Love of scars...?
Jag har en gnagande känsla någonstans i bakhuvudet, i bröstet och i fingertopparna.
En känsla som inte försvinner.
Jag kommer på mig själv med att tänka på att "Nej fan, nu måste jag skära mig i handleden igen"... och så får jag ett enormt djävla sug, det är helt otroligt hur det kliar i huden, bokstavligen drar i impulstrådarna. Pulsen stiger oerhört och kallsvetten smyger fram. Det känns som om jag i några sekunder... försvinner ur kroppen, ur medvetandet.
Så går jag och drar ett långsamt snitt med rakbladet, försiktigt, trevande, vill inte riskera döden, vill bara se blod och känna smärta, se hur de pyttesmå snitten läker till fina, röda sårskorpor och jag vet inte vad...
Blir lätt så här då man tillbringat för mycket tid för sig själv. För mycket tid med flaskan, för lite tid med bra rutiner och positiva grundtankar.
För mycket tid med att dra fingrarna över nyare ärr, som ömmar, sticker och smärtar; gör verkligen ont då man trycker... smyger över. Hugger till. Som om någon drar med en kniv över stället återigen.
Allt har jag att skylla på mig själv, alla nya sår, alla ärr.
Men ursäkta mig om de har blivit som en nära vän? Om jag älskar de lika mycket som jag skulle älska en nyfödd kattunge...? Ja, dålig liknelse, men något sådant.
Jag vet fortfarande inte vad jag känner angående mina ärr. Vad är den normala, personliga reaktionen till självskadeärr? Hur bör man reagera samt förhålla sig till dem? Är det korrekt att hata dem eller bör man känna ren avsky...?
Jag vet inte. Jag vet inte hur jag vill känna.
Jag är 20 år gammal. Fortfarande alldeles för gammal, känns det som. Svårt att förstå att jag nått till denna ålder. Fattar för fan ärligt talat inte; känner mig fortfarande som 17 oftast, ibland...
Vet inte om allt detta är någon slags ålderskris. Om jag liksom bara... protesterar, revolterar.
Vet inte. Orkar inte. Allt är suddigt, svagt, konstigt, smutsigt.
Ja, jag känner mig oerhört smutsig numera. Tvingas skrubba ansiktet hårt och kroppen likaså. Det smutsiga vägrar lämna mig, kan inte tvätta mig nog.
Vill inte. Vill bara ge upp, bli ung tonåring igen... inte tvinga ta ansvar och vara vuxen, stor, självförsörjande.
Hade jag vetat att det hade varit så här jobbigt att växa upp, bli vuxen... så hade jag lärt mig mer om ansvar, jag hade övat i att möta nytt folk, hade provat på att vara självständig och ansvarstagande. Redan då. Tidigt.
Men nu är det så... att jag inte är så. Just nu.
Just nu är orden bara sörja, det är skit alltihop. Känns så ... så fel, så huller om buller eller vad fan.
Mycket nojja (eller heter det 'noja'?) som bara kan botas av blod; som sipprar långsamt och droppar ner på ytan under. Mycket noja som återuppstår efter att såren läkts dock... Vet inte vart jag ska söka mig längre.
Allt blir bara... en äcklig sörja av oförstått skit.
Är det frisk beteende att konstant behöva en liten sipp alkohol så fort man känner att ångesten smyger sig på, vid släktträffar eller andra sociala sammankomster?? Behöver jag verkligen ett rakblad och blod för att orka med morgondagen...?
Jag vet inte. Och jag orkar inte. Som så många gånger förut så orkar jag inte. Fan.
