Bakura [獏良]

Vaknar av att jag känner mig smutsig. Det är inte så att jag stinker, jag duschade för en dag sedan, det bara... känns obehagligt att vara i skalet man bör kalla kropp.
Så jag går upp, sväljer mina piller, duschar och slänger i en tvätt.
Vet med mig att jag oftast känner mig renare om jag har så lite hår på kroppen som möjligt så jag epilerar armhålor och bikinilinjen, smörjer in hela kroppen med en kräm som doftar fräscht, maskerar min egen doft temporärt.
Känns mycket bättre. Trots att jag inte är nöjd med vissa former på min kropp så försöker jag tänka att det kunde varit mycket värre och att jag ser rätt bra ut ändå, jag har i alla fall vackra ögon och fint hår.
Det låter löjligt, men då jag är ensam hemma försöker jag gå omkring i så lite kläder jag vågar för att tvingas möta och se på min kropp i mina många speglar då jag gör vardagliga sysslor; är så avskalad som det bara går. Måste lära mig att tycka om (framförallt acceptera) min kropp trots att det ibland känns obehagligt att vakna i den.

Jag går sedan omkring med ångest. Inte så att det blir till panik, har bara en sådan där tryckande känsla i bakhuvudet, det spänner lite över bröstkorgen och mina händer skakar. Var kämpigt att hacka paprikan till smörgåsen, orkade heller inte äta upp hela så sparade resten till lunch. Har svårt att hitta inspiration till att laga mat, måste hela tiden intala mig själv att jag ska äta. Jag gör det men jag har ingen lust, alls.

I allt detta som är ett förstadium till panikångest eller en kommande panikattack (känna mig smutsig, ser småskavanker på kroppen och inte helheten, väldigt svårt att skaka av mig min 'vardagsångest') så inser jag att jag måste bli vuxen. Jag har inget val längre, jag måste växa upp.
Ska påbörja två kurser på universitetet och behöver inhandla åkkort och kurslitteratur, jag måste vara social och artig mot främlingar, måste ge mig ut i världen igen. Måste ansöka om studiebidrag och ringa runt, ha koll på mejlen, inte sätta mobilen på ljudlös. Har inte tid att lata mig.
För att jag ska klara detta måste jag bli starkare, bygga upp ett hårdare skal, jag måste lära mig att stå ut; hålla ut. Jag har inte råd att vara bekväm längre, jag måste ge mig ut utanför min trygghetszon, hur djävla jobbigt det än är så måste jag bita ihop och agera som den vuxna kvinnan jag egentligen bör vara.

Trots att jag bara vill sätta mig ner och skära mig i armarna så vet jag att det inte löser någonting, grundproblemet finns fortfarande kvar trots nya röda, argt skrikande ärr. Grunproblemet är mitt dåliga självförtroende, mina svårigheter att tro på mig själv.

Jag måste börja tro på att det är möjligt för mig att förändras, att bli självständig. I praktiken, inte bara teorin.
Spelar ingen roll hur mycket ångest eller panik har, på något sätt måste jag klara detta, det ska fan gå.

Ska jag ta mig till London innan jag och mannen jag är förälskad i blir för gamla så måste jag börja agera. Jag måste skapa en bra balansgång, en bra grund att stå på här i Sverige först. Jag måste bevisa för andra, men framförallt mig själv att jag klarar av att göra saker på egen hand.