This isn't like me.
Har det kämpigt med tillvaron och vardagen; att fungera.
Känner att jag inte är 'den jag ska vara', helvrickat.
Lite som att gå igenom PTSD igen, fast någon slags mildare, betydligt mer apatisk version. För likgiltig, det är jag verkligen. Vill inte gå utanför dörren, orkar inte laga mat, för uttråkad (men samtidigt för rastlös) för att behålla fokuset att t.ex. se klart på en film.
Druckit två öl trots att jag inte borde, men jag tycker att jag fanemig kan få njuta av något, då sex inte riktigt är med i bilden längre. Har inte runkat eller velat ligga med någon sedan tio dagar tillbaka. Vilket inte är normalt beteende för mig alls. Inte heller har jag rökt, snusat eller ens luktat på alkohol.
Har inte ork att lägga ner energi på tanken att jag faktiskt fyller 21 imorgon, för jag har helt tappat tidskonceptet. Behöver påminna mig själv konstant vad klockan är eller dagens datum, även fast de står på pillerdosetten så blir jag förvirrad, orolig.
Fast så kommer jag på att jag ska städa hela huset (då menar jag ordentligt; skura toaletterna och torka golven) och tvätta alla handdukar, trots att de knappt är använda. För jag känner mig smutsig, obehagligt att försöka somna.
Ångesten finns knappt (men är ändå konstant och gnager), eftersom jag är så likgiltig mot, ja, allt. Inte jobbat som volontär på Katthemmet sedan ungefär två veckor tillbaka, vill inte åka dit trots att jag är frisk från en förkylning. Inte sökt ett enda arbete, eller kollat runt på universitetskurser.
Tänker (drömmer?) alltför ofta om att göra ett stort vertikalt jack i handlederna - bara hugga och dra - se om det gör lika ont som jag tror, om jag kan behärska paniken och rädslan utan att be om hjälp från bekanta eller myndigheter. "Kan själv."
Jag är så trött. Konstant på helspänn samtidigt som jag är för lat för att lyfta ett finger, väldigt äcklig kombination det där. Hoppas på att nästkommande vecka inte är lika grå eller klumpigt kaotisk.
Vill bara kunna fungera normalt igen, avskyr den här apatin. Fast samtidigt så bryr jag mig inte ett dugg om det förändras till det bättre, är ju så likgiltig. Usch och fy säger jag bara.
