Bakura [獏良]

Jag river av lösa hudflikar från läpparna - det svider, gör ont och blöder. Det är ett av mina små "ticks", man kan kanske kalla det för tvångstanke. Något som är löst eller kan dras loss måste avlägsnas. Men så ångrar jag mig dagen efter då jag ser hur torra och spruckna mina stackars misshandlade läppar blivit.

Men nog om det.
Jag har funderat lite. Sedan igårkväll; sedan mitt smärre utbrott samt min hyllning till ett liv i självdestruktiv misär.

Jag tror jag vet, på något sätt, i alla fall; har kommit underfund med varför jag alltför ofta resonerar som jag gör i sådan tillfällen och faktiskt generellt/i övrigt, utöver många aspekter i mitt liv.
Jag har inte riktigt "hållt räkning" men jag antar att det hela började med att jag genuint var nyfiken och ville veta hur det kändes (att skära sig). I början på tonåren, lite längre in än så tror jag faktiskt.
Vi har alla hört den där historien förut. Så den lämnar jag till något annat tillfälle.
Men det jag vill komma fram till är att: största delen av de minnen jag har, och bär med mig fram tills nu innehåller ångest och panik.

Jag kallar mig själv en "periodare" - vilket jag definierar som någon som uttövar och är fast i ett visst beroende (eller flera) då och då. Jag kan må bra i veckor, ibland månader... för att sedan hamna i en "period" eller "svacka", där jag sjunker; faller neråt. "The downward spiral".
Så man kan alltså konstatera att detta mörker har varit en stor del av mina tonår, hittills. Jag är 18 år om någon vecka, så jag antar att tonåren egentligen snart är förbi, i den bemärkelsen.
Detta faktum har växt till en trygghet.

Se det så här: Om ni tillexempel har levt, eller lever ett liv av lycka, eufori, kärlek, njutning och glädje så blir det för er något fint, vackert och något att verkligen kämpa och hålla fast vid. För mig känns det lite sådär... fast tvärtom. Omvänt. "Jag mår bra då jag mår dåligt"; eftersom det är ett av få saker jag känner igen mig i, kan relatera till, hantera relativt bra (eller dåligt). Jag vet hur alla vrår och hörn ser ut. Jag kan alla vägar och jag vet vart alla knappar, lås eller dörrar är; jag kan allting utantill vid det här laget.

Så varför skulle någon, tillexempel, välja att aktivt trycka ner mig som någon värdelös... trasa?
Bara för att det största i mitt liv oftast just ÄR självdestruktiviteten; vad ger någon annan människa, vem som helst egentligen, rätten till att kalla mig fula ord eller kasta ur sig nedvärderande kommentarer?
"Du skär dig säkert bara för uppmärksamheten."
"Varför läggar du upp bilder på dina ärr/sår? Du får ju skylla dig själv om folk hatar dig för det."

JAG vet anledningen till varför jag skär mig. Bara JAG. JAG vet vad som utlöser mina nedbrytande impulser och JAG är bara den som får dömma mig såpass hårt (som anonyma främlingar brukar göra) i sådana situationer.
Och tar jag en avspänd, komisk eller artistisk bild på mig själv; som kan visa en ny sminkning eller något nytt klädesplagg jag önskar visa upp för världen; stolt... Så är de flesta folk direkt kvicka på att påpeka - MINA ÄRR.
Måste jag börja bära långärmat året runt för att folk ska sluta glo eller hetsa upp sig över att jag är ärrad...?!
Är min existens såpass värdelös att många tycker sig ha rätten att kommentera hit och dit om varför eller hur djupt jag skär mig?

Jag funderar.
Jag skär mig på grund av ångest samt panikattacker. Frustration, ilska, sorg och kärlek kan också i vissa fall vara en utlösande faktor. Självhat och känsla av personligt misslyckande är även det en "trigger".
Återigen: Jag funderar.
Är det VÄRT DET att tillbringa år av min tid i ett hav av ångest och hat?
Är det VÄRT DET att betrakta mina slutna, fullt läkta ärr och ÅNGRA MIG?
Jag ångrar ingenting.

För mina upplevelser genom året har format mig till att bli, faktiskt och tydligen, en väldigt omtyckt individ.
Jag har vänner och bekanta jag litar på, tycker om och älskar och detta gäller nog för dem också.
Jag har en familj som älskar mig över allt annat på den här jorden - som stöttar, accepterar, kanske inte tycker om mina beteenden eller val, men gör ändå försök till att hjälpa mig så mycket dem kan.
Jag har intressen jag brinner för och väldigt många, kreativa talanger.
Jag har mål, drömmar och framtidsplaner och kämpar med det jag kan för att nå dit.

ALLT är inte olycka och äckel.
ALLT är inte hemskheter eller förfall.
Det finns mycket som faktiskt ÄR värt att hålla fast vid, och nu pratar jag för en gångs skull om de bra sidorna man hittar i livet - som vänskap och framförallt kärlek.
Hittar jag ett litet guldkorn så hittar jag garanterat många fler, bara jag har tålamod.

Jag har dock aldrig varit särskilt tålmodig. Men det är väl en del av min "spontana" personlighet, antar jag.
Och i det finns det inga fel utan jag välkomnar alla mina sidor - från de dåliga till de bra. För som jag sa: Utan mina många, smärtsamma upplevelser så skulle jag nog inte vara den personen jag är idag.
Djävligt envis, passionerad över... mycket samt extremt "levnadsstark" och jag har en överlevnadsinstinkt som inte liknar något annat jag hittills stött på.

För jag ser hellre alla hemskheter som något att ta lärdom av och som sagt har varit kraftfulla verktyg till att forma min nuvarande personlighet (som hållt i sig i x antal år nu!).
Jag skulle inte byta bort mitt liv eller min själ, min essens, min existens, min personlighet eller mitt sätt för eller till någon annan. Jag är den jag är och jag är faktiskt extremt och kanske ibland löjligt stolt över att jag är, just den jag är.

Så jag ska fortsätta kämpa.
För en ljusare morgondag.
Det kommer ta tid och jag är inte riktigt redo än men då den dagen kommer så tror jag faktiskt att allt kommer ordna sig till det bättre - något optimalt som låter mig skina i den glans som jag förtjänar och mår genuint och SUNT bra av.

Den dagen kommer då jag inte är rädd för att gå upp i vikt,
då jag inte har mantrat "jag-måste-skära-mig" i bakhuvudet hela tiden,
då jag ser ner på ren avsky på allt som har med självdestruktivitet att göra,
då jag ser lycka som en absolut självklarhet - inte panikattacker.
Då jag låter min styrka och envishet ta mig till nya och högre höjder - då jag för en gångs skull inte ältar det som varit utan endast fokuserar på det nya, "som komma skall".

Jag avslutar med att säga detta:
Hata mig inte för min trasighet (som jag i vissa avseenden ser som en klar identitet och dyrkar; sätter högst upp på gudalika torn), bekymra er inte över eventuella nya skärsår eller viktnedgång.
Tyck inte sämre för mig för att jag just nu hittar tryggheten och "vännen" i det extrema, det mörka och det smutsiga.
Jag befinner mig i ett svart hörn som jag faktiskt inte vill, tänker eller kan ta mig ur.
Jag blickar upp mot den ljusa himlen så fort jag själv är redo.
Det ni dock kan vara absolut säkra på är att jag aldrig kommer ta livet av mig.
DET är något jag länge haft som "moralregel" och den kommer aldrig på något strykas över eller brytas.
Jag ÄR en överlevare.
Och kommer alltid vara.

Så, stanna vid min sida genom vått och torrt, mörkt och ljust så ska ni se att en dag så är mitt medvetande fyllt med GLÄDJE och inte SMÄRTA.
För något som alltid betytt mycket för mig är VÄNSKAP.
För ER ställer jag upp hur mycket jag kan.
Trots mitt nuvarande tillstånd och tillfälliga isolering så kommer det, som sagt, en dag då jag kan ta mig ur allt detta och göra det utan ånger - och klättra upp ur det svarta hålet och sikta mot en SKINANDE REN och LJUS framtid.

Tack för att ni finns. Det enda jag kan göra nu är att, helt enkelt bara vara vid er sida, likaså.
Det är hur jag återgäldar er.
Och så länge jag lever är nog alla, även jag själv rätt så nöjd, eller hur?

...Stay Strong, Write On~

Den vackra bakgrundstämman och körsången i låten Mozart: Requiem in D Minor K626 VIII Lacrimosa är en tillfällig tröst men uttrycker även ångesten jag kastas runt i.
Det känns som om jag inte existerar i "den riktiga världen". Jag existerar någon annanstans. Då måste det vara så att jag kan transportera mig mellan olika dimensioner... eller?
Jag slits mellan dröm och verklighet och jag ser inte klart längre.
Jag kan börja dagen med positivt tänkande men då det lider mot kvällen så sjunker jag drastiskt neråt, även fast klockan inte passerat nio.
Jag äter frukost och lunch.
Kommer hem - ingen matlust fören några timmar in i en sen eftermiddag.
Jag äter även middag men därefter kan saker gå överstyr, jag tappar kontrollen, allt fokus riktar till att fylla tomheten jag känner; dunkande och kall.
Mat är ett snabbt verktyg. Jag trycker in kalori efter kalori, fettdepån ökar och jag blir alldeles hög på all ny energi kroppen tvingas bryta ner. Huvudet känns tungt som bly - världen snurrar och förvrids.
Under några minuter av frenetiskt "skyfflande" så avtar tomheten - den rivs inte med klor längre, utan snarare med noga och mjukt slipade naglar. Det känns... skönt att för en sekund bara... koppla bort och inte tänka på något annat än att "Här är så här mycket x kilo mat/godis - Här är min gaffel/kniv/sked - För den till munnen, tugga och svälj = Fyll igen det gapande hålet."
Ekvationen är löjligt enkel. Det är i alla fall en ekvation jag förstår.

Och nu skiter jag fullständigt i om folk läser allt detta från början till slut. Jag måste bara... få ut... en del av allt kaos som samlats i drivor de senaste veckorna. Jag ska skriva tills mina fingrar blöder och tills ögonlocken darrar av brist på välbehövlig sömn.

Som jag nämde: Jag existerar i en helt annan värld än vad de flesta uppfattar som "påtaglig".
Vad NI kallar "världen utanför" är något som jag inte kan förstå längre. Jag finner ingen koppling; ser jag den är den endast en skör tråd.
Jag kan beskriva det som; att i min värld jag (i alla fall just nu) befinner mig i så finns det ingen illröd, tydlig markering eller gräns. Den har suddats ut sedan länge av många år av slitage.
Ni har era regler, moral och synsätt samt klara riktlinjer för vart ni får gå eller vilka ställen ni till varje pris bör undvika.
I min värld finns inget sådant.
En del av min självbevarelsedrift finns kvar, ja. Lusten och viljan att leva kvar, vidare; överlevnad är ett starkt nyckelord.
Men linjen där är även den hårfin. Ytterst tunn. Jag är väl medveten om att skär jag för djupt kanske jag aldrig vaknar igen. Vilket jag ju vill. Att vakna upp igen, alltså.
Men det jag vill ännu mera är att... försvinna bort, glömma och fly.

Från den sjuka, ruttnande självbilden, från hatet som kokar inom mig gentemot människor och även mig själv. Från kvällarna av panik och ångest, från de kvävande mörkret som sorgligt nog blivit min vän genom åren.

Men jag vill samtidigt vara kvar i allt detta - jag söker smärtan, äcklet, förtivlan, frustrationen och ilskan. Jag söker de där kickarna som gör mig kapabel till att drämma knytnävarna i väggen och skratta så fort jag ser köttslamsorna som lämnas kvar; knogarna dryper av vackert, glittrande, rött.
Jag vill ligga där och känna mig yr - jag vill komma till den punkten av galenskap då jag bara ser bokstäver - texten flyter som om jag vore besatt. Jag vill kunna, dagen efter, blicka tillbaka på vad jag skrivit och se hur fullständigt kaotiskt allt återspeglats - precis så som det ska vara.

Jag vill ha kvar min identitet som "den skadade, trasiga, förstörda, evigt förlorade, ärrade och sårövertäckta".
Jag vill glänsa i min trasighet och få det att framstå (som jag alltid varit väldigt skicklig på) som något nyskapande och mystiskt vackert. I all min befläckade smuts är jag trots allt skinande ren.

Jag vill visa folk att det går att leva med sår, blod och ärr. Jag vill få dem att förstå att misär kan vara något... fint? Jag vill bevisa att viktnedgång, ben, smalare lår och insjunken mage är något åtråvärt - just på grund av kontrollen och den enorma självdisciplinen som ligger bakom.

Men är det sjukt att tänka så, då och då; ibland?
Är det fel av mig att romantisera och glorifiera något sådant... nedbrytande?
För, trots allt så finns inte mycket av mig kvar. Min sunda sida, i alla fall. Ha-Ha.
...Måste då det nödvändigtvis vara något negativt?

Jag vet inte. Nej, den här gången vet jag faktiskt inte.
Varför kan jag inte sluta äta så mycket?
Varför börjar jag inte träna igen?
Varför kan jag inte ta upp rakbladet igen?
Varför vägrar jag inse de små framstegen i skolarbetet och varför bortser jag också från bakslagen?
Varför går jag inte och lägger mig tidigare då jag är fullt medveten att ångesten slår till med full styrka då mörkret börjar lägga sig...?

Ja. Det kan man verkligen fråga sig.
Varför...?