NEW LIFE
Nytt liv... Är kanske en överdrift gällande detta inlägg. Har gått alldeles för länge sedan jag skrev någonting 'riktigt'. Någonting viktigt, relevant, nyhets...bärande...
Orkar inte ens ge prio till faktumet att någon liiiiten del av detta lands befolkling faktiskt vill läsa det jag skriver. Kanske till och med, att någon jag inte, överhuvudtaget känner, ser ett behov av att läsa mina texter, mina ytterst personliga ord. Som jag skriver då min psykiska mur är nerslagen - förstörd av antagligen mig själv eller yttre omständigheter - som jag personligen tar så pass hårt att det bör tolkas som en 'liv eller död' fråga.
Jag är sönder. Förstörd.
I alla fall på det sättet som jag uppfattar det - ordet förstörelse. I stundens frysning.
Då jag själv skakar väldigt mycket, enbart för att jag är för kall (för att min kropp fryser - tar oavsett ingen hänsyn till att psyket faktiskt är varm, varmt och levande) men alltså inte för att den på något plan eller cellnivå eller vad i helvete man nu bör kalla det (för ordförrådet är för svagt, för litet just nu, det gör ont och kräver alltför mycket energi för att producera en acceptabel mening).
Jag inser - det gör jag faktiskt - att alkohol förvärrar mitt (ångest)tillstånd. Tänker jag på hemska situationer så tenderar dem att förvrängas och oavsett… oavsett sedan förvrängas. Förvrängas till ett stadie där de inte längre kan kännas igen.
Debatterar inom mig själv att… att jag borde ha gått och lagt mig för flera timmar sedan. Just för att jag är så pass ansvarig och bryr mig om min ekonomi samt mitt yrkesmässiga liv. Jag vet med mig, fördjävla, fruktansvärt säkert att jag IMORGON kommer att MÅ SKIT just för att, med alkohol så följer vätskebrist och med det så flätas mitt mående samman med tvekande, med osäkerhet, en obeskrivlig rädsla samt (låt oss aldrig glömma) panik, en panik så enorm och genuin att jag nästan överväger självmord.
Självmord enbart för att alternativet (får tårar i ögonen då jag skriver detta, väldigt svårt att se bokstäverna på tangentbordet) att misslyckas och att få detta felsteg uppmärksammat, är för outhärdligt att gå igenom – ens möta personligt – jag dör hellre än att uppvisa mina misstag – trots att Döden är det som skrämmer mig mest av allt. Trots att jag önskar leva som en Gud, trots att jag anser mig själv vara odödlig, trots allt detta…
Så är min egen bedömning och känsla mot... ja, mot oavsett vad det nu är… Denna känsla är så pass stark att den överstiger, övervinner det mesta. Som slutsats är:
Jag vill egentligen aldrig dö.
Ska jag gå enligt en obefläckad sanning – så bör jag yttra nu (innan det är försent, innan jag tar död på mig själv av misstag eller helst av allt dör av utmattningen som följs av två tredjedelars kamp mot livets klocka) – jag bör avslöja att, Döden i sig själv aldrig har skrämt mig. Om vi ska gå enligt sanningens ramar… så är det förlorandet av individer eller stunder som gör så att jag tvekar. Är osäker inför den där avgörande punkten på vad… På vart mitt liv följer, och…
OCH. Dessa tre bokstäver är det ingenting att bry sig om.
För mig så gäller ingenting annat än sticket från högtalarna från min mobil, ifrån jag spelar klassisk musik i en blandning av vår nyare; dubstep och/eller hardstyle.
Fast... Okey, jag vet inte, förstår inte eller... helt enkelt så bryr jag mig inte längre vem som gör vad. För, ja, okey, jag själv har varit med om en djävla massa;sagt ja till mycket smuts och nedvärderande.
MEN ÄNDÅ. Ändå så har jag hållt fast. Hållt fast vid att JAG. ÄR. JAG. ALLTID.
Fest inte vad jag ska avsluta med - jag är alldeles för onykter för att kunna bilda sammanhängande meningar.
Jag hatar mitt liv nästan lika mycket som jag är förtjust i det. Fan i helvete. Jag. Vill. Inget. Mer.
För att inte inse... Förstå att allting jag gör just nu känns meningslöst, just eftersom att jag är s
å fruktansvärt men framförallt för att jag inte vet vem (vad) jag (vad innebär personlighet) själv själv??!
Jag vill gråta.
"And the colder grows your heart."
Det har varit alldeles för länge sedan jag spydde ut mina tankar här. Inte bra.
Brukade ju skriva så ofta; faktiskt lyckas att få. ut. skiten...
For better or worse, som man kanske skulle säga.
Om jag ska (åter)berätta enligt den positiva sidan så går det väldigt bra för mig gällande caféjobb samt umgänget med vänner och/eller pojkvän.
Det är fint, ger mig någonting att se fram emot!
Utöver detta, så måste jag (tyvärr) inse/medge att jag alltmer börjar fastna i ett destruktivt mönster. Åter. Igen.
Har inte riktigt kommit fram med (eller till) vad egentligen det är jag vill uppnå.
Om jag bara saknar eller längtar efter 'svunna tider' - helt enkelt vill 'vara sjutton år igen'. Eller om det faktum är, är så att jag verkligen "har blivit galen". På riktigt. Enligt psykiatriker och läkare: psykiskt sjuk. Jag vet inte, och jag blir nästintill förlamad känslomässigt bara av att tänka på det.
Det är (för mig) så otroligt, enormt jobbigt att handskas med förändring.
Någonting nytt, nej... Någonting positivt. Något bra, givande, nyskapande.
Sådana ord eller begrepp är väldigt skrämmande för mig.
För jag vet inte hur jag ska hantera det som ligger utanför mina egna rutiner.
Det är ganska läskigt. Det krävs mod att bege mig ut i 'den riktiga världen'.
Och faktiskt agera, som om jag vore vuxen, som om jag vore normal och
effektiv, jag vet inte... Något sådant...??
Ja, men... Hm, ärligt talat så vet jag inte alls vad det är jag vill ha sagt med detta inlägg. Fingrarna började helt enkelt bara röra sig utan att jag var riktigt medveten om det och trycka ner knapparna på tangentbordet - vilket ledde mig hit; oavsett hur ologiskt eller onödigt det än verkar.
Klockan är nu en timme efter midnatt.
För något år sedan - eller två - så skulle jag få väldiga panikattacker - för att, nu har jag förstört för mig själv. Trots att jag vet att jag morgonens timmar samt dagen därpå kommer att ångra alla kvällens impulsiva beslut.
Jag är trött. Jag förstår varken kroppsligt eller mentalt vad det är jag vill, eller gör just nu. Jag förstår verkligen inte. Varför jag nästintill medvetet förstör för mig själv, nästintill dagligen. Varför jag väljer att praktiskt taget begrava mig i misär-tänk och mörker-romantiserande.
Kanske så är svaret på alla dessa av mina så kallade självdestruktiva-frågeställningar helt enkelt, bara...
Att jag är osäker på hur jag ska (över)leva. Helt enkelt för att jag är såpass ovan vid 'att må bra'. Det känns väldigt osäkert för mig att lägga vikt eller betydelse vid begreppet att allting kommer att lösa sig...
___________________________________________________
Can't stop right now 'cause I'm too far
and I can't keep goin' 'cause it's too hard
In the day, in the night it's the same thing
On the field, on the block it's the same game
On the real if you stop me then, it's no pain
but if you can't feel pain then it's no gain
___________________________________________________
Jag är fullständigt medveten om att jag, just nu/för tillfället är fullständigt nöjd (hm, okey, kanske fel ord för att beskriva hur det är just nu) med att vara uppe sent. Senare än vad som är FUNKTIONELLT eller konstruktivt gentemot mina kommande jobbtimmar... Jag vet. Att jag kommer fnysa åt mina kvällsval. Morgonen därpå så kommer jag att ångra att jag tog det där extra stora glaset rödvin, eller gav upp en timmes värdefull sömn endast för att skriva ett blogginlägg...
Slutsats av allt mitt svammel ovan...
Är att jag är fast mellan "Jag är sjutton år gammal och får göra precis vad jag vill utan större konsekvenser!" och "Jag är tjugoett år gammal och jag vet om alla mina begränsningar!". Helt sjukt, egentligen? Ni kanske förstår varför jag börjar bli/känna mig nästintill galen...?! FÖR JAG HAR INTE INSETT ÄNNU, ATT JAG INTE ÄR ODÖDLIG.
Det är obeskrivligt skrämmande - att från omvärlden bli tvingad till att VARA FRISK NOG FÖR ATT ALDRIG BLI SJUK. Då jag själv måste vara FRISK NOG FÖR ATT ORKA VARA SJUK. Det är väldigt jobbigt. Att tvingas kämpa för chansen att uttrycka att: Jag har stora problem med att hantera det 'dem normala' anser vara en del av livet; en självklarhet för psykiskt välmående, någonting som helt enkelt krävs för att vara en. del. av. allting.
MEN JAG ORKAR INTE. JAG ORKAR INTE VARA SOM ALLA ANDRA.
Så jag är som mig själv. Som jag. Den Lou som mina vänner känner (igen) mig som.
___________________________________________________
Behind those eyes lies the truth and grief
Behind those beautiful smiles I've seen tragedy
The flawless skin hides the secrets within
Silent forces that secretly ignite your sins
___________________________________________________
Jag tror att... Detta bara är ett smärre hinder i mitt 'uppdrag' att bli någorlunda, ja, eller... mer eller mindre psykiskt stabilare. Om nu 'psykiskt stabil' är ett riktigt, verkligt ord.
Det gör ont i mig just nu. Väldigt svårt att skriva.
Det mesta snurrar. Faktiskt inte alls/mestadels för alkoholens skull. Utan för och utifrån min egna, själsliga panik. Om den är påhittad eller fysiskt verklig, vet jag inte. Än. Men jag är så trött. För trött för att ta reda på det.
___________________________________________________
Hear the silent sighing song,
A moment of calm before the storm.
My heart so violently beats along,
Leaving me to want to end it all.
___________________________________________________
Hm, men ja... Jag tror att jag envist klamrar mig fast vid 'mina ungdomsår', vid sidan av min önskan att bli mer mogen, vuxen, självständig... Kavlar upp ärmarna på min långärmade tröja... Inser att jag har betydligt fler och djupare ärr än vad jag hade för kanske två år sedan.
Jag vet inte, jag har ingen djävla aning om vad jag egentligen känner.
Tror jag just nu, oavsett psykiskt (väl)mående, att jag bara… ’arbetar på’.
Jobbar så att jag slipper tänka. Fundera, fokusera på ångest.
Panik. Oro. Rädsla. Vill inte. Jag blir ett barn igen – vill inte ta itu med någonting som är ens någorlunda jobbigt.
Men mitt såkallade vuxna(re) jag inser (det Jag som har utvecklats och lärt sig med åren) att jag behöver skärpa till mig. Behöver ta ansvar. På pappret (med tumavtryck eller namnteckning/signatur), inte bara muntligt.
___________________________________________________
So don't let me become the one you love
'Cause I'll just take your blood and use you up
I know it's tempting to jump off the edge and fly
But this is not a dream
So don't let me become the one you love
___________________________________________________
Klockan är i skrivandets stund 03.04 och jag förstår inte hur tiden har kunnat gå så fruktansvärt snabbt. Började ju skriva det här inlägget, typ, runt tio-tiden (?!). Känns nästan som om jag har suttit mig i någon slags tidsmaskin. Obehagligt. Förstår inte. Vet inte vad jag ska känna. Vad jag borde känna just nu. Det kanske ändå vore...trots allt vore bättre att skada mig själv för att få. ut. smutsen...... ?
___________________________________________________
I'm drained but aching for more
And the devil inside is reading
The words of the saddest poem
[...]
Nothing will be enough
For the ones who keep on stumbling
In the garden of withering trust
Without the courage to leave
(Lifeless) self-medication
Självmedicinerar så in i helvete, för vad vet jag inte riktigt. Kanske har att göra med att jag försöker sluta röka, blir lätt att saker slår slint i huvudet då. Kanske. Förstår mig inte på mig själv helt igenom, faktiskt inte.
Älskar att jobba dock, vill aldrig stå still, aldrig sluta arbeta med kroppen, bara köra på konstant tills jag inte vet vad jag heter längre.
And all her wishes has finally come true
And her heart is weeping
This happiness is killing her
Trött, trött på dessa små 'svackor' som gör så att jag börjar ifrågasätta min existens. Skiter i om jag aldrig får röka en vanlig cigarett i hela mitt liv igen, så länge ni inte tar ifrån mig min alkohol. Eller Cannabis för den delen. 'Resten' har jag inte prövat på än men det lär aldrig någonsin bli heroin eller metamfetamin.
Känna sig levande, vill inte alla göra det... eller?!
Jag kämpar med insikten att jag älskar det vuxna, myndiga och ansvarsfulla livet samtidigt som jag går igenom korta perioder av en extrem längtan efter att vara sjutton år igen - tillbringa nätterna online, så sent som jag själv vill och orkar, bara för att jag kan - känna sig odödlig, onådbar.
Darkness rising
Calling out my name
Will it be changed
Or remain the same?
Kämpar med impulserna efter ny självskada, med längtan efter mer berusning; vare sig det gäller kärleks- eller sexrelaterande känslor, droger eller substanser. Kärlek och sex, är inte det samma sak i kroppslig kemi...?!
Jag måste hela tiden hålla mig skärpt... som om... som om jag väntar på att skjuta huvudet av den där extremt viktiga motståndaren i ett spel, som man bara inte får missa. Missar man så blir det Game Over eller återstart från förra sparfilen.
Den sparfilen är åt helvete långt bort också så man måste göra om halva djävla förbannade spelet och jag orkar inte klicka på försöka igen, för jag försöker ju fanemig konstant och trots att jag lever min dröm just nu, med café-jobb/livet just nu så finner jag inget själsligt lugn, ingen inre, djup tillfredsställelse. Finns inte, går inte att hitta, så som jag gör och försöker just nu, eller jag kanske inte försöker tillräckligt hårt.
Åh, ovanligt att någon orkar läsa så här långt, herreguh vad ni måste ha blinkat förvirrat, för jag själv bara skriver exakt hur jag tänker och känner och inte fan förstår jag det bättre för det. I helvete heller, jag vill bara bli hög (på droger eller livet, ensam eller med vänner) och leva, leva som om jag skulle dö imorgon, inte ångra någonting, känna mig så levande att jag blir odödlig, om än bara för några minuter eller timmar. Jag vill älska mig själv, mina vänner OCH LIVET I DESS HELHET just i den sekunden då jag är hög på... på vad vette fan, jag vet inte längre vad jag ville ha sagt med det här inlägget, som så många gånger förut rör sig fingrarna av sig själva över tangenterna och den dimmiga synen (som kommer från de fyra ölen halsade i snabb takt) gör så att jag skiter i stavfel and whatnot. Jag vill leva. Jag hatar tanken av att jag plötsligt ska dö. Men samtidigt så vet jag att mitt nuvarande så kallade levnadssätt bara banar väg för en tidig död. Helvete alltså, vad fan. Men någonting måste jag göra rätt, eftersom jag fortfarande har hälsan kvar...??
She's blinded by the fear
Of life and death and everything in between
We smile when she cries a river of tears
A mirror where we see nothing but a reflection of heaven too far away
Fast som vanligt så antar jag (eller drar slutsatsen) att jag överdriver. Överdramatiserar. För just så här kan jag ju inte känna, eller hur?
Vore ju fånigt, uppmärksamhetssökande, patetiskt, sinnessjukt?
Kanske några av er självsäkert nickar ett Ja, eller fnyser och skakar fram ett Nej.
Jag tänker oavsett (för just nu skäms jag inte för att medge att jag mer eller mindre, i större delen (delar?) av mitt liv, alltid har fastnat för det förflutnas mer... ja, glamorösa (?) sidor) dricka upp min femte, sedan påbörja min sjätte öl, börja morgondagen med smärtstillande och groteska mängder mat (så att jag slipper en stor del av baksmällan och i samma veva orkar med jobbet)...
För att återigen ta nya tag och försöka klura ut vem det är som jag (är) vill vara och eller bli... vilken personen är (kommer bli) som jag vill tillbringa min framtid med (tillfälligt eller permanent).
Slutligen = Varför ska jag övertänka och göra allting så fruktansvärt djävla mer komplicerat än vad det egentligen skulle kunna vara?!!
continuation / prolongation
Anledningen till varför jag skriver här alltmer sällan är helt enkelt för att jag har tagit ett jättekliv in i vuxenvärlden. Vet inte om jag har nämnt det här tidigare men jag har fått ett jobb, arbetar som allt-i-allo på ett café i Stockholm men är framförallt satt som diskare. Jag trivs; härlig och omtänksam personal, en stencool chef, trevliga kunder och alltså... jag får mer eller mindre betalt för att utöva mina tvångstankar runt att allt ska vara rent, i ordning och kännas bra eller rätt. Så jag prioriterar alltså arbete framför fritid. Det gör mig inte något, snarare att jag föredrar då allt är så inrutat i rutin, fokuserat på kvalité framför kvantitet samt att jag får rikta min energi och få användning av mina maniska sidor på ett konstruktivt, och egentligen helt igenom, positivt sätt. Jag älskar fysiskt arbete, jag är helt nerkärad i konceptet att man måste vara skärpt i sinnet (även om det bara innebär en så enkel syssla som att se till att inte tappa porslin i golvet då man ska plocka in/ut den ur den industriella diskmaskinen som tvättar i skållhett vatten, hah, aj). Mår så bra då jag har någonstans att gå till nästintill varje dag i veckan, jag är mitt allra bästa jag, visar mig på min mest smickrande sida då jag jobbar. Det är nyttigt för mig att lära mig att inte retirera till ett hörn någonstans så fort någonting blir jobbigt, det är oerhört viktigt och karaktärsbyggande att jag då även lär mig att bita ihop och fortsätta kämpa, "göra mitt bästa och mer därtill".
Lite solskenshistoria över det hela, eller hur?
Än så långt inget destruktivt nämnt, men det som för något gott med sig har även tendenser till att kunna förgöra och förtära. Det är som i en film då allting går så otroligt bra för huvudkaraktären; livet leker och hela den där ljuva melodin... Men så klickar det till någonstans och hela världen viker sig dubbel och vår huvudperson upptäcker att han plötsligt befinner sig i helvetet på jorden - för nu när allt har gått så djävla bra, så måste ju någonting gå fruktansvärt fel. Ungefär som med min psykiska hälsa och framförallt min självskada.
Jag visste att dagen skulle komma då jag skar så djupt att jag behövde åka in till akuten för att sy.
Jag har alltid varit plågsamt medveten om att blottad fettvävnad och skadade nerver en dag skulle bli vardagsmat.
Konstant malde det på och någonstans så kom det där förbannade klicket. Som om någon knäppte på eller stängde av en strömbrytare. Det slog slint i huvudet på mig. Såren blev djupare, skadorna allvarligare... men det värsta var (och är) ändå att det inte skrämde mig. Det skrämmer mig inte längre att "oj, shit, det blöder lite för mycket nu va". Jag har även fått för mig någon slags fixidé att jag inte behöver eller ska tejpa/sy igen om såret slutar blöda. Så jag har idag väldigt tjocka (och genom utomståendes ögon) fula, groteska, skrämmande tjocka ärr. Ilsket, rasande röda. Ömmande, känslolösa eller smärtsamma, stickande, kliande. En vän påpekade att det såg ut som om jag hade blivit riven av ett vilddjur. Och ja, det kan man nog säga, för min ångest och panik är snarlikt ett uppjagat, stressat och flyende djur. Aldrig i ro, alltid på helspänn.
Senaste, då det var som mest olikt mig, så skar jag helt på impuls (klicket i huvudet jag sällan fick då tanken om självskada kom upp - tenderade istället att planera framåt, jaha, jag jobbar imorgon nej vad jobbigt att gå med skadade nerver och jag kanske inte borde okey men hur ska jag sköta om det utan att misstanke väcks (och så vidare)), mitt bland folk, satt på en bänk på en perrong, skulle ta t-banan och möta upp några vänner. Skar fort och utan tankar, var jag inte hög innan så blev jag det definitivt efteråt. Blodet silades varmt mot strumpbyxans tyg, droppade tungt mot Conversen. Satte mig på tåget, nästan visslandes. Hade blod i mungipan och på händer och fingrar, steg av och tände en cigg med en blodig hand. Människor runt omkring rörde inte en min, alternativt så var de för chockade eller ville helt enkelt inte beblanda sig med ett sådant psykfall.
Förutom det så har inget större hänt självskademässigt. Jag skadar mig sällan (kan gå flera veckor, rent av månader) men då jag väl gör det så är det djupt och läkarvård bör sökas. Skadar mig också allt mer frekvent då jag är bland vänner eller främlingar (alltså offentligt), vilket inte är likt mig, alls; jag vill vara ensam med min självtillfogade smärta och inte få andra att oroa sig, så att säga inför mina egna ögon. Det har fan gått lite för långt då vänner knackar på toalettdörren och manar mig att "gör inget dumt nu" eller "hur är det med dig/mår du bra?".
Självskada jag håller på med i annan form är piller och/eller alkohol. Förutom cigaretterna (röker alldeles, alldeles för mycket) så ser jag till att (helst alltid) ha med mig någon form av starkare smärtstillande. Har snott Tramadol och Stesolid av bekanta, har alltså svalt i mig både opiater och benzo. Först kollar jag upp vad den rekommenderade dosen bör åstakomma och vilken gräns/pillerantal jag inte ska överskrida. Jag vill bara glömma bort hur psykiskt ont jag har - bara slippa oroa mig, nojja, ångesta... Det är även en stor bonus om jag kan bli hög på den rekommenderade dosen; förundras och förälska sig i känslan av tillexempel lakan mot hud och sedan somna gott, utan några bekymmer i världen.
Men ja, vad ska man säga?
Det går framåt, lika mycket som det går bakåt. Som det klassiska Wallflower citatet:
"I am both happy and sad, and I'm still trying to figure out how that can be."
Nu ska jag ta en cigarett (trots att jag hellre hade velat ha starksprit vid min sida nu, men ska man jobba imorgon så ska man) innan jag somnar och helst inte, snälla jag orkar inte somna och vakna, somna och vakna jag blir galen låt mig få frid i alla fall i några timmar. Dock som med mycket annat så ser morgondagen annorlunda ut och den låter mig förhoppningsvis gripa efter nya krafter. Godnatt på er, jag önskar er en ångestfri kväll och sömn. Jag tycker mycket om er, mina kära läsare.
「A L I V E ♡」
Jag har fått ett jobb på ett café ca 50 minuter ifrån där jag bor. Jag mår verkligen fenomenalt bra då jag är där, det är ett extremt givande arbete och jag sover betydligt bättre än förr. Tempot är snabbt och stressen tyngande, men det är en bra slags stress, speciellt då jag lyckas slutföra dagens mål av att jag tillexemepl ska göra klart disken eller hinna äta lunch, sådant ganska simpelt. Jag kommer upp på morgonen och tar min medicin ordentligt (förutom enstaka miss(bruken)tagen av Tramadol), tar hand om hygien och mitt generella utseende; med en positiv inställning till näst intill allt, gör så att jag kan ta mig an motgångar och lösa problem utan att drabbas av världens panikångest. Jag är inte helt där än men jag vågar idag säga att allt sådant är på god väg!
Mina tjockaste och djupaste ärr har läkt ganska precis, de stramar bara om jag vänder eller rör armen på ett visst sätt. Kliar så in i helvete också haha, och blir lätt torra. Som det brukar vara med ärr, alltså! Jag ska ta en bild på dem någon dag, mest för min egen skull, en dokumentation av min överlevnad.
Jag har också gått ner väldigt mycket i vikt men ätstörningsspökena är inte alls lika högljudda som de skulle ha varit för några år sedan. Nu är jag smal för att jag springer runt mycket, inte för att jag sväler mig själv!
Under arbetsdagar så skadar jag mig inte, inte heller då jag vet att jag morgonen därpå ska jobba. Det är 'bra för min självskada' att hålla mig så aktiv som jag gör under ett normalt pass. Sedan att jag mer eller mindre får betalt för mina tvångstankar (bl.a. att saker ska vara iordning, hållas rent) är ju fan obetalbart. På en dag tjänar jag ungefär 220 kronor, vilket blir ganska mycket pengar om jag ser till att jobba i några veckor. Jag ser dock ingen anledning till varför de skulle sparka mig, med tanke på att chefen alltid frågar om jag 'vill jobba imorgon'. Får mycket positiv och uppmuntrande respons från både personal och kunder och det gör mig mysigt varm i själen. Liksom tänk er, någon uppskattar det jag gör, de ser att jag verkligen arbetar hårt och alltid försöker förbättra mig!
Okey att jag ibland har destruktiva dagar, då jag mår dåligt och bara vill stanna i sängen. Visst att jag maniskt stjäl rakblad eller piller från både främlingar och folk jag känt sedan länge... Ja, jag tar starka smärtstillanden även fast jag inte borde och drömmer om dagen då jag kan få dem utskrivna på riktigt... och att då jag väl dricker alkohol så blir det i alldeles för stora mängder under alldeles för kort tid. Men jag försöker. Tro inte att jag inte försöker sluta med mina destruktiva beteenden! Det svåraste jag så att säga möter just nu är rökningen, både vanliga cigg och de som är... lite roligare. Näst efter det alkoholen och absolut sist är skärandet. Ska dock ta allting i min egna (snigelfarts)takt. Annars kreverar jag och hinner bli både psykiskt som fysiskt utbränd innan jag fyllt 30.
Tror dock att det kommer lösa sig för mig, bara jag håller i, kämpar lite till, försöker mer aktivt... Kan fan nästan säga att det ska bli spännande att få lära sig att klara sig helt på egen hand, att se, att fan vad jag kan, guh vad duktig jag är samt inte vara så förbannat rädd för att be om hjälp.
Påtal om spännande så har jag glömt att nämna att jag har hittat kärleken. För andra gången hittills i mitt liv. Han heter Viktor men jag kallar honom för min Dante, då han är läskigt lik karaktären med samma namn från Devil May Cry 3 spelet. Viktor får mig att känna mig som en känd lyxhora då vi ligger med varandra, men utanför sängkammaren är jag världens vackraste prinsessa. Han får mig att skratta, han gör mig nervös (klumpen i halsen, hjärtklappningen innan vi ses, fjärilarna i magen allt sådant där som är så kliché men som fan ändå stämmer in på pricken då man 'ung och kär'). Då han tar min hand då vi är ute på stan, då han ger mig en puss på eget bevåg, då... då lyser mina kinder upp och jag försöker att inte börja le som en idiot, ja, då är livet allt bra härligt. Vi dejtar inte och är inte på något sätt flickvän eller pojkvän (i alla fall inte offentligt, vi har inte heller valt att aktivt prata om det; bara tar saker som de kommer helt enkelt) - jag menar, han är snubben som inte kan sitta still i mer än tio minuter och har typ... minst tre brudar runt sig under vilken tidspunkt som helst haha! Jag skämtar inte då jag säger att han är charmen själv. En töntig charmör, samtidigt som jag ser honom som en väldigt dyr (och väl värt pengarna) strippa. Åh, han är så fin och han gör mig så lycklig, hoppas i alla fall på att vår vänskap håller eller utvecklas vidare till något mer.
Confusing life issues.
Smygrökte även en av pappas cigarrfimpar. Smakade väldigt gott. Hade varit ännu trevligare med Cannabis.
Undrar hur det blir då man kombinerar det med Stesolid. Har druckit vin också. Men hittills så mår jag extremt bra, är euforiskt och positivt manisk!
Ganska snurrig dock. Hah. Ha.
________________________________________
Några dagar senare (kommer inte längre ihåg när eller varför jag skrev orden/meningarna ovan?!) känner jag för att skriva av mig här (istället för att försöka skära i min hud tills jag ser hur jag ser ut inuti... nerver eller ådror och inte längre blir rädd att det. inte. vill. sluta. blöda).... Får flashbacks och inser att, då jag dricker på mina mediciner, så får jag betydligt lättare minnesförlust. Drabbas av, kanske man ska säga? Det är väldigt jobbigt att inte komma ihåg vad man gjorde 'innan man vaknade morgonen därpå'. Väldigt påfrestande för psyket att endast fragment kommer tillbaka inom ett tidsförlopp på timmar eller ännu värre, dagar. Det gör så att jag blir (ännu mera) rädd för mig själv... Mår jag verkligen så dåligt att jag känner att det är värt att dricka alkohol så mycket på (narkotika klassade, receptbelagda) mediciner?! Mår jag verkligen så dåligt att synen av fettvävnad i samband med mitt skärande ger mig en euforisk och 'wow, detta är någonting jag för en gång skull kan klara av, jag är 'modig' nog att skära såpass djupt'- känsla?
My heart's a graveyard, baby
And to evil we make love
Det är helt ofattbart för mig. Varför är jag så här, varför mår jag som jag gör just nu i den här perioden av mitt liv?
Vad var det som klickade fel? Varför är jag mer självdestruktiv än vad jag någonsin har varit? Varför nu... ja...hah?
Så många frågor. Så lite (eller ja, osammanhängande, ologiska) svar. Hur kommer det sig att jag är uppe längre än vad jag egentligen behöver vara, vad är anledningen till att jag bara... att jag bara ackumulerar skärsår efter skärsår. Det börjar ta slut, både plats och bandage. Jag orkar egentligen inte med det här längre.
Min bästa vän sedan nio år tillbaka gav mig förslaget att jag skulle lägga in mig frivilligt. Psykvård. Akuten. What the fuck ever liksom. Så länge jag får prata med professionella människor, som kan bedöma mitt nuvarande mående. Och eventuellt hjälpa mig med att sluta med, eller i alla fall trappa ner på självskadandet. Varför inte bara pröva och se om det 'är något för mig', om inte... det skadar ju inte att jag försökte? Jag kanske bara behöver 'vara inlåst' en kort period, sedan kommer jag vara redo att 'ta itu med' omvärlden och framtiden??
För det är ju så, som min kära mamma sa då hon satt med mig och skulle vara moraliskt stöd då en läkare på Danderyds sjukhus/akut sydde min vänstra arm: "Det kommer en dag då du skär för djupt. Idag är inte den dagen. Men en dag så är det för sent och du kommer inte gå att rädda."
Det hon sa i komprimerad form är alltså att hon vet att jag kommer ta livet av mig (av misstag)... att det bara är en tidsfråga innan jag... innan jag 'går för långt'. Det gjorde fruktansvärt ont att höra. För jag... jag vill inte dö. Min självskada har aldrig varit i självmordssyfte. Aldrig. I alla fall inte vad jag har varit medveten om.
Back into darkness we flee
(To tear our hearts out)
We are saved where all faiths fail
Alive inside of our tomb
Jag vill bara, så hemskt gärna, hitta ett sätt att omedelbart hantera och så att säga bota min plötsliga ångest och eller panik. Jag vill inte känna mig så... så okapabel till att kontrollera mitt eget öde. Vilket kan låta naivt eller fånigt. Men jag är en person med ett extremt kontrollbehov. Jag behöver veta att jag, att jag själv, kontrollerar mitt egna nu och... och min egna framtid.
You had demons to kill within you screaming
With a gun loaded with guilt you opened their eyes
Även fast det är omöjligt att få bevis eller ett konkret exempel på att, ja, det är fullt möjligt att kontrollera alla aspekter av ditt egna liv. För... för det går inte. Jag kan inte veta automatiskt eller ögonblickligen hur nästa minut, timma, dag, månad eller år kommer att se ut för mig. Jag vill bara... få ångesten att försvinna. Jag vill skära bort paniken, jag vill låta smärtan hela mig i sin egna, speciella takt. Jag vill 'droppa', trycka, tvinga ut allt själsligt giftigt i och med att jag tappar mig själv på blod. Jag vill visa världen, på något skevt sätt att, det är så här, det är så här jag anser att jag ser ut och känner mig inombords. Med andra ord sönderstrimlad, förstörd, läkande, slutande och kontant 'självfixande'. Jag är dock trött på att bandage, rengöringsvätska, förband och/eller plåster börjar ta slut. Jag är fruktansvärt trött på infektioner och nya skärsår, nya sår efter varandra, färska, ömmande och gult eller vitgrönt läckande. Jag älskar blod men... men inte i sådan här mängd. Jag vill inte mer. Vill inte vara mig själv. Jag vill bara... bara slippa den här fruktansvärda existentiella ångesten som bara hotar, som tillslut kommer att äta upp mig inifrån. Jag vill bara leva, utan att vilja ge upp och försöka skynda på min egna död.
Hur är det att vara lycklig? Fullkomligt nöjd med tillvaron och sitt liv, både nuet och framtiden?
Hur känns det att inte ha den konstanta önskan att skära sönder sin kropp tills det bara är ärr kvar?!
Vad var det som blev fel med mig? Varför mår jag som jag gör? Jag avskyr frågetecken. Känner för att dö just nu.
Men att dö är så djävla omständigt. Måste tänka på de människor man älskar. Vad jobbigt för dem om man typ bara hittas och shit, hon är faktiskt död, hon lyckades tillslut eller fan i helvete hon gjorde fel, det här liket var ett misstag, inte alls så hon ville sluta sina dagar okey varför, varför har hon inte skrivit något avskedsbrev, ingen förstår varför hon ligger med öppna vener och hjärstillestånd på grund av mediciner och andra kemiska men väldigt farliga kombinationer varför ligger hon utan puls då hon faktiskt hade sån djävla potential?!
Helvetes djävla helvete (min favorit svordom jag har hittat på själv). Andas ytligt, snabbt. Pulsen är alldeles för hög. Oroar mig för allt. Just nu, imorgon, om fem eller tio år. Kommer jag bara bestå av ärr och ångest eller kommer jag ha kunnat 'övervinna' dem? Hur kommer jag att se ut, känna, tycka, tänka om några år? Kommer jag leva längre än mina föräldrar eller kommer jag att dö plötsligt, dö ifrån alla jag älskar, lämna dem med hjärtesorg?
Jag vill inte må så här. Innerst inne vill jag inte ha rakblad, alkohol och destruktivt sex som enda trygghet, som det som är garanterat att dämpa min ångest. Vill inte konstant jagas av misär. Vill inte tvingas romantisera och försköna det enbart för att kunna orka med och överleva.
Darling take me home
To the castle made of skulls and bones
Sing me a song to remind me where I belong
Varför mår just jag så här? Jag har en fantastisk familj och en nästintill alltid perfekt vänskapskrets.
Jag har fått uppleva kärlek i så många olika former, enda sedan barnsben, ja, tills nu, både från mina föräldrar, främlingar och vänner. Det är helt otroligt. Jag har alltså haft en väldigt bra barndom. Tonåren var lite... annorlunda... men det kom bara ifrån mig själv. Det var där ångesten började på riktigt. Nu, idag, då jag är tjugoett år gammal.... så är den mer extrem än vad den någonsin har varit. Jag vet inte vad jag ska ta mig till längre.
Despair has a face
And all these wounds remain unhealed
Är jag för nojig? Paranoid? Tänker jag alldeles för mycket och på helt fel saker?
Jag avskyr varje frågetecken i den här texten, i det här inlägget. Avskyr att jag har så många frågor som inte fått ett svar, som kanske aldrig kommer att få ett.
Vad vill jag. Vad är jag ute efter. Vill jag bara vara lugn i mig själv och i hur jag bemöter omvärlden eller vill jag någonting helt annat? Jag förstår inte mig själv. Och det... det kanske är precis därför jag totalt vill försöka förstöra mig själv såpass mycket som jag gör just nu.
Scream out love's name in vain
Embrace the pain again
And lose yourself alone in the dark
Men jag tror att... jag tror att jag tänker och framförallt... överanalyserar allt... alltför mycket. Än vad som egentligen behövs. Jag har teoretiskt sätt inget konkret behov av att veta exakt vad som följer i min 'egentliga tidslinje'.
Ska jag skära mig själv inatt eller inte? Den konstanta, varaktiga, envisaste tanken. I typ nittio procent av fallen så somnar jag bara (då ångesten är som starkast om nätterna - vetskapen att det kommer dyka upp en till dag med väldigt jobbiga svårigheter och/eller hinder), annars dåsar jag bara 'bort' och kommer fram till att självskadan får vänta och att sömnen är viktigare.
Hmm... Jag vet inte, kanske ska... försöka somna. För då slipper jag ju trots allt blodfläckar och slöa rakblad. Godnatt på er mina kära läsare, håller tummarna för att ni mår helt okey!
Jag avslutar med en del ur en av många favoriter ur Venom Doom albumet som HIM har skapat, åh. Mina älsklingar näst efter Papa Roach.
If death is the answer to love's mysteries
Then bleed on my darling to the sound of a dream
Puss på er, jag hoppas så innerligt att ni sover istället för skär. Eller annat destruktivt. Bara... må någorlunda bättre än vad ni brukar göra (eh, okey?).
Whirlwind & tornado.
Jag behöver ett jobb eftersom jag nyss förlorat det på Nordic Fundraiser (jag blev för stressad och uppjagad, kunde inte varva ner så jag fick klagomål från kunder och personal - nu ska chefen ha ringt mig för att slutföra allt korrekt men vi missar hela tiden varandra).
Har börjat jobba lite oftare på Katthemmet också, bara för att jag ska ha något att göra. Inte bli galen.
För blir jag för rastlös så slutar det med droger och skärsår. Rastlösheten är farlig, den gör så att jag äter upp mig själv inifrån... och det är ingen trevlig känsla.
Försöker se på saker positivt, försöker väga för- och nackdelar, vill försäkra mig om en bra framtid. Men svårt är det, djävligt svårt. För en sådan som jag. Som tycker förändring är något av det läskigaste som finns.
Jag vet att bara är en tidsfråga innan jag får ett jobb, beroende på hur snabbt jag återhämtar mig från eventuella nederlag och lär mig av gamla misstag. Är bara så trött just nu på att ingenting inte löser sig, inte som jag vill i alla fall. Kanske inte ens i det tempo jag önskar, har nog för höga krav (?).
Ärren blir fler, djupare och rödare, ser arga ut mot huden. Blandas med gammal ärrvävnad, stramar åt och tar bort all elasticitet, vissa ärr har läkt fult och bildas små kratrar och fördjupningar efter sig. Mina gamla ärr lyser vitt och syns väldigt bra i solen (vilket jag inte har några problem med, men främlingar brukar stanna till i klunga och gap-stirra; ganska bisarrt ändå).
Dock så dricker jag betydligt mindre, nästan ingenting alls. Så det är bra! Har inte heller tagit en cigarett på mer än en vecka. Suget är minimalt. Känns skönt att inte behöva skynda till stationen för att hinna röka innan tåget går eller panikköa till Pressbyrån och hoppas att de har ett speciellt ciggmärke. Jag har också bättre hy, tänder och lungor. Visst saknar jag att kunna ta en cigg då världen blir för liten... men jag måste ju försöka och se om ett nikotinfritt liv är värt någonting.
Nästa steg blir alkoholen sedan skärandet men dessa två kommer nog hänga med extremt mycket längre, då jag inte än vill sluta, inte 'på riktigt'. Det är en alltför stor trygghet just nu. Galet, jag vet, men ta inte ifrån mig de, låt mig ha något som bara är mitt... bara några år till, snälla. Sedan, efter det, eller i mitten av allt det... då lovar jag att jag ska nyttja all min potential!
Lovin' life.
Jag älskar livet så galet mycket just nu!
Ville bara att ni på den här bloggen skulle få veta det, puss!
Jag älskar att jobba, Nordic Fundraiser känns verkligen så sjukt rätt för mig.
Kulturnatten på Mäster Olof var också så fruktansvärt, galet, fenomenalt, fantastiskt roligt, jag har aldrig mått så bra av att flänga runt som Sonic och göra vad folk sade åt mig att göra, även om det innebar att torka piss från toalettgolven så gjorde jag det med ett leende. Somnade som en (överlycklig) klubbad (söndergosad) säl.
Ser så helvetes djävla mycket fram emot (paus för andetag) att få jobba på riktigt och officiellt, att 'komma hem' lär bli härligare än vanligt.
Ska självklart fortsätta ta fler pass på Katthemmet, trivs där så enormt.
Lär även bli mysigt att planera in ordentlig tid för vänner också!
Tycker för en gång skull om att förbereda viktiga papper, kläder och matsäck kvällen innan. Sånt där man hatade att göra inför t.ex. friluftsdagarna i högstadiet. Protesterar inte längre över att jag äter så många mediciner, jag tar de och allt går åt rätt håll. Jag kan knappt vänta med att krypa ner i sängen,lägga mig så att jag kan vakna, sminka mig och fixa håret. Äta frukost i lugn och ro och gå ner i god tid till pendeltågen. Skiter i hur mycket jag äter eller hur mycket jag kanske har gått upp i vikt senast jag kollade, så länge jag är mätt och får energi nog att hålla igång hela dagen. Mår bra av att åka nya bussturer i innerstan,förväntansfull inför ja, kan nog säga allt som har med framtiden att göra. Jag tror en pytteliten del av detta är mani i direkt sammanband med Sertralin men det skiter jag i för det är såhär jag SKA VARA, energisk som in i helvete, så taggad att folk undrar om jag har E:at och liksom är så fokuserad och jobbar så målmedvetet att jag glömmer bort min vanliga existentiella ångest. Pappa är förvånad och lite smått sådär orolig/irriterad att jag inte typ andas mellan orden men jag förklarar (i lite lugnare tempo) att jag är så här då jag mår bra. Ah, nickar pappa, det är därför jag inte känner igen dig (då jag mått dåligt väldigt länge nu).
För nu vet jag och tror verkligen på att jag kommer klara och kan klara
allting. Så länge jag ger det en chans, försöker och jobbar hårt för att göra mitt bästa... och lite till. Kort sagt alltså använda mig av all min 'glömda' potential.
Jag försöker att inte låta mig nedslås av att stygnen och såret har gått upp på min vänstra handled, lite småsur på att läkaren spände stygnen för hårt så att huden inte 'fick svullna ifred'. Har dock plåstrat om det mesta och fört ihop sårkanterna igen själv med räddaren i nöden, mina älskade Steri-Strip. Jag är oövervinnelig. Det känns så i alla fall. Behöver inte ens hutta i mig sprit. Och det, det är djävla bra kämpat för att vara jag! Glömmer också nästan bort att jag har ett rakblad i väskan 'som ju ska användas'.
Jag vill leva.
Andas.
Ta i.
Utvecklas.
Le.
Yellow tissue.
In igårkväll till Danderyd för att sy ihop ett självskadesår, då mamma kom hem så bröt jag ihop (med handduken över min blödande arm) och bölade som ett litet barn, ville ge pappa en kram trots att vi sällan kramas.
Svårt att hålla ciggen still, jag var i chock. Idag spänner stygnen och såret är svullet och ömmar som satan. Men läkaren som sydde ihop mig var väldigt duktig och resterande personal som tog emot mig var fenomenala!
Jag är ett sådant kontrollfreak har jag förresten kommit underfund med. Är en förändring för snabb eller påtaglig så reagerar jag med att vända mig inåt, vilket nästan alltid innebär att jag skadar mig själv. Förändring och framtid är de två läskigaste orden som finns just nu, men jag ska klara det, förhoppningsvis innan jag skär så djupt att det inte går att rädda mig.
Lägger upp en före och efter bild (både för att avskräcka och komma ihåg - tyvärr krånglade sig mitt bildprogram och blogg.se vill inte vända bilden rätt), ska fortsätta se på film efter det här, jag är yr och överväldigad men mår bättre för varje minut som jag slipper oroa mig över att jag är en potentiellt dödlig fara för mig själv. Sjukhusarmbandet i plast sitter fortfarande kvar ena handleden, armarna är rengjorda och bandagerade, nya som gamla sår. Jag kämpar på, bygger upp mig själv i lugn och ro, och jag vet att jag en dag kommer vara ångest- och/eller skadefri.
The war still rages within.
Det blir för mycket, för påfrestande, överväldigande. Vet inte riktigt hur jag ska hantera alla dessa känslostormar.
Skulle jag bli utsparkad hemifrån eller något liknande absurt så skulle jag förlora min säng vilket innebär en förlust av min starkaste och mest långvariga trygghet. I mitt rum och under värmen från täcke och filtar och den mjuka trösten som går att hitta från mina kuddar... Det låter så fånigt då jag skriver det men det är ändå så ja... så sant.
Många gånger per dag så önskar jag att jag... snälla, kan jag inte bara få tillbringa mina resterande år i sängen, sova bort från all misär, från all den här ångesten. Sova och vakna då allt är över, då min nuvarande situation har förbättrats.
Men det är inte realistisk, inte någonstans. Det är jag medveten om. Jag vet att det inte går att sova och drömma mig bort från allting. Fysiskt omöjligt. Spelar ingen roll hur många lugnande piller eller liter öl jag sväljer, det grundläggande problemet försvinner inte för det - jag kan självmedicinera hur mycket jag vill utan att saker förbättras. Jag kan skära upp min hud, se och röra vid fettvävnad hur många gånger som helst utan att jag blir klokare för det; det stjälper mer än det hjälper. Det vet jag också. Men ändå förstätter jag.
Jag fortsätter min dödsjakt, min konstanta ångestlindring.
Jag är fast som ung tonåring, jag är inte vuxen mentalt, inte än. Jag lever kvar i den barnsliga inbillningen att allting löser sig så länge jag fortfarande kan drömma. Att allting kommer lösa sig efter ett antal nya skärsår, några till baksmällor eller en molande smärta mellan benen av för destruktivt sex.
Vet inte vem jag är. Inte riktigt, inte längre, inte än.
På pappret står det att jag är en driven, arbetssökande ungdom på tjugoett år. Att jag är trevlig och full av energi; att jag alltid plockar undan efter mig och andra så att stället är skinande rent då jag lämnar det.
Men i mitt inre så är det en helt annan historia:
Jag vill förstöra mig själv via alla sätt jag känner till (sex, droger, självskada med skär- eller brännsår), jag vill stanna kvar i tryggheten jag har (det vill säga där jag bor just nu, vännerna jag umgås med för tillfället och min personlighet jag försiktigt har format).
Jag tycks vilja hänga kvar vid idéen att jag kommer överleva trots att jag har oddsen mot mig - dessa odds är alla skador jag tillfogar mig själv, både kroppsligt och mentalt. Övrigt så har jag nog med potential att klara vad som helst, egentligen. Jag behöver bara dra mig ur sängen och göra någonting.
Vilket jag faktiskt har gjort. Jag har gått på jobbsökningsmässor, skakat hand med trevliga människor och lämnat över CV och personligt brev. Fått kallelse till Arbetsförmedlingen angående rätt till aktivitetsersättning/ungdomsgaranti. Planerar att gå på fler läkarmöten angående fortsatt medicinering med Sertralin och eventuellt sedan lägga till något starkare för att se om det hjälper mig att verkligen, på riktigt, börja agera istället för att endast tänka och önska.
Nog för att det händer mycket positivt i mitt liv, att jag börjar få koll på vad det är jag verkligen behöver göra för att lyckas med det jag vill. För att säkra en stabil inkomst och sedan tids nog flytta hemifrån. Vad jag måste göra för att bli kvinnan jag drömt om att bli, för att bli självsäker och stark, starkare än någonsin, övervinna alla de hinder jag satt upp för mig så, så länge nu.
Visst är det skönt att bara sätta sig och spela tv-spel och se på film konstant eller att sova tretton, eller fler timmar per dag. Visst är det bekvämt att inte slippa göra någonting, slippa tänka på att shit, om jag inte gör det eller det så kommer jag sluta som en nerknarkad, prostituerad hemlös.
För nog för att jag har tänkt på det så, nog för att jag noga har planerat hur jag skulle kunna försörja mig via sexindustrin eller liknande lukrativa, högst olagliga branscher.
Men det är inte heller realistiskt, eller jo, det är det väl men det är framförallt inte hälsosamt eller riskfritt.
Självklart kan jag börja sälja min kropp via laptopens CAM eller söka in via en agentur och få börja skådespela i porrfilmer. Det är faktiskt någonting jag skulle vara extremt bra på. Lite mer övning och jag skulle förblinda alla män (och kvinnor) med min skönhet och mina talanger; jag skulle bli ett känt namn överallt, om inte så genom underground-sidor där man får lov att betala för att få tillgång till min kropp.
Jag skulle också kunna börja sälja knark (jag har börjat smått, hittills är det mycket lovande, jag ska dela upp pillrena i små zip-lock påsar och sälja styckvis) och få några välbehövda slantar vid sidan av. Sedan kommer jag får råd med att köpa de droger jag kan få tag på, högst på listan nu är Cannabis.
Det är så synd att normala arbeten inte ger en sådan hög avkastning, jag menar... Sära på benen och fejk-stöna i någon timme eller två och få några tusenlappar slängd på sig?! Jag är inte heller säker på om jag skulle avsky det, jag menar, jag är en väldigt sexuell brud annars, så länge kemin mellan mig och min partner är rätt så går jag med på det mesta. Fast jag vet ju att det finns så extremt många risker - mitt ansikte och min kropp kommer vara uppe på Internet för evigt, främlingar och de jag känner kommer kunna se mig ha vulgärt sex flera år framåt, jag kommer liksom inte... inte kunna ångra mig då jag väl seriöst går in i sexindustrin. För att inte tala om risken för könssjukdomar och liknande smittor! Jag är så äckligt rädd för sådant, bara att nämna varje 'pregnancy-scare' jag får om en kondom råkar gå sönder. Det är ett under att jag är helt ren med tanke på vart jag har varit med min och mina genitalier genom åren......
Jag är kluven oavsett.
Mest av allt vill jag nog pröva på att döda någon.
Det är nog inte själva insikten att jag har en annan människas liv i mina händer, mer att jag äntligen ordentligt... får förstöra något som en gång var vackert. Jag vill bara slå och slå tills huden under mig brister, tills jag ser den andras senor, nerver, muskler och skelett. Tills han eller hon andas i rosslande andetag, bubblande av blod och kroppssekret.
Fast detta är nog bara mina nekrofiliska tendenser som pratar. Inte att jag genuint faktiskt vill mörda. Lika intensivt som att jag kan se en stor hund gå på trottoaren och önska att han bestiger mig och parar sig med mig tills det bara är kvar en enda dregglande, skakande, svettandes och hulkande pöl.
Det här med kroppslig dominans gör mig galen. Jag vill.
Bara tanken på att stängas in i ett trångt utrymme med en extremt upphetsad man eller djur; låta honom göra vad han vill med mig (så länge han inte dödar mig) och lämna mig... lämna mig darrande... vibrerande.
Ta mig, utnyttja, förstör, beslagta, äg mig. Ge mig det där sneda leendet, skratta mörkt och vira händerna om min hals och tryck till, bara nog så att det snurrar i huvudet på mig och pölen mellan benen klibbar fast, forsar starkare.
Förstår (hoppas) dock att allt det här bara är fantasier. Bara en fiktiv längtan. En önskan att någon förvrider galenskapen ur mig, att de drar ut det som är sönder, gör mig hel igen genom att först bryta ner mig.
Märker dock att jag graviterar mot nekrofili och zoofili/bestialitet då jag börjar må sämre, då psyket inte riktigt är som det ska vara, eller ja, som det optimalt bör vara. Fast jag har haft dessa luster och perversioner även då jag är nykter och välmående så jag måste tyvärr anta att det är en del av min sexualitet, dessa... avvikande passioner. Fast... det kanske inte är så farligt? Jag har inte förgripit mig på eller allvarligt skadat någon annan människa än. Så det visar ju på att jag kan hålla mina fantasier i shack. Inte låta de flyta över till verkligheten.
Så jag är relativt friskt i huvudet, jag är frisk nog att kunna se att trakasserier och mord är lika med allvarliga konsekvenser.
Jag vet också att jag inget hellre vill än att skapa en positiv och framåtsträvande framtid. En säker och stabil grund. Ett liv jag kan njuta av utan att vara en fara för mig själv eller andra. Det ska bli intressant om jag verkligen lyckas nå dit. Verkligen spännande.
Jag vill kunna bli frisk från skärsår och avvikande sexuellt beteende. Jag vill bli så normal som det bara går, utan att tappa grunden av mig själv, det som gör mig unikt omtyckt och... ja, som gör mig... mig själv?
Jag är utmattad, så extremt psykiskt trött. Hoppas verkligen att jag överlever det här, den här kampen om att behålla min mentala hälsa. Jag vill överleva, jag vill fortsätta kämpa. Jag ska fortsätta kämpa, trots bakslagen så vill jag ändå försöka.
Deceptive youth.
Gör planer att skada mig själv (och om jag gör det) så kommer jag inte ihåg att jag gjort det, eller varför, dagen efter. Det är inte likt mig (drabbas extremt sällan av minnesförlust eller 'black-out'), för att inte tala om att skadan är värre än vad den brukar vara och att jag alltid vägrar tejpa eller sy djupa sår, så länge de slutar blöda.
Brännmärket på benet läker i sin ensamma lilla takt, men ser betydligt bättre ut än vad det gjort. Fick en liten skrämselattack igår kväll dock då ett hudlager i brännmärket såg svart-lila ut, vilket fick mig att direkt leda tankarna till blodförgiftning eller nekros (kallbrand). Men ja, såklart så behövde bara såret bli återfuktat. Så efter en påstrykning av Locobase Repair så omvandlades det svart-lila till röd-rosa, vilket är ett tecken på bra blodtillförsel.
Det på armen ja... åh, kom på att jag inte skrivit något om det på den här bloggen än.
Kan lägga upp en bild på hur det såg ut vid skadetillfället så att ni förstår hur illa det var/är. Djupt för att vara mig, djupt för att vara gjort då jag var nykter. Speciellt att jag skurit lodrätt också, det är ovanligt.
Det tog väldigt lång tid för såret att sluta blöda, och just det är ett av anledningarna till att jag känner att det är allvarligt för att vara mig... alltså, jag vill aldrig be om hjälp då det gäller min självskada. Jag vill klara det själv, gömma mina sår tills de läkt till ärr. Vifta bort det att 'ahmen, det där ärret var ett djävla bra tag sen va'. Något sådant, fånigt egentligen. Men jag vill visa att jag klarar mig själv, på just det här sättet... ja, det kanske är lite absurt om man tänker efter men sedan när är depression fullständigt logiskt?
Men nu sluter det ihop sig fint, det tog några dagar men nu blöder det knappt alls och luktar inte äckligt eller vätskar för mycket. Det är skönt, hoppas att jag äntligen ska slippa få infektion då det gäller djupare sår. Förstår inte vad jag gör för fel i rengöringen efteråt, använder i övrigt alltid sterila rakblad innan (gör noggrannt rent med ytdesinfektion eller byter blad om det ser för smutsig, kanske slö ut).
Är ett stort mysterium det här, hm. Vet inte ens varför jag började skriva nu ikväll haha.
Ska ut och ta en cigg. Sedan får vi väl se.
Kram på er alla nära och kära, alla mina läsare! ♥
Restless.
But I won't bow down, even if the whole world thinks I'm crazy
Försöker påminna mig själv att jag bör äta innan jag går och lägger mig, det är alltid bra att fylla på kalorier (från mat) då man har druckit mycket. Har nu en dag kvar på denna vecka då jag får dricka - som sagt så har jag lovat mig själv och bestämt att jag ska ha två 'supardagar' i veckan. Får se hur det går, hittills så har det fungerat ganska bra faktiskt, iiih. ♥
Vid sämre nyheter så... röker jag för mycket cigaretter och min underarm ser ganska grotesk ut. Såret är betydligt djupare än vad jag annars brukar skära (nykter - vid berusning skär jag extremt djupt, utan att ens lyfta ett ögonbryn, brukar under påverkan till och med le lyckligt då jag åstadkommit ett djupt snitt). Hoppas på att jag ska slippa infektioner då jag inte vill tejpa eller sy igen breda sår, så länge de slutar blöda så låter jag dem vara. Ingen idé att störa alltför mycket i läkningsprocessen, eller hur?
Debatterar inom mig själv om jag känner ett riktigt behov av att skapa fler sår. Har jag tillräckligt med ångest för att sätta mig ner och skära mig själv? Skulle det kunna hjälpa mig för stunden? Är jag full nu då jag tar ett fast grepp om rakbladet, och bara gör det för att jag kan, eller är jag apatisk, tillräckligt nykter för att kunna klara mig utan...?
Man slåss så mycket med sig själv. Försöker vinna över beroendet, över lusten, längtan att se att man kan kontrollera åtminstone en aspekt av sitt liv, kan klara något alldeles själv.
Jag ska nog äta nu... Försöka samla tankarna och kanske låta min stackars underarm vara, inte skapa mera sår, verkligen låta bli den här gången.
_________________________________________________________
Har ett sådant extremt sötsug. Kan vakna mitt i natten och börja äta Kellogs K flingor rätt ur kartongen (de som läser innehållsföreteckningen ordentligt vet att det egentligen bara är två tredjedelars socker). Helt otroligt frustrerande då jag vet med mig att mat som intas precis innan läggdags 'fastnar' i form av fett dagen/veckan efter... och jag som har en extrem fobi för att gå upp i vikt, ja, kan ju säga att det inte direkt underlättar...
Det är säkert mina anti-depp som förstör. Concerta ger mig i alla fall liten till noll aptit. Sertralin däremot har både minskad till ökad aptit och jag misstänker att den är boven till att jag är uppe efter midnatt (en av biverkningarna är sömnlöshet). Så sjukt frustrerande, önskar att tabletterna ska börja värka snart, annars vet jag inte vad jag ska göra.
... Kanske ska gå och lägga mig ändå, så att jag typ... förhindrar mig själv att utöva mer självskada, men framförallt att jag i och med en god natts sömn kan motverka ångesten...
Lär återkomma imorgon eller om några dagar, om min situation har förbättrats eller försämrats. Kram på er alla läsare!
Still struggling.
Det har varit hektiskt ganska länge nu, har inte riktigt hittat orken att sätta mig ner och 'skriva ut' ordentligt.
Svårt med anpassningen till mitt Sertralin, började på höjd dos igår morgon.
Om min apati var hög på 25 mg så är den definitivt extrem på 50. För att inte tala om sömnstörningarna, wow. Undrar hur jag kommer reagera om jag måste upp i maxdosen på 200, hm...
Jobbigt med ord ikväll. Går alldeles för långsamt än vad jag är van vid. Har skjutit in en Findus Skinkcrêpes i ugnen och hoppas att min favorit-snabbrätt ska få igång hjärnan åt rätt håll. Typ.
Läser en PDF om Alkoholens inverkan på kroppen och hälsan. Väldigt intressant trots att jag får hemsk ångest av att läsa den, känner tyvärr igen mig i en del av det som står där. Ganska sorgligt ändå att jag låtit det gå så långt; att jag har utvecklat ett så starkt alkoholsug att jag bortser från min generella hälsa och långsiktiga framtid.
Men jag jobbar på det, har ju satt en regel nu att jag bara får dricka två dagar i veckan och inte hejdlösa mängder, då jag ändå avskyr baksmälla och liknande tillhörande alkoholproblem. Ett stort framsteg är att jag tar en stor klunk vatten (har redo ett djupt glas vid nattduksbordet) efter varje gång jag sväljer ner alkohol. Sedan att jag begränsar mig till en halv flaska eller ett litet antal klunkar är också ett steg i positiv riktning.
För jag inser att jag verkligen har problem med alkoholen. Jag skulle annars kunna sluta direkt då min läkare sa åt mig att det inte rekommenderas att kombinera anti-depressiva med alkohol. Jag skulle annars kunna säga nej till en till öl om någon bjuder under en krogrunda. Helt enkelt låta bli att dricka enbart för att jag visste att jag dagen därpå skulle må dåligt och därför inte kunna 'fungera som man brukar'. Sånt, ni vet. Normalt beteende kring alkohol. Visst, tar några glas med vännerna ibland men inte så att man vaknar mitt i natten och tänker, med saliven runt mungiporna att helvete vad det hade varit gott med en drink nu. Ungefär samma sug som en rökare som försöker sluta. Mitt periodiska begär efter alkohol är fruktansvärt. Det enda som kan mäta sig med det är suget efter rakblad och ännu fler ärr, suget efter en stor kuk inuti mig och långa orgasmer eller suget efter att kändisen jag är hopplöst förälskad i ska inse att jag existerar.
Men ja, jag antar att jag delvis kan skylla på att vi har alkoholism i släkten... och att minst två tredjedelar av kvinnorna i min släkt har någon form av psykisk störning eller beroende, ofta mer eller mindre kroniskt. Dock, oftare så ser man periodare. Min mormor kunde vara nykter i månader för att sedan supa konstant i en vecka eller mer. Hon drack även frekvent trots att hon gick på stark medicinering. Min pappas mormor dog i KOL, och fick i de sista åren av sitt liv rådet av sin läkare att hon absolut inte fick sluta röka. Mammas pappa ignorerade tidiga tecknen på prostatacancer (som slutligen fortskred in i skelettet och blev dödligt), eftersom läkartider skulle dra tid ifrån hans resurser som egenföretagare samt sitt värdefulla umgänge med familjen.
'Våra' kvinnor har även problem med ätstörningar, mest förekommande är övervikt, diabetes och höftproblem. Jag själv är tillexempel inte överviktig men har haft enorma problem med att kunna bibehålla ett hälsosamt förhållande till mat. Brukade kalla mig en "anorektisk bulimisk matmissbrukare", något ganska precis så. Har även svårigheter med en korrekt självbild, dock så antar jag att det är vanligt då man är ung (?).
Så jag lägger fram slutsatsen att jag har en benägenhet, en sårbarhet att påverkas både positivt och negativt av olika beroenden, allt från alkohol till sex eller mat. Jag tenderar också att ta allt till överdrift, köper jag ett cigarettpaket så röker jag mer än tre cigaretter inom loppet av bara några timmar, trots att jag lovat mig själv att jag ska hålla mig till en på morgonen och en på kvällen.
Diagnosen ADHD kan vara en anledning till nedsatt impulskontroll. Faktiskt, nu när jag tänker på det. Fast det är inte en direkt anledning eller bortförklaring. Är jag medveten om min diagnos så måste jag ju förstå vissa konsekvenser som inträffar en efter en efter......
Wow, vad mycket skit jag snackar, tycker ni inte? Oavsett så blir jag så trött på mig själv ibland (/alltför ofta). Gnäll hela djävla tiden, inser inte hur tur jag har, att många har det betydligt mycket värre. Sådant tjafs som bara ger dåligt samvete. Egentligen. Försöker intala mig själv men ändå genuint förstå att man inte kan eller bör mäta smärta. Bara för att någon skär djupare än vad jag gör och knappt ens reagerar så behöver det inte betyda att mina ändå ganska ytliga sår (kombinerat med min extrema rädsla för att dö... men att jag ändå behöver självskadan i ångestdämpande och livsupphållande syfte..) så har jag det också dåligt. Nog för att de kroppsliga skadorna inte är så allvarliga, för det är psyket som är mest ärrat på mig. Absolut psyket som har 'fått flest slag'. Dock så hade jag aldrig varit den flicka/kvinna jag är idag om jag inte hade tagit upp rakbladet, cigaretten eller flaskan.
...Ojdå, allt det här blev mycket mer än vad jag trodde att jag skulle kunna få ur mig ikväll, med tanke på min ångestnivå precis då jag kom hem.
Ganska tom på ord nu. Tror jag. Funderar på att gå ut och röka (köpt ett cigarettpaket trots att jag varken borde eller egentligen har råd). Men nikotinsuget är ganska avdankat, med tanke på de fem-någonting ciggen sedan i eftermiddag. Osäker om jag vill röka för nikotinets skull eller för att det blir till/är någon slags form av självskada. Har haft blod och fettvävnad framför näthinnan alldeles för länge nu för att det inte ska tyda på att jag har fått tillbaka min 'skadelust'. Svårt att bestämma mig för om det bara är mitt psykologiska beroende som smyger fram eller om jag faktiskt fysiskt behöver det (kroppslig skada är lika med endorfin, dopamin och/eller adrenalin vilket alla har en roll i att minska smärta överlag samt ge känslor av lättnad och välbehag). Helt vrickat vad kroppen är kapabel till egentligen. Vad den kan utstå.
Hoppas bara min kropp står ut med misshandeln jag åsamkat den så, så länge nu.
Att jag hinner 'börja mitt vuxeliv' utan lever- eller hjärnskada, hm.
Jag är så trött på att förstöra mig själv, trots att det är det jag längtar efter mest av allt.
Avslutar det här inlägget med en skannad bild från en av mina absoluta favoritböcker ("Jag vill inte dö, jag vill bara inte leva" av Ann Heberlein):
L I F E
Jag är påverkad. Alkohol och piller. Dålig kombination, Svårt att skriva, men jag ska försöka lugna ner mig. Viktigt att jag är 'friskt' då jag skriver. För jag mår bra. Bara alkoholen som gör mig 'virrig'. Ja, det är alkoholen som förvärrar. Annars hade jag inte behövt kämpa så mycket med att få bokstäverna i rätt ordning. Eller?
Har haft en underbar kväll med min bästa vän. Gått på promenad och pratat strunt. Hon är den som förstår mig, hur djupt jag än väljer att gå. Christina dömer inte, oavsett vad för sjuka saker jag tar upp. Hon rycker inte till då jag nämner panikångest eller självmordsönskan. Hon förstår. Verkligen förstår.
Oavsett ångestnivå så förstår hon. Hon vet att jag vill dela en stor del av mitt liv, min framtid med henne (dela hyran på en lägenhet och ändå ha möjligheter att leva egna liv, ni vet, fritt...), hon förstår att jag kämpar. Hon förstår att jag inser att det kommer ta ett tag, men att jag ändå i slutändan vill vara vid min bästa väns sida. För hon är den som orkat i mer än sju år. Hon är den som förstår att jag mår fruktansvärt dåligt i perioder MEN ÄNDÅ kommer tillbaka. Förstår att jag är okontaktbar i månader men sedan... men sedan 'återuppstår' och är på min bästa sida. In lack of better words.
Jag är lycklig. Över att jag har de vänner jag har. Så gamla förbindelser, men ändå såpass varaktiga. Jag älskar att leva, trots att livet är så svårt ibland (oftast?). Jag vill inte dö, för det finns så fina människor i mitt liv, att det inte är värt det. Jag vill inte gå miste om deras leenden eller skratt, jag vill inte utsätta dem för sorgen att förlora en vän. Jag vill inte ge upp, inte än. Jag har faktiskt överlevt i tjugoett år nu. Känns som en evighet då man nästan enbart lever genom ångest och panik.
Försöker skriva bort ångesten. Försöker göra något produktivt. Inte plocka fram handduk och sårtejp, inte skära i huden. Fokusera på bokstäverna. Lyssna noga på musiken i hörlurarna. Inte göra något destruktiv. Försöka att inte förstöra sin kropp; att inte vilja likna kroppen vid psyket. Intala mig själv att det kommer att bli okey ändå. Att jag bara är i en dålig period just nu. Bara behöver bearbeta vissa saker. Dricker vätskeersättning enbart för att jag vet att det lindrar morgondagens baksmälla. Alkoholpåverkan och eventuella efterverkningar blir nämligen värre då jag går på Sertralin. Det är inte livsfarligt fysiskt (okey att det ger extra belastning på levern, eh, jaha?) men jobbigast för psyket. Jag får lättare panikångest, utvecklar snabbare ett suicidalt beteende. Men alla som känner mig, vet att jag inte vill dö. Jag vill leva. Leva och älska livet, min familj och mina vänner. För jag ville aldrig dö, inte egentligen. Nog för att jag är trött på min nuvarande situation, men det är inte värt det... alltså, om jag dör så får jag aldrig uppleva dagen då allting blir bättre. För tänk om det blir bra en dag? Jag kan ju aldrig veta eller få reda på positiva nyheter om jag är död, eller hur? Jag kan inte tycka om eller älska om jag är begraven.
Om jag får bestämma så ska jag leva vidare. Spelar ingen roll vilken nivå av ångest jag är vid/på. Jag ska fortsätta kämpa, enbart för min egen skull. Sedan kommer mina vänner. Jag vill leva för att kunna umgås med dem då och då. För att kunna skrattta och gråta åt allt tokigt vi har för oss. Inse att vi oavsett vad ändå är ganska odödliga. I alla fall i psyket. Vi dör aldrig. Vänskap dör aldrig.
Jag inser att jag behöver hjälp med mycket. Behöver mycket mer stöd än jag väntat mig. Än jag har planerat. Mycket mer hjälp än vad jag egentligen vill. För jag kan själv, jag vill kunna fixa allt i min ensamhet, inte behöva snylta på andras energier. Om det verkar logiskt...?
Ingenting är logiskt just nu. Jag vill bara karva i min egna hud tills jag kan dra en suck av lättnad, tills blodet gör mig lugn. Då alla bekymmer försvinner med sårvården; med bandage och saltlösning (eller vad för annat jag behöver för att hålla såren fria från infektion). Med den kortvariga smärtan att dra loss ett plåster eller en kompress som fastnat i såret. Lättnaden över att 'Jag överlevde något som i vanliga fall hade tagit död på mig, jag kan klara av att sköta om den här skadan, se till att det läker till ett vackert ärr'. Den där smärtan är värt nästan allting. Lås in mig i ett rum med bara mig själv och ett rakblad, och jag är nöjd. Då försvinner ångesten. (Fast det gör den inte, inte helt. Den är alltid där. Gömmer sig och hakar fast, gräver in sig, förstör, njuter).
För jag har kontroll just då. Det är ett av sätten jag verkligen kan kontrollera mitt liv på. Jag kan själv, jag klarar detta, jag vågar. Vågar skära i mitt eget kött - okey att jag blir rädd då/om det blir för djupt (men det är för att jag så hemskt gärna vill fortsätta leva) - men jag vågade i alla falll. Jag har kontroll över min egen smärta.
Jag må göra många dåliga val, jag är inte alla gånger så smart. Men jag är i alla fall mig själv ...Eller är jag det?
Jag vet inte längre. Jag är förvirrad. Det kanske bara är alkoholen som pratar men jag tror att det ändå är så mycket mer. Det är mitt inre som spökar. Mitt inre som revolterar.
Vill skära bort alla dåliga minnen, vill få ärr som bevisar att jag övervunnit min kamp mot mörkret. Min kamp mot mig själv, mot mina inre (inbillade?) demoner. Jag vill bevisa att jag är stark. På egen hand.
Sedan jag var liten så sa jag alltid "Tänk om", "Kan själv" och "Kliv bort från min åsikt". Det var mitt stående så kallade trademark. Det är det nu också, i viss mån. Jag vill alltid klara saker själv, trots att det mesta i livet/framtiden skrämmer mig något så fruktansvärt. För jag är rädd för misslyckande. Rädd för besvikelse och smärta. Vill inte försöka och sedan misslyckas, jag menar... är inte det en naturlig, mänsklig drift? Att vilja värna om sin egna framgång? Eller är jag helt ute och cyklar nu?
Oavsett hur jag känner så lär jag kämpa för att vara och förbli lycklig. Det har jag gjort så länge nu så att jag inte vet annat. Jag vet inte hur det är för andra, förstår verkligen inte hur det att vara och känna sig lycklig utan att behöva slå sig blodig för att uppnå det. Hänger ni med hur jag tänker eller svamlar jag på som om jag vore galen?
Jag kanske är paranoid. Ångestfylld och panikslagen. Förvirrad, orolig? Kanske bara en biverkning av Sertralin dosen? Eller så är det jag som faktiskt börjar förlora förståndet, på riktigt och ordentligt den här gången, att allt detta bara är en mardröm? Jag kanske bara intalar mig själv att allt är dåligt, men då det i själva verket är bra, vem vet. Allt är en illusion just nu, as far as I'm concerned.
Jag kommer vakna och vara förändrad, ett annorlunda jag än gårdagen. Det är alltid så. Kvällarna är värst, ångesten och paniken gräver in sina klor inuti mig då, det är bara morgondagen som har en möjlighet att liksom, skina över det. För jag är alltid en annan person på kvällen och/eller morgonen. Jag kan ha en fruktansvärt jobbig kväll för att sedan somna och vakna relativt/helt återställd. Det är otroligt, nästan absurt. Får mig att ifrågasätta min mentala hälsa, väldigt ofta. Jag kanske bara inbillar/intalar mig själv att saker är värre än vad de egentligen är?
Känner mig som ett objekt som inte riktigt syns, något suddigt, otydligt, mörkt men ändå ljust. Så ser jag mig själv, just nu i alla fall. Det är väldigt påfrestande.
Vet inte riktigt vad jag vill. Om det ens hjälper att karva i sig själv längre. Tänk om självskada inte längre är svaret på alla problem. Sitter och väger rakbladet i handen. Osäker.
Vet heller inte riktigt vad jag ska känna, vad som är okey för mig att uttrycka. Nog för att vem som helst blir lite tokig om de är uppe långt efter midnatt, men ja...
Mycket möjligt att jag inbillar mig allt detta. För tänk om det är en dröm? En drömvärld jag har skapat enbart för att överleva?
This isn't like me.
Har det kämpigt med tillvaron och vardagen; att fungera.
Känner att jag inte är 'den jag ska vara', helvrickat.
Lite som att gå igenom PTSD igen, fast någon slags mildare, betydligt mer apatisk version. För likgiltig, det är jag verkligen. Vill inte gå utanför dörren, orkar inte laga mat, för uttråkad (men samtidigt för rastlös) för att behålla fokuset att t.ex. se klart på en film.
Druckit två öl trots att jag inte borde, men jag tycker att jag fanemig kan få njuta av något, då sex inte riktigt är med i bilden längre. Har inte runkat eller velat ligga med någon sedan tio dagar tillbaka. Vilket inte är normalt beteende för mig alls. Inte heller har jag rökt, snusat eller ens luktat på alkohol.
Har inte ork att lägga ner energi på tanken att jag faktiskt fyller 21 imorgon, för jag har helt tappat tidskonceptet. Behöver påminna mig själv konstant vad klockan är eller dagens datum, även fast de står på pillerdosetten så blir jag förvirrad, orolig.
Fast så kommer jag på att jag ska städa hela huset (då menar jag ordentligt; skura toaletterna och torka golven) och tvätta alla handdukar, trots att de knappt är använda. För jag känner mig smutsig, obehagligt att försöka somna.
Ångesten finns knappt (men är ändå konstant och gnager), eftersom jag är så likgiltig mot, ja, allt. Inte jobbat som volontär på Katthemmet sedan ungefär två veckor tillbaka, vill inte åka dit trots att jag är frisk från en förkylning. Inte sökt ett enda arbete, eller kollat runt på universitetskurser.
Tänker (drömmer?) alltför ofta om att göra ett stort vertikalt jack i handlederna - bara hugga och dra - se om det gör lika ont som jag tror, om jag kan behärska paniken och rädslan utan att be om hjälp från bekanta eller myndigheter. "Kan själv."
Jag är så trött. Konstant på helspänn samtidigt som jag är för lat för att lyfta ett finger, väldigt äcklig kombination det där. Hoppas på att nästkommande vecka inte är lika grå eller klumpigt kaotisk.
Vill bara kunna fungera normalt igen, avskyr den här apatin. Fast samtidigt så bryr jag mig inte ett dugg om det förändras till det bättre, är ju så likgiltig. Usch och fy säger jag bara.
