Whirlwind & tornado.
Ja, det är lite så mitt liv känns just nu. Som en virrvelvind och tornado som river upp kaotiska revor och punkterar sår som redan får kämpa hårt i sin läkningsprocess.
Jag behöver ett jobb eftersom jag nyss förlorat det på Nordic Fundraiser (jag blev för stressad och uppjagad, kunde inte varva ner så jag fick klagomål från kunder och personal - nu ska chefen ha ringt mig för att slutföra allt korrekt men vi missar hela tiden varandra).
Har börjat jobba lite oftare på Katthemmet också, bara för att jag ska ha något att göra. Inte bli galen.
För blir jag för rastlös så slutar det med droger och skärsår. Rastlösheten är farlig, den gör så att jag äter upp mig själv inifrån... och det är ingen trevlig känsla.
Försöker se på saker positivt, försöker väga för- och nackdelar, vill försäkra mig om en bra framtid. Men svårt är det, djävligt svårt. För en sådan som jag. Som tycker förändring är något av det läskigaste som finns.
Jag vet att bara är en tidsfråga innan jag får ett jobb, beroende på hur snabbt jag återhämtar mig från eventuella nederlag och lär mig av gamla misstag. Är bara så trött just nu på att ingenting inte löser sig, inte som jag vill i alla fall. Kanske inte ens i det tempo jag önskar, har nog för höga krav (?).
Ärren blir fler, djupare och rödare, ser arga ut mot huden. Blandas med gammal ärrvävnad, stramar åt och tar bort all elasticitet, vissa ärr har läkt fult och bildas små kratrar och fördjupningar efter sig. Mina gamla ärr lyser vitt och syns väldigt bra i solen (vilket jag inte har några problem med, men främlingar brukar stanna till i klunga och gap-stirra; ganska bisarrt ändå).
Dock så dricker jag betydligt mindre, nästan ingenting alls. Så det är bra! Har inte heller tagit en cigarett på mer än en vecka. Suget är minimalt. Känns skönt att inte behöva skynda till stationen för att hinna röka innan tåget går eller panikköa till Pressbyrån och hoppas att de har ett speciellt ciggmärke. Jag har också bättre hy, tänder och lungor. Visst saknar jag att kunna ta en cigg då världen blir för liten... men jag måste ju försöka och se om ett nikotinfritt liv är värt någonting.
Nästa steg blir alkoholen sedan skärandet men dessa två kommer nog hänga med extremt mycket längre, då jag inte än vill sluta, inte 'på riktigt'. Det är en alltför stor trygghet just nu. Galet, jag vet, men ta inte ifrån mig de, låt mig ha något som bara är mitt... bara några år till, snälla. Sedan, efter det, eller i mitten av allt det... då lovar jag att jag ska nyttja all min potential!
Jag behöver ett jobb eftersom jag nyss förlorat det på Nordic Fundraiser (jag blev för stressad och uppjagad, kunde inte varva ner så jag fick klagomål från kunder och personal - nu ska chefen ha ringt mig för att slutföra allt korrekt men vi missar hela tiden varandra).
Har börjat jobba lite oftare på Katthemmet också, bara för att jag ska ha något att göra. Inte bli galen.
För blir jag för rastlös så slutar det med droger och skärsår. Rastlösheten är farlig, den gör så att jag äter upp mig själv inifrån... och det är ingen trevlig känsla.
Försöker se på saker positivt, försöker väga för- och nackdelar, vill försäkra mig om en bra framtid. Men svårt är det, djävligt svårt. För en sådan som jag. Som tycker förändring är något av det läskigaste som finns.
Jag vet att bara är en tidsfråga innan jag får ett jobb, beroende på hur snabbt jag återhämtar mig från eventuella nederlag och lär mig av gamla misstag. Är bara så trött just nu på att ingenting inte löser sig, inte som jag vill i alla fall. Kanske inte ens i det tempo jag önskar, har nog för höga krav (?).
Ärren blir fler, djupare och rödare, ser arga ut mot huden. Blandas med gammal ärrvävnad, stramar åt och tar bort all elasticitet, vissa ärr har läkt fult och bildas små kratrar och fördjupningar efter sig. Mina gamla ärr lyser vitt och syns väldigt bra i solen (vilket jag inte har några problem med, men främlingar brukar stanna till i klunga och gap-stirra; ganska bisarrt ändå).
Dock så dricker jag betydligt mindre, nästan ingenting alls. Så det är bra! Har inte heller tagit en cigarett på mer än en vecka. Suget är minimalt. Känns skönt att inte behöva skynda till stationen för att hinna röka innan tåget går eller panikköa till Pressbyrån och hoppas att de har ett speciellt ciggmärke. Jag har också bättre hy, tänder och lungor. Visst saknar jag att kunna ta en cigg då världen blir för liten... men jag måste ju försöka och se om ett nikotinfritt liv är värt någonting.
Nästa steg blir alkoholen sedan skärandet men dessa två kommer nog hänga med extremt mycket längre, då jag inte än vill sluta, inte 'på riktigt'. Det är en alltför stor trygghet just nu. Galet, jag vet, men ta inte ifrån mig de, låt mig ha något som bara är mitt... bara några år till, snälla. Sedan, efter det, eller i mitten av allt det... då lovar jag att jag ska nyttja all min potential!
Kommentarer
Trackback
