja, men ändå... Ni förstår vart jag vill komma?

Det är inte att jag är lat. Inte alls. Hade jag varit lat så hade jag t.ex. aldrig gått ut gymnasiet (=tagit studenten) med strålande betyg. Aldrig fått praktik i två veckor på en framgångsrik spelbutik. Aldrig varit tillsammans med min (ex)flickvän i tio månader. Sådant, ni vet... viktigt...?
Jag har bara för mycket ångest, rädslor och krav på mig själv. Jag själv står ivägen för mig. JAG HAR ALLTID STÅTT IVÄGEN FÖR MIG SJÄLV.

Men så... det borde ju vara så att man bara kan lyfta sig i kragen och göra. Bara göra. Agera, utföra, uppfylla.
Inte endast tänka, fantisera, önska, längta. Som jag alltför ofta tenderar att göra.

"Jag dras till eskapism".

Sitter hellre och spelar Final Fantasy X hela dagarna lång, läser en bok eller skriver, än att möta verkligheten och alla dess krav och förväntningar.
Om jag kunde så skulle jag tillbringa varje timme med att göra saker jag tyckte om och hade intresse för. Som inte gav mig ångest. Inte var fulla av måsten. Jag skulle stänga in mig i mitt rum och väldigt sällan gå ut. För jag trivs i min ensamhet, i mitt eget sällskap. För det är bara jag, och jag vet vad jag tycker om och älskar.

Men den där lyckliga perioden måste få sitt slut någon gång. Ingenting kan vara perfekt eller problemfritt hela tiden. Det går bara inte, man måste... man måste alltid uppleva den mest extrema misären för att kunna uppskatta den yttersta lyckan.

Jag medger att jag kan tröttna på mitt bekväma liv. Jag vill ha äventyr, utmaningar. Uppfylla drömmar och inte ruttna bort i min säng. Vara stark, inte svag. Kunna säga att: Jag har varit på botten men tagit mig upp till toppen. Jag har avancerat, utvecklats... blivit något, någon.

Men än så länge är allt det här bara tomma ord, inte ens i närheten av handling. Ord via tangentbordet på datorns skärm. Via elektrisk impulser från min hjärna, som skapar ett språk jag och andra känner igen. Ut ur fingertoppar... trötta fingertoppar. Från ett sinne som har gett upp otaliga gånger men ändå envist hängt sig fast vid det där lilla... sista hoppet. "Hoppet är det sista som dör ut hos människan".

Antar att jag innerst inne bara vill ta det lugnt och vila... vila tills jag blir trött på att ligga ner. Så trött på mig själv och min nuvarande situation att jag ger mig ut i världen för att göra en personlig (själslig) förändring (förvandling).

Jag är som många andra (vill jag tro i alla fall) då jag oftast alltid behöver en chock eller gå igenom något traumatiskt för att genuint vilja göra något annorlunda. Jag behövde skära upp handlederna och åka in för att sy/använda sårtejp hemma, för att ta skolan/mitt liv på allvar. Det är ett farligt sätt att chocka mig själv på, men jag har aldrig varit med om något annat som 'tar' så bra? Inte innan mina attacker av PTSD har jag viljat ändra min livssituation; inte innan min värsta panikattack någonsin bland en stor folkgrupp i ett litet klassrum...
Det krävs alltså extrema känslouttryck eller reaktioner för att få mig att vilja ändra på något i mig själv.
Jag måste skrämmas till förändring.
Och det i sig självt gör mig skräckslagen 'i förtid'. Liksom, vad är det nästa gång som måste inträffa för att jag ska hitta motivationen till förändring? Ett självmordsförsök? Jag vågar inte spekulera längre, det är ett alltför känslig ämne det här.

Vilket gör så att jag gör mitt yttersta för att undvika det. Vilket i sig självt inte är hälsosamt, någonstans.
Jag vet inte vad jag ska känna längre, det blir för mycket. För påträngande, nära. Obehagligt, kallt. Vill bara blunda, glömma, förneka.