Seconds, minutes, hours~
Jag började min morgon med att trycka på Snooze-knappen på mobilens väckarklocka... I ca två timmar. Jag kom verkligen inte upp ur sängen.
Jag beslutade mig för att 'idag vill jag vara fin' - så jag sminkade mig extra noga och plattade håret omsorgsfullt. Tänk vad mycket lite styling kan göra!
Jag insåg att jag behövde skriva av mig; något satt och gnagde mig i bakhuvudet.
... Det är något som är fel här, väldigt och vansinnigt fel!
Vad jag kände att jag behövde få ur mig var min otroliga frustration av att inte förstå varför mitt mående är så djävla kaotiskt just nu.
Varför min senaste panikattack höll i sig i lite mer än tre timmar och varför jag känner att 'utnyttjar jag inte minsta minut till att göra det eller det så går jag miste om något oerhört viktigt'. Vad det där viktiga är för nåt vet jag inte heller. I alla fall så uppfattar jag min tillvaro som stressande; att jag sitter och gör mina arbeten men ändå inte får någonting gjort - att jag måste hinna med allt, annars så kan jag ligga gärna ge upp.
[No one will ever see
This side reflected
And if there's something wrong
Who would have guessed it]*1
Det känns som att om jag inte registrerar och skriver ner varje förbannade liten känsla, så kommer jag tappa greppet helt om verkligheten.
Att (och om) någon överhuvudtaget orkar kämpa sig igenom detta inlägg är ett mysterium; jag undrar ärligt talat om folk inte har bättre för sig än att försöka dra loss trådarna (ur denna WALL OF TEXT).
Jag börjar en tanke, men kan inte slutföra den - eller så överanalyserar jag den tills jag blir alldeles stirrig.
Jag håller ett finger på en tangent för att börja skriva ett ord - men vad jag egentligen vill få fram får jag tänka väldigt noga på.
Det är som om jag till vilket pris som helst är tvungen att slutföra meningen, om jag stakar mig så blir jag stressad och det slutar ändå med en massa nonsens.
Nu har jag skrivit i en timme men är fanemig inte klokare för det.
Folks vanliga råd är: Men ta en paus!
Tror ni inte att jag redan har prövat det?
Bara att slappna av gör mig minst lika stressad! (För detta innebär ju att spilla värdefull tid som jag i slutändan inte har mycket kvar av ändå).
Inser ni hur djävla paradoxalt det här är?!
Jag har för mycket men samtidigt för lite tid.
Tiden hinner ikapp mig, men jag hinner aldrig ikapp tiden.
[Even if I say
It'll be alright
Still I hear you say
You want to end your life
Now and again we try
To just stay alive
Maybe we'll turn it all around
'Cause it's not too late
It's never too late]*1
Men det här kanske inte är så farligt trots allt? Jag menar, det kanske bara är något tillfälligt.
Jag kommer gnälla, tjata, spy, gråta, skrika och tjuta.
Sedan kommer det en dag då allt sådant tar slut och omvandlas till motsatsen.
Jag menar, kom igen... känner man mig rätt så är kvällen aldrig som morgonen.
[You're sick of feeling numb
You're not the only one
This life is filled with hurt
When happiness doesn't work
Anger and agony
Are better than misery
Trust me I've got a plan
When the lights go off you will understand]*2
(Bilden visar förresten otroligt bra hur jag brukar känna mig/se ut då jag är panikartad och stressad, haha).
___________________________________
*2 Three Days Grace - Pain
