Bakura [獏良]

Igår kväll diskuterade jag mycket med min mor, för det mesta tog vi upp hur jag är fullt övertygad om att jag har en starkt inneboende rädsla av att binda mig (kärleksförhållanden).

Hon tittade snett på mig där hon satt i förarsätet på bilen och fnös lite. Syftade på att jag inte är rädd för att binda mig mer än att jag är skräckslagen attt förlora de jag älskar.
För jag har alltid upplevt att då det officiellt blir pojkvän/flickvän eller flickvän/flickvän (kort sagt "Vi är ihop. Den här personen är nu min partner") så uppstår en "shift", en smygande men märkbar förändring i hur man relaterar till varandra. Allt blir lite allvarligare, kravbilder höjs och minsta problem förstoras upp.
Men mamma tror att det är för att vi människor har löjligt höga krav på vad som förväntas av en parrelation till skillnad från en då man bara är vänner. Det borde ju egentligen vara tvärtom, haha!

Jag ska försöka att inte gå in på så många detaljer då vi pratade länge och väldigt djupgående.

Dock så kan det inte vara så att jag är rädd för att binda mig då jag, för att ta ett slående exempel, har många unika och långvariga vänner som jag värdesätter nästan mer än mig själv. Det är därför jag får ångest om en vän och jag har bråkat och därför jag nästan besatt, direkt vill lösa konflikter så att de inte ligger och skapar fler problem.
Som ung kunde jag uttrycka farhågor om att jag inte ville såra mina vänner eller min nuvarande partner (eftersom jag bara ser fel hela tiden, små saker irriterar - han snarkar, hon är för krävande i sängen, han är för påträngande offentligt, hon säger inte åt folk att jag är hennes flickvän). Det var ofta jag som gjorde slut först men som ändå fruktansvärt gärna ville försöka vara vänner ändå. Det hela bottnade alltså i att jag inte ville förlora personen.

Någonting annat vi diskuterade var också hur mycket ångest jag har över framtiden och att jag i nuet då nojar över saker som att söka jobb. Jag har många stora drömmar (en av de är att flytta till London och skapa mig ett liv där) men den så kallade mittenvägen mellan NU och DÅ är svår för mig att se och hantera.
Jag vet vad jag bör göra för att komma vidare i mitt liv men jag får en sådan förlamade ångest av allt som anses vuxet, att det slutar med att jag gör mycket lite eller ingenting alls.

Mamma betonar då att jag måste lära mig att se och jobba mer med delmål istället för att hela tiden fokusera på "drömmen i framtiden" än "situationen i nuet". Hon har personligen fått mycket hjälp av psykoterapi; att på djupet gå in på egna svårigheter och att inte gräva ner sig så mycket i vad andra människor gör eller säger.

"Allt är en fråga om tid. Det handlar inte om att någonting är omöjligt att göra, för det är det aldrig. Det är aldrig försent att uppfylla drömmar och att växa som individ. Det är inte OM du kommer göra någonting, det är HUR och NÄR."

Och hon har ju rätt, det har hon. Jag vet det ju själv, har sett hur jag påbörjar och slutför arbeten i skolan, nu som då, mycket med hjälp av min kreativitet och andra närliggande talanger. 
Jag nojar över när jag ska skriva klart och få min självbiografi publicerad och om lärarna som har stöttat mig genom åren kommer att leva då; jag vill till exempel skicka ett exemplar av min bok till två enastående bild- och gymnasielärare. Tänk om jag inte hinner tacka alla de som faktiskt förtjänar en djävla medalj för allt stöd de har gett mig... Tänk om de jag älskar, min familj och mina vänner, inte kommer vara där den dagen då jag äntligen kan säga att "Jag klarade det! Titta! Jag har lyckats komma dit jag ville i mitt liv! Jag har gjort det, jag hade aldrig kunnat drömma om att jag skulle bli så här stark!"

Hah, jag sitter och gråter då jag skriver detta. För det är så laddat, jag är så emotionellt investerad i hur jag vill forma mitt liv, jag är så insnöad i idéen att tiden springer ifrån mig, att det kanske kommer en dag då jag är för gammal, att jag en dag kanske kommer ha låtit mina talanger tyna bort och försvinna...

Men så får (och kan) det fanemig inte bli. Jag måste intala mig själv och det är okey att stå och trampa på ett och samma ställe ett tag, det är okey att få ångest och vara rädd. För det är ju egentligen helt naturligt då det gäller större förändringar. Skulle jag vara helt oberörd så är något definitivt fel. Såklart jag är orolig över hur saker kommer att se ut om kanske ett (eller tio!) år. Som min kära mamma sa: Det är bara en tidsfråga.

Bara en tidsfråga då jag har ett fast jobb, bara en tidsfråga då jag inte längre får panikångest över 'normala' saker som 'alla andra' klarar av mycket lättare än vad jag kanske har gjort eller gör.
Det är bara en tidsfråga innan jag sitter på ett café i London med min egna lägenhet runt hörnet. Bara en tidsfråga innan jag träffar Tom Hiddleston.

En dag kommer jag att lyckas och det kommer tills dess vara helt upp till mig om jag vill ta tillvara på mina talanger, då jag genuint också vågar göra alla de saker jag vill och önskar att jag kunde.
Trots att jag tjatar om faktumet att jag för i helvete bara är 20 år gammal och har hela livet framför mig... så stämmer det ju. Egentligen. Jag kommer en dag kunna inse det lika mycket med min logiskt förnuftiga sida som med alla aspekter av den känslosamma.

Jag har kommit en bra bit på vägen (jag har överlevt trots att jag är två månader för tidigt fött, jag har tagit mig igenom ätstörningar, kommit över den värsta delen av mitt självskadebeteende, jag har gått ut gymnasiet med strålande betyg och pluggar nu till att i framtiden bli psykolog eller något liknande där jag får nå ut till andra som behöver stöd och hjälp). Detta är bara början, jag har börjat att ta itu med mina problem, börjat att se lösninar och framförallt varit (och är) med om en markant förbättring i hur jag omvandlar negativt tänkande till ett positivt. Detta ska gå, det måste gå.

Vaknar av att jag känner mig smutsig. Det är inte så att jag stinker, jag duschade för en dag sedan, det bara... känns obehagligt att vara i skalet man bör kalla kropp.
Så jag går upp, sväljer mina piller, duschar och slänger i en tvätt.
Vet med mig att jag oftast känner mig renare om jag har så lite hår på kroppen som möjligt så jag epilerar armhålor och bikinilinjen, smörjer in hela kroppen med en kräm som doftar fräscht, maskerar min egen doft temporärt.
Känns mycket bättre. Trots att jag inte är nöjd med vissa former på min kropp så försöker jag tänka att det kunde varit mycket värre och att jag ser rätt bra ut ändå, jag har i alla fall vackra ögon och fint hår.
Det låter löjligt, men då jag är ensam hemma försöker jag gå omkring i så lite kläder jag vågar för att tvingas möta och se på min kropp i mina många speglar då jag gör vardagliga sysslor; är så avskalad som det bara går. Måste lära mig att tycka om (framförallt acceptera) min kropp trots att det ibland känns obehagligt att vakna i den.

Jag går sedan omkring med ångest. Inte så att det blir till panik, har bara en sådan där tryckande känsla i bakhuvudet, det spänner lite över bröstkorgen och mina händer skakar. Var kämpigt att hacka paprikan till smörgåsen, orkade heller inte äta upp hela så sparade resten till lunch. Har svårt att hitta inspiration till att laga mat, måste hela tiden intala mig själv att jag ska äta. Jag gör det men jag har ingen lust, alls.

I allt detta som är ett förstadium till panikångest eller en kommande panikattack (känna mig smutsig, ser småskavanker på kroppen och inte helheten, väldigt svårt att skaka av mig min 'vardagsångest') så inser jag att jag måste bli vuxen. Jag har inget val längre, jag måste växa upp.
Ska påbörja två kurser på universitetet och behöver inhandla åkkort och kurslitteratur, jag måste vara social och artig mot främlingar, måste ge mig ut i världen igen. Måste ansöka om studiebidrag och ringa runt, ha koll på mejlen, inte sätta mobilen på ljudlös. Har inte tid att lata mig.
För att jag ska klara detta måste jag bli starkare, bygga upp ett hårdare skal, jag måste lära mig att stå ut; hålla ut. Jag har inte råd att vara bekväm längre, jag måste ge mig ut utanför min trygghetszon, hur djävla jobbigt det än är så måste jag bita ihop och agera som den vuxna kvinnan jag egentligen bör vara.

Trots att jag bara vill sätta mig ner och skära mig i armarna så vet jag att det inte löser någonting, grundproblemet finns fortfarande kvar trots nya röda, argt skrikande ärr. Grunproblemet är mitt dåliga självförtroende, mina svårigheter att tro på mig själv.

Jag måste börja tro på att det är möjligt för mig att förändras, att bli självständig. I praktiken, inte bara teorin.
Spelar ingen roll hur mycket ångest eller panik har, på något sätt måste jag klara detta, det ska fan gå.

Ska jag ta mig till London innan jag och mannen jag är förälskad i blir för gamla så måste jag börja agera. Jag måste skapa en bra balansgång, en bra grund att stå på här i Sverige först. Jag måste bevisa för andra, men framförallt mig själv att jag klarar av att göra saker på egen hand.