Confusing life issues.
Tillbringar kvällen med att lyssna på HIM, gamla till nya album. Det gör mig lycklig. Nostalgisk.
Smygrökte även en av pappas cigarrfimpar. Smakade väldigt gott. Hade varit ännu trevligare med Cannabis.
Undrar hur det blir då man kombinerar det med Stesolid. Har druckit vin också. Men hittills så mår jag extremt bra, är euforiskt och positivt manisk!
Ganska snurrig dock. Hah. Ha.
________________________________________
Några dagar senare (kommer inte längre ihåg när eller varför jag skrev orden/meningarna ovan?!) känner jag för att skriva av mig här (istället för att försöka skära i min hud tills jag ser hur jag ser ut inuti... nerver eller ådror och inte längre blir rädd att det. inte. vill. sluta. blöda).... Får flashbacks och inser att, då jag dricker på mina mediciner, så får jag betydligt lättare minnesförlust. Drabbas av, kanske man ska säga? Det är väldigt jobbigt att inte komma ihåg vad man gjorde 'innan man vaknade morgonen därpå'. Väldigt påfrestande för psyket att endast fragment kommer tillbaka inom ett tidsförlopp på timmar eller ännu värre, dagar. Det gör så att jag blir (ännu mera) rädd för mig själv... Mår jag verkligen så dåligt att jag känner att det är värt att dricka alkohol så mycket på (narkotika klassade, receptbelagda) mediciner?! Mår jag verkligen så dåligt att synen av fettvävnad i samband med mitt skärande ger mig en euforisk och 'wow, detta är någonting jag för en gång skull kan klara av, jag är 'modig' nog att skära såpass djupt'- känsla?
My heart's a graveyard, baby
And to evil we make love
Det är helt ofattbart för mig. Varför är jag så här, varför mår jag som jag gör just nu i den här perioden av mitt liv?
Vad var det som klickade fel? Varför är jag mer självdestruktiv än vad jag någonsin har varit? Varför nu... ja...hah?
Så många frågor. Så lite (eller ja, osammanhängande, ologiska) svar. Hur kommer det sig att jag är uppe längre än vad jag egentligen behöver vara, vad är anledningen till att jag bara... att jag bara ackumulerar skärsår efter skärsår. Det börjar ta slut, både plats och bandage. Jag orkar egentligen inte med det här längre.
Min bästa vän sedan nio år tillbaka gav mig förslaget att jag skulle lägga in mig frivilligt. Psykvård. Akuten. What the fuck ever liksom. Så länge jag får prata med professionella människor, som kan bedöma mitt nuvarande mående. Och eventuellt hjälpa mig med att sluta med, eller i alla fall trappa ner på självskadandet. Varför inte bara pröva och se om det 'är något för mig', om inte... det skadar ju inte att jag försökte? Jag kanske bara behöver 'vara inlåst' en kort period, sedan kommer jag vara redo att 'ta itu med' omvärlden och framtiden??
För det är ju så, som min kära mamma sa då hon satt med mig och skulle vara moraliskt stöd då en läkare på Danderyds sjukhus/akut sydde min vänstra arm: "Det kommer en dag då du skär för djupt. Idag är inte den dagen. Men en dag så är det för sent och du kommer inte gå att rädda."
Det hon sa i komprimerad form är alltså att hon vet att jag kommer ta livet av mig (av misstag)... att det bara är en tidsfråga innan jag... innan jag 'går för långt'. Det gjorde fruktansvärt ont att höra. För jag... jag vill inte dö. Min självskada har aldrig varit i självmordssyfte. Aldrig. I alla fall inte vad jag har varit medveten om.
Back into darkness we flee
(To tear our hearts out)
We are saved where all faiths fail
Alive inside of our tomb
Jag vill bara, så hemskt gärna, hitta ett sätt att omedelbart hantera och så att säga bota min plötsliga ångest och eller panik. Jag vill inte känna mig så... så okapabel till att kontrollera mitt eget öde. Vilket kan låta naivt eller fånigt. Men jag är en person med ett extremt kontrollbehov. Jag behöver veta att jag, att jag själv, kontrollerar mitt egna nu och... och min egna framtid.
You had demons to kill within you screaming
With a gun loaded with guilt you opened their eyes
Även fast det är omöjligt att få bevis eller ett konkret exempel på att, ja, det är fullt möjligt att kontrollera alla aspekter av ditt egna liv. För... för det går inte. Jag kan inte veta automatiskt eller ögonblickligen hur nästa minut, timma, dag, månad eller år kommer att se ut för mig. Jag vill bara... få ångesten att försvinna. Jag vill skära bort paniken, jag vill låta smärtan hela mig i sin egna, speciella takt. Jag vill 'droppa', trycka, tvinga ut allt själsligt giftigt i och med att jag tappar mig själv på blod. Jag vill visa världen, på något skevt sätt att, det är så här, det är så här jag anser att jag ser ut och känner mig inombords. Med andra ord sönderstrimlad, förstörd, läkande, slutande och kontant 'självfixande'. Jag är dock trött på att bandage, rengöringsvätska, förband och/eller plåster börjar ta slut. Jag är fruktansvärt trött på infektioner och nya skärsår, nya sår efter varandra, färska, ömmande och gult eller vitgrönt läckande. Jag älskar blod men... men inte i sådan här mängd. Jag vill inte mer. Vill inte vara mig själv. Jag vill bara... bara slippa den här fruktansvärda existentiella ångesten som bara hotar, som tillslut kommer att äta upp mig inifrån. Jag vill bara leva, utan att vilja ge upp och försöka skynda på min egna död.
Hur är det att vara lycklig? Fullkomligt nöjd med tillvaron och sitt liv, både nuet och framtiden?
Hur känns det att inte ha den konstanta önskan att skära sönder sin kropp tills det bara är ärr kvar?!
Vad var det som blev fel med mig? Varför mår jag som jag gör? Jag avskyr frågetecken. Känner för att dö just nu.
Men att dö är så djävla omständigt. Måste tänka på de människor man älskar. Vad jobbigt för dem om man typ bara hittas och shit, hon är faktiskt död, hon lyckades tillslut eller fan i helvete hon gjorde fel, det här liket var ett misstag, inte alls så hon ville sluta sina dagar okey varför, varför har hon inte skrivit något avskedsbrev, ingen förstår varför hon ligger med öppna vener och hjärstillestånd på grund av mediciner och andra kemiska men väldigt farliga kombinationer varför ligger hon utan puls då hon faktiskt hade sån djävla potential?!
Helvetes djävla helvete (min favorit svordom jag har hittat på själv). Andas ytligt, snabbt. Pulsen är alldeles för hög. Oroar mig för allt. Just nu, imorgon, om fem eller tio år. Kommer jag bara bestå av ärr och ångest eller kommer jag ha kunnat 'övervinna' dem? Hur kommer jag att se ut, känna, tycka, tänka om några år? Kommer jag leva längre än mina föräldrar eller kommer jag att dö plötsligt, dö ifrån alla jag älskar, lämna dem med hjärtesorg?
Jag vill inte må så här. Innerst inne vill jag inte ha rakblad, alkohol och destruktivt sex som enda trygghet, som det som är garanterat att dämpa min ångest. Vill inte konstant jagas av misär. Vill inte tvingas romantisera och försköna det enbart för att kunna orka med och överleva.
Darling take me home
To the castle made of skulls and bones
Sing me a song to remind me where I belong
Varför mår just jag så här? Jag har en fantastisk familj och en nästintill alltid perfekt vänskapskrets.
Jag har fått uppleva kärlek i så många olika former, enda sedan barnsben, ja, tills nu, både från mina föräldrar, främlingar och vänner. Det är helt otroligt. Jag har alltså haft en väldigt bra barndom. Tonåren var lite... annorlunda... men det kom bara ifrån mig själv. Det var där ångesten började på riktigt. Nu, idag, då jag är tjugoett år gammal.... så är den mer extrem än vad den någonsin har varit. Jag vet inte vad jag ska ta mig till längre.
Despair has a face
And all these wounds remain unhealed
Är jag för nojig? Paranoid? Tänker jag alldeles för mycket och på helt fel saker?
Jag avskyr varje frågetecken i den här texten, i det här inlägget. Avskyr att jag har så många frågor som inte fått ett svar, som kanske aldrig kommer att få ett.
Vad vill jag. Vad är jag ute efter. Vill jag bara vara lugn i mig själv och i hur jag bemöter omvärlden eller vill jag någonting helt annat? Jag förstår inte mig själv. Och det... det kanske är precis därför jag totalt vill försöka förstöra mig själv såpass mycket som jag gör just nu.
Scream out love's name in vain
Embrace the pain again
And lose yourself alone in the dark
Men jag tror att... jag tror att jag tänker och framförallt... överanalyserar allt... alltför mycket. Än vad som egentligen behövs. Jag har teoretiskt sätt inget konkret behov av att veta exakt vad som följer i min 'egentliga tidslinje'.
Ska jag skära mig själv inatt eller inte? Den konstanta, varaktiga, envisaste tanken. I typ nittio procent av fallen så somnar jag bara (då ångesten är som starkast om nätterna - vetskapen att det kommer dyka upp en till dag med väldigt jobbiga svårigheter och/eller hinder), annars dåsar jag bara 'bort' och kommer fram till att självskadan får vänta och att sömnen är viktigare.
Hmm... Jag vet inte, kanske ska... försöka somna. För då slipper jag ju trots allt blodfläckar och slöa rakblad. Godnatt på er mina kära läsare, håller tummarna för att ni mår helt okey!
Jag avslutar med en del ur en av många favoriter ur Venom Doom albumet som HIM har skapat, åh. Mina älsklingar näst efter Papa Roach.
If death is the answer to love's mysteries
Then bleed on my darling to the sound of a dream
Puss på er, jag hoppas så innerligt att ni sover istället för skär. Eller annat destruktivt. Bara... må någorlunda bättre än vad ni brukar göra (eh, okey?).
Smygrökte även en av pappas cigarrfimpar. Smakade väldigt gott. Hade varit ännu trevligare med Cannabis.
Undrar hur det blir då man kombinerar det med Stesolid. Har druckit vin också. Men hittills så mår jag extremt bra, är euforiskt och positivt manisk!
Ganska snurrig dock. Hah. Ha.
________________________________________
Några dagar senare (kommer inte längre ihåg när eller varför jag skrev orden/meningarna ovan?!) känner jag för att skriva av mig här (istället för att försöka skära i min hud tills jag ser hur jag ser ut inuti... nerver eller ådror och inte längre blir rädd att det. inte. vill. sluta. blöda).... Får flashbacks och inser att, då jag dricker på mina mediciner, så får jag betydligt lättare minnesförlust. Drabbas av, kanske man ska säga? Det är väldigt jobbigt att inte komma ihåg vad man gjorde 'innan man vaknade morgonen därpå'. Väldigt påfrestande för psyket att endast fragment kommer tillbaka inom ett tidsförlopp på timmar eller ännu värre, dagar. Det gör så att jag blir (ännu mera) rädd för mig själv... Mår jag verkligen så dåligt att jag känner att det är värt att dricka alkohol så mycket på (narkotika klassade, receptbelagda) mediciner?! Mår jag verkligen så dåligt att synen av fettvävnad i samband med mitt skärande ger mig en euforisk och 'wow, detta är någonting jag för en gång skull kan klara av, jag är 'modig' nog att skära såpass djupt'- känsla?
My heart's a graveyard, baby
And to evil we make love
Det är helt ofattbart för mig. Varför är jag så här, varför mår jag som jag gör just nu i den här perioden av mitt liv?
Vad var det som klickade fel? Varför är jag mer självdestruktiv än vad jag någonsin har varit? Varför nu... ja...hah?
Så många frågor. Så lite (eller ja, osammanhängande, ologiska) svar. Hur kommer det sig att jag är uppe längre än vad jag egentligen behöver vara, vad är anledningen till att jag bara... att jag bara ackumulerar skärsår efter skärsår. Det börjar ta slut, både plats och bandage. Jag orkar egentligen inte med det här längre.
Min bästa vän sedan nio år tillbaka gav mig förslaget att jag skulle lägga in mig frivilligt. Psykvård. Akuten. What the fuck ever liksom. Så länge jag får prata med professionella människor, som kan bedöma mitt nuvarande mående. Och eventuellt hjälpa mig med att sluta med, eller i alla fall trappa ner på självskadandet. Varför inte bara pröva och se om det 'är något för mig', om inte... det skadar ju inte att jag försökte? Jag kanske bara behöver 'vara inlåst' en kort period, sedan kommer jag vara redo att 'ta itu med' omvärlden och framtiden??
För det är ju så, som min kära mamma sa då hon satt med mig och skulle vara moraliskt stöd då en läkare på Danderyds sjukhus/akut sydde min vänstra arm: "Det kommer en dag då du skär för djupt. Idag är inte den dagen. Men en dag så är det för sent och du kommer inte gå att rädda."
Det hon sa i komprimerad form är alltså att hon vet att jag kommer ta livet av mig (av misstag)... att det bara är en tidsfråga innan jag... innan jag 'går för långt'. Det gjorde fruktansvärt ont att höra. För jag... jag vill inte dö. Min självskada har aldrig varit i självmordssyfte. Aldrig. I alla fall inte vad jag har varit medveten om.
Back into darkness we flee
(To tear our hearts out)
We are saved where all faiths fail
Alive inside of our tomb
Jag vill bara, så hemskt gärna, hitta ett sätt att omedelbart hantera och så att säga bota min plötsliga ångest och eller panik. Jag vill inte känna mig så... så okapabel till att kontrollera mitt eget öde. Vilket kan låta naivt eller fånigt. Men jag är en person med ett extremt kontrollbehov. Jag behöver veta att jag, att jag själv, kontrollerar mitt egna nu och... och min egna framtid.
You had demons to kill within you screaming
With a gun loaded with guilt you opened their eyes
Även fast det är omöjligt att få bevis eller ett konkret exempel på att, ja, det är fullt möjligt att kontrollera alla aspekter av ditt egna liv. För... för det går inte. Jag kan inte veta automatiskt eller ögonblickligen hur nästa minut, timma, dag, månad eller år kommer att se ut för mig. Jag vill bara... få ångesten att försvinna. Jag vill skära bort paniken, jag vill låta smärtan hela mig i sin egna, speciella takt. Jag vill 'droppa', trycka, tvinga ut allt själsligt giftigt i och med att jag tappar mig själv på blod. Jag vill visa världen, på något skevt sätt att, det är så här, det är så här jag anser att jag ser ut och känner mig inombords. Med andra ord sönderstrimlad, förstörd, läkande, slutande och kontant 'självfixande'. Jag är dock trött på att bandage, rengöringsvätska, förband och/eller plåster börjar ta slut. Jag är fruktansvärt trött på infektioner och nya skärsår, nya sår efter varandra, färska, ömmande och gult eller vitgrönt läckande. Jag älskar blod men... men inte i sådan här mängd. Jag vill inte mer. Vill inte vara mig själv. Jag vill bara... bara slippa den här fruktansvärda existentiella ångesten som bara hotar, som tillslut kommer att äta upp mig inifrån. Jag vill bara leva, utan att vilja ge upp och försöka skynda på min egna död.
Hur är det att vara lycklig? Fullkomligt nöjd med tillvaron och sitt liv, både nuet och framtiden?
Hur känns det att inte ha den konstanta önskan att skära sönder sin kropp tills det bara är ärr kvar?!
Vad var det som blev fel med mig? Varför mår jag som jag gör? Jag avskyr frågetecken. Känner för att dö just nu.
Men att dö är så djävla omständigt. Måste tänka på de människor man älskar. Vad jobbigt för dem om man typ bara hittas och shit, hon är faktiskt död, hon lyckades tillslut eller fan i helvete hon gjorde fel, det här liket var ett misstag, inte alls så hon ville sluta sina dagar okey varför, varför har hon inte skrivit något avskedsbrev, ingen förstår varför hon ligger med öppna vener och hjärstillestånd på grund av mediciner och andra kemiska men väldigt farliga kombinationer varför ligger hon utan puls då hon faktiskt hade sån djävla potential?!
Helvetes djävla helvete (min favorit svordom jag har hittat på själv). Andas ytligt, snabbt. Pulsen är alldeles för hög. Oroar mig för allt. Just nu, imorgon, om fem eller tio år. Kommer jag bara bestå av ärr och ångest eller kommer jag ha kunnat 'övervinna' dem? Hur kommer jag att se ut, känna, tycka, tänka om några år? Kommer jag leva längre än mina föräldrar eller kommer jag att dö plötsligt, dö ifrån alla jag älskar, lämna dem med hjärtesorg?
Jag vill inte må så här. Innerst inne vill jag inte ha rakblad, alkohol och destruktivt sex som enda trygghet, som det som är garanterat att dämpa min ångest. Vill inte konstant jagas av misär. Vill inte tvingas romantisera och försköna det enbart för att kunna orka med och överleva.
Darling take me home
To the castle made of skulls and bones
Sing me a song to remind me where I belong
Varför mår just jag så här? Jag har en fantastisk familj och en nästintill alltid perfekt vänskapskrets.
Jag har fått uppleva kärlek i så många olika former, enda sedan barnsben, ja, tills nu, både från mina föräldrar, främlingar och vänner. Det är helt otroligt. Jag har alltså haft en väldigt bra barndom. Tonåren var lite... annorlunda... men det kom bara ifrån mig själv. Det var där ångesten började på riktigt. Nu, idag, då jag är tjugoett år gammal.... så är den mer extrem än vad den någonsin har varit. Jag vet inte vad jag ska ta mig till längre.
Despair has a face
And all these wounds remain unhealed
Är jag för nojig? Paranoid? Tänker jag alldeles för mycket och på helt fel saker?
Jag avskyr varje frågetecken i den här texten, i det här inlägget. Avskyr att jag har så många frågor som inte fått ett svar, som kanske aldrig kommer att få ett.
Vad vill jag. Vad är jag ute efter. Vill jag bara vara lugn i mig själv och i hur jag bemöter omvärlden eller vill jag någonting helt annat? Jag förstår inte mig själv. Och det... det kanske är precis därför jag totalt vill försöka förstöra mig själv såpass mycket som jag gör just nu.
Scream out love's name in vain
Embrace the pain again
And lose yourself alone in the dark
Men jag tror att... jag tror att jag tänker och framförallt... överanalyserar allt... alltför mycket. Än vad som egentligen behövs. Jag har teoretiskt sätt inget konkret behov av att veta exakt vad som följer i min 'egentliga tidslinje'.
Ska jag skära mig själv inatt eller inte? Den konstanta, varaktiga, envisaste tanken. I typ nittio procent av fallen så somnar jag bara (då ångesten är som starkast om nätterna - vetskapen att det kommer dyka upp en till dag med väldigt jobbiga svårigheter och/eller hinder), annars dåsar jag bara 'bort' och kommer fram till att självskadan får vänta och att sömnen är viktigare.
Hmm... Jag vet inte, kanske ska... försöka somna. För då slipper jag ju trots allt blodfläckar och slöa rakblad. Godnatt på er mina kära läsare, håller tummarna för att ni mår helt okey!
Jag avslutar med en del ur en av många favoriter ur Venom Doom albumet som HIM har skapat, åh. Mina älsklingar näst efter Papa Roach.
If death is the answer to love's mysteries
Then bleed on my darling to the sound of a dream
Puss på er, jag hoppas så innerligt att ni sover istället för skär. Eller annat destruktivt. Bara... må någorlunda bättre än vad ni brukar göra (eh, okey?).
Whirlwind & tornado.
Ja, det är lite så mitt liv känns just nu. Som en virrvelvind och tornado som river upp kaotiska revor och punkterar sår som redan får kämpa hårt i sin läkningsprocess.
Jag behöver ett jobb eftersom jag nyss förlorat det på Nordic Fundraiser (jag blev för stressad och uppjagad, kunde inte varva ner så jag fick klagomål från kunder och personal - nu ska chefen ha ringt mig för att slutföra allt korrekt men vi missar hela tiden varandra).
Har börjat jobba lite oftare på Katthemmet också, bara för att jag ska ha något att göra. Inte bli galen.
För blir jag för rastlös så slutar det med droger och skärsår. Rastlösheten är farlig, den gör så att jag äter upp mig själv inifrån... och det är ingen trevlig känsla.
Försöker se på saker positivt, försöker väga för- och nackdelar, vill försäkra mig om en bra framtid. Men svårt är det, djävligt svårt. För en sådan som jag. Som tycker förändring är något av det läskigaste som finns.
Jag vet att bara är en tidsfråga innan jag får ett jobb, beroende på hur snabbt jag återhämtar mig från eventuella nederlag och lär mig av gamla misstag. Är bara så trött just nu på att ingenting inte löser sig, inte som jag vill i alla fall. Kanske inte ens i det tempo jag önskar, har nog för höga krav (?).
Ärren blir fler, djupare och rödare, ser arga ut mot huden. Blandas med gammal ärrvävnad, stramar åt och tar bort all elasticitet, vissa ärr har läkt fult och bildas små kratrar och fördjupningar efter sig. Mina gamla ärr lyser vitt och syns väldigt bra i solen (vilket jag inte har några problem med, men främlingar brukar stanna till i klunga och gap-stirra; ganska bisarrt ändå).
Dock så dricker jag betydligt mindre, nästan ingenting alls. Så det är bra! Har inte heller tagit en cigarett på mer än en vecka. Suget är minimalt. Känns skönt att inte behöva skynda till stationen för att hinna röka innan tåget går eller panikköa till Pressbyrån och hoppas att de har ett speciellt ciggmärke. Jag har också bättre hy, tänder och lungor. Visst saknar jag att kunna ta en cigg då världen blir för liten... men jag måste ju försöka och se om ett nikotinfritt liv är värt någonting.
Nästa steg blir alkoholen sedan skärandet men dessa två kommer nog hänga med extremt mycket längre, då jag inte än vill sluta, inte 'på riktigt'. Det är en alltför stor trygghet just nu. Galet, jag vet, men ta inte ifrån mig de, låt mig ha något som bara är mitt... bara några år till, snälla. Sedan, efter det, eller i mitten av allt det... då lovar jag att jag ska nyttja all min potential!
Jag behöver ett jobb eftersom jag nyss förlorat det på Nordic Fundraiser (jag blev för stressad och uppjagad, kunde inte varva ner så jag fick klagomål från kunder och personal - nu ska chefen ha ringt mig för att slutföra allt korrekt men vi missar hela tiden varandra).
Har börjat jobba lite oftare på Katthemmet också, bara för att jag ska ha något att göra. Inte bli galen.
För blir jag för rastlös så slutar det med droger och skärsår. Rastlösheten är farlig, den gör så att jag äter upp mig själv inifrån... och det är ingen trevlig känsla.
Försöker se på saker positivt, försöker väga för- och nackdelar, vill försäkra mig om en bra framtid. Men svårt är det, djävligt svårt. För en sådan som jag. Som tycker förändring är något av det läskigaste som finns.
Jag vet att bara är en tidsfråga innan jag får ett jobb, beroende på hur snabbt jag återhämtar mig från eventuella nederlag och lär mig av gamla misstag. Är bara så trött just nu på att ingenting inte löser sig, inte som jag vill i alla fall. Kanske inte ens i det tempo jag önskar, har nog för höga krav (?).
Ärren blir fler, djupare och rödare, ser arga ut mot huden. Blandas med gammal ärrvävnad, stramar åt och tar bort all elasticitet, vissa ärr har läkt fult och bildas små kratrar och fördjupningar efter sig. Mina gamla ärr lyser vitt och syns väldigt bra i solen (vilket jag inte har några problem med, men främlingar brukar stanna till i klunga och gap-stirra; ganska bisarrt ändå).
Dock så dricker jag betydligt mindre, nästan ingenting alls. Så det är bra! Har inte heller tagit en cigarett på mer än en vecka. Suget är minimalt. Känns skönt att inte behöva skynda till stationen för att hinna röka innan tåget går eller panikköa till Pressbyrån och hoppas att de har ett speciellt ciggmärke. Jag har också bättre hy, tänder och lungor. Visst saknar jag att kunna ta en cigg då världen blir för liten... men jag måste ju försöka och se om ett nikotinfritt liv är värt någonting.
Nästa steg blir alkoholen sedan skärandet men dessa två kommer nog hänga med extremt mycket längre, då jag inte än vill sluta, inte 'på riktigt'. Det är en alltför stor trygghet just nu. Galet, jag vet, men ta inte ifrån mig de, låt mig ha något som bara är mitt... bara några år till, snälla. Sedan, efter det, eller i mitten av allt det... då lovar jag att jag ska nyttja all min potential!
