Deceptive youth.
Gör planer att skada mig själv (och om jag gör det) så kommer jag inte ihåg att jag gjort det, eller varför, dagen efter. Det är inte likt mig (drabbas extremt sällan av minnesförlust eller 'black-out'), för att inte tala om att skadan är värre än vad den brukar vara och att jag alltid vägrar tejpa eller sy djupa sår, så länge de slutar blöda.
Brännmärket på benet läker i sin ensamma lilla takt, men ser betydligt bättre ut än vad det gjort. Fick en liten skrämselattack igår kväll dock då ett hudlager i brännmärket såg svart-lila ut, vilket fick mig att direkt leda tankarna till blodförgiftning eller nekros (kallbrand). Men ja, såklart så behövde bara såret bli återfuktat. Så efter en påstrykning av Locobase Repair så omvandlades det svart-lila till röd-rosa, vilket är ett tecken på bra blodtillförsel.
Det på armen ja... åh, kom på att jag inte skrivit något om det på den här bloggen än.
Kan lägga upp en bild på hur det såg ut vid skadetillfället så att ni förstår hur illa det var/är. Djupt för att vara mig, djupt för att vara gjort då jag var nykter. Speciellt att jag skurit lodrätt också, det är ovanligt.
Det tog väldigt lång tid för såret att sluta blöda, och just det är ett av anledningarna till att jag känner att det är allvarligt för att vara mig... alltså, jag vill aldrig be om hjälp då det gäller min självskada. Jag vill klara det själv, gömma mina sår tills de läkt till ärr. Vifta bort det att 'ahmen, det där ärret var ett djävla bra tag sen va'. Något sådant, fånigt egentligen. Men jag vill visa att jag klarar mig själv, på just det här sättet... ja, det kanske är lite absurt om man tänker efter men sedan när är depression fullständigt logiskt?
Men nu sluter det ihop sig fint, det tog några dagar men nu blöder det knappt alls och luktar inte äckligt eller vätskar för mycket. Det är skönt, hoppas att jag äntligen ska slippa få infektion då det gäller djupare sår. Förstår inte vad jag gör för fel i rengöringen efteråt, använder i övrigt alltid sterila rakblad innan (gör noggrannt rent med ytdesinfektion eller byter blad om det ser för smutsig, kanske slö ut).
Är ett stort mysterium det här, hm. Vet inte ens varför jag började skriva nu ikväll haha.
Ska ut och ta en cigg. Sedan får vi väl se.
Kram på er alla nära och kära, alla mina läsare! ♥
Restless.
But I won't bow down, even if the whole world thinks I'm crazy
Försöker påminna mig själv att jag bör äta innan jag går och lägger mig, det är alltid bra att fylla på kalorier (från mat) då man har druckit mycket. Har nu en dag kvar på denna vecka då jag får dricka - som sagt så har jag lovat mig själv och bestämt att jag ska ha två 'supardagar' i veckan. Får se hur det går, hittills så har det fungerat ganska bra faktiskt, iiih. ♥
Vid sämre nyheter så... röker jag för mycket cigaretter och min underarm ser ganska grotesk ut. Såret är betydligt djupare än vad jag annars brukar skära (nykter - vid berusning skär jag extremt djupt, utan att ens lyfta ett ögonbryn, brukar under påverkan till och med le lyckligt då jag åstadkommit ett djupt snitt). Hoppas på att jag ska slippa infektioner då jag inte vill tejpa eller sy igen breda sår, så länge de slutar blöda så låter jag dem vara. Ingen idé att störa alltför mycket i läkningsprocessen, eller hur?
Debatterar inom mig själv om jag känner ett riktigt behov av att skapa fler sår. Har jag tillräckligt med ångest för att sätta mig ner och skära mig själv? Skulle det kunna hjälpa mig för stunden? Är jag full nu då jag tar ett fast grepp om rakbladet, och bara gör det för att jag kan, eller är jag apatisk, tillräckligt nykter för att kunna klara mig utan...?
Man slåss så mycket med sig själv. Försöker vinna över beroendet, över lusten, längtan att se att man kan kontrollera åtminstone en aspekt av sitt liv, kan klara något alldeles själv.
Jag ska nog äta nu... Försöka samla tankarna och kanske låta min stackars underarm vara, inte skapa mera sår, verkligen låta bli den här gången.
_________________________________________________________
Har ett sådant extremt sötsug. Kan vakna mitt i natten och börja äta Kellogs K flingor rätt ur kartongen (de som läser innehållsföreteckningen ordentligt vet att det egentligen bara är två tredjedelars socker). Helt otroligt frustrerande då jag vet med mig att mat som intas precis innan läggdags 'fastnar' i form av fett dagen/veckan efter... och jag som har en extrem fobi för att gå upp i vikt, ja, kan ju säga att det inte direkt underlättar...
Det är säkert mina anti-depp som förstör. Concerta ger mig i alla fall liten till noll aptit. Sertralin däremot har både minskad till ökad aptit och jag misstänker att den är boven till att jag är uppe efter midnatt (en av biverkningarna är sömnlöshet). Så sjukt frustrerande, önskar att tabletterna ska börja värka snart, annars vet jag inte vad jag ska göra.
... Kanske ska gå och lägga mig ändå, så att jag typ... förhindrar mig själv att utöva mer självskada, men framförallt att jag i och med en god natts sömn kan motverka ångesten...
Lär återkomma imorgon eller om några dagar, om min situation har förbättrats eller försämrats. Kram på er alla läsare!
Still struggling.
Det har varit hektiskt ganska länge nu, har inte riktigt hittat orken att sätta mig ner och 'skriva ut' ordentligt.
Svårt med anpassningen till mitt Sertralin, började på höjd dos igår morgon.
Om min apati var hög på 25 mg så är den definitivt extrem på 50. För att inte tala om sömnstörningarna, wow. Undrar hur jag kommer reagera om jag måste upp i maxdosen på 200, hm...
Jobbigt med ord ikväll. Går alldeles för långsamt än vad jag är van vid. Har skjutit in en Findus Skinkcrêpes i ugnen och hoppas att min favorit-snabbrätt ska få igång hjärnan åt rätt håll. Typ.
Läser en PDF om Alkoholens inverkan på kroppen och hälsan. Väldigt intressant trots att jag får hemsk ångest av att läsa den, känner tyvärr igen mig i en del av det som står där. Ganska sorgligt ändå att jag låtit det gå så långt; att jag har utvecklat ett så starkt alkoholsug att jag bortser från min generella hälsa och långsiktiga framtid.
Men jag jobbar på det, har ju satt en regel nu att jag bara får dricka två dagar i veckan och inte hejdlösa mängder, då jag ändå avskyr baksmälla och liknande tillhörande alkoholproblem. Ett stort framsteg är att jag tar en stor klunk vatten (har redo ett djupt glas vid nattduksbordet) efter varje gång jag sväljer ner alkohol. Sedan att jag begränsar mig till en halv flaska eller ett litet antal klunkar är också ett steg i positiv riktning.
För jag inser att jag verkligen har problem med alkoholen. Jag skulle annars kunna sluta direkt då min läkare sa åt mig att det inte rekommenderas att kombinera anti-depressiva med alkohol. Jag skulle annars kunna säga nej till en till öl om någon bjuder under en krogrunda. Helt enkelt låta bli att dricka enbart för att jag visste att jag dagen därpå skulle må dåligt och därför inte kunna 'fungera som man brukar'. Sånt, ni vet. Normalt beteende kring alkohol. Visst, tar några glas med vännerna ibland men inte så att man vaknar mitt i natten och tänker, med saliven runt mungiporna att helvete vad det hade varit gott med en drink nu. Ungefär samma sug som en rökare som försöker sluta. Mitt periodiska begär efter alkohol är fruktansvärt. Det enda som kan mäta sig med det är suget efter rakblad och ännu fler ärr, suget efter en stor kuk inuti mig och långa orgasmer eller suget efter att kändisen jag är hopplöst förälskad i ska inse att jag existerar.
Men ja, jag antar att jag delvis kan skylla på att vi har alkoholism i släkten... och att minst två tredjedelar av kvinnorna i min släkt har någon form av psykisk störning eller beroende, ofta mer eller mindre kroniskt. Dock, oftare så ser man periodare. Min mormor kunde vara nykter i månader för att sedan supa konstant i en vecka eller mer. Hon drack även frekvent trots att hon gick på stark medicinering. Min pappas mormor dog i KOL, och fick i de sista åren av sitt liv rådet av sin läkare att hon absolut inte fick sluta röka. Mammas pappa ignorerade tidiga tecknen på prostatacancer (som slutligen fortskred in i skelettet och blev dödligt), eftersom läkartider skulle dra tid ifrån hans resurser som egenföretagare samt sitt värdefulla umgänge med familjen.
'Våra' kvinnor har även problem med ätstörningar, mest förekommande är övervikt, diabetes och höftproblem. Jag själv är tillexempel inte överviktig men har haft enorma problem med att kunna bibehålla ett hälsosamt förhållande till mat. Brukade kalla mig en "anorektisk bulimisk matmissbrukare", något ganska precis så. Har även svårigheter med en korrekt självbild, dock så antar jag att det är vanligt då man är ung (?).
Så jag lägger fram slutsatsen att jag har en benägenhet, en sårbarhet att påverkas både positivt och negativt av olika beroenden, allt från alkohol till sex eller mat. Jag tenderar också att ta allt till överdrift, köper jag ett cigarettpaket så röker jag mer än tre cigaretter inom loppet av bara några timmar, trots att jag lovat mig själv att jag ska hålla mig till en på morgonen och en på kvällen.
Diagnosen ADHD kan vara en anledning till nedsatt impulskontroll. Faktiskt, nu när jag tänker på det. Fast det är inte en direkt anledning eller bortförklaring. Är jag medveten om min diagnos så måste jag ju förstå vissa konsekvenser som inträffar en efter en efter......
Wow, vad mycket skit jag snackar, tycker ni inte? Oavsett så blir jag så trött på mig själv ibland (/alltför ofta). Gnäll hela djävla tiden, inser inte hur tur jag har, att många har det betydligt mycket värre. Sådant tjafs som bara ger dåligt samvete. Egentligen. Försöker intala mig själv men ändå genuint förstå att man inte kan eller bör mäta smärta. Bara för att någon skär djupare än vad jag gör och knappt ens reagerar så behöver det inte betyda att mina ändå ganska ytliga sår (kombinerat med min extrema rädsla för att dö... men att jag ändå behöver självskadan i ångestdämpande och livsupphållande syfte..) så har jag det också dåligt. Nog för att de kroppsliga skadorna inte är så allvarliga, för det är psyket som är mest ärrat på mig. Absolut psyket som har 'fått flest slag'. Dock så hade jag aldrig varit den flicka/kvinna jag är idag om jag inte hade tagit upp rakbladet, cigaretten eller flaskan.
...Ojdå, allt det här blev mycket mer än vad jag trodde att jag skulle kunna få ur mig ikväll, med tanke på min ångestnivå precis då jag kom hem.
Ganska tom på ord nu. Tror jag. Funderar på att gå ut och röka (köpt ett cigarettpaket trots att jag varken borde eller egentligen har råd). Men nikotinsuget är ganska avdankat, med tanke på de fem-någonting ciggen sedan i eftermiddag. Osäker om jag vill röka för nikotinets skull eller för att det blir till/är någon slags form av självskada. Har haft blod och fettvävnad framför näthinnan alldeles för länge nu för att det inte ska tyda på att jag har fått tillbaka min 'skadelust'. Svårt att bestämma mig för om det bara är mitt psykologiska beroende som smyger fram eller om jag faktiskt fysiskt behöver det (kroppslig skada är lika med endorfin, dopamin och/eller adrenalin vilket alla har en roll i att minska smärta överlag samt ge känslor av lättnad och välbehag). Helt vrickat vad kroppen är kapabel till egentligen. Vad den kan utstå.
Hoppas bara min kropp står ut med misshandeln jag åsamkat den så, så länge nu.
Att jag hinner 'börja mitt vuxeliv' utan lever- eller hjärnskada, hm.
Jag är så trött på att förstöra mig själv, trots att det är det jag längtar efter mest av allt.
Avslutar det här inlägget med en skannad bild från en av mina absoluta favoritböcker ("Jag vill inte dö, jag vill bara inte leva" av Ann Heberlein):
L I F E
Jag är påverkad. Alkohol och piller. Dålig kombination, Svårt att skriva, men jag ska försöka lugna ner mig. Viktigt att jag är 'friskt' då jag skriver. För jag mår bra. Bara alkoholen som gör mig 'virrig'. Ja, det är alkoholen som förvärrar. Annars hade jag inte behövt kämpa så mycket med att få bokstäverna i rätt ordning. Eller?
Har haft en underbar kväll med min bästa vän. Gått på promenad och pratat strunt. Hon är den som förstår mig, hur djupt jag än väljer att gå. Christina dömer inte, oavsett vad för sjuka saker jag tar upp. Hon rycker inte till då jag nämner panikångest eller självmordsönskan. Hon förstår. Verkligen förstår.
Oavsett ångestnivå så förstår hon. Hon vet att jag vill dela en stor del av mitt liv, min framtid med henne (dela hyran på en lägenhet och ändå ha möjligheter att leva egna liv, ni vet, fritt...), hon förstår att jag kämpar. Hon förstår att jag inser att det kommer ta ett tag, men att jag ändå i slutändan vill vara vid min bästa väns sida. För hon är den som orkat i mer än sju år. Hon är den som förstår att jag mår fruktansvärt dåligt i perioder MEN ÄNDÅ kommer tillbaka. Förstår att jag är okontaktbar i månader men sedan... men sedan 'återuppstår' och är på min bästa sida. In lack of better words.
Jag är lycklig. Över att jag har de vänner jag har. Så gamla förbindelser, men ändå såpass varaktiga. Jag älskar att leva, trots att livet är så svårt ibland (oftast?). Jag vill inte dö, för det finns så fina människor i mitt liv, att det inte är värt det. Jag vill inte gå miste om deras leenden eller skratt, jag vill inte utsätta dem för sorgen att förlora en vän. Jag vill inte ge upp, inte än. Jag har faktiskt överlevt i tjugoett år nu. Känns som en evighet då man nästan enbart lever genom ångest och panik.
Försöker skriva bort ångesten. Försöker göra något produktivt. Inte plocka fram handduk och sårtejp, inte skära i huden. Fokusera på bokstäverna. Lyssna noga på musiken i hörlurarna. Inte göra något destruktiv. Försöka att inte förstöra sin kropp; att inte vilja likna kroppen vid psyket. Intala mig själv att det kommer att bli okey ändå. Att jag bara är i en dålig period just nu. Bara behöver bearbeta vissa saker. Dricker vätskeersättning enbart för att jag vet att det lindrar morgondagens baksmälla. Alkoholpåverkan och eventuella efterverkningar blir nämligen värre då jag går på Sertralin. Det är inte livsfarligt fysiskt (okey att det ger extra belastning på levern, eh, jaha?) men jobbigast för psyket. Jag får lättare panikångest, utvecklar snabbare ett suicidalt beteende. Men alla som känner mig, vet att jag inte vill dö. Jag vill leva. Leva och älska livet, min familj och mina vänner. För jag ville aldrig dö, inte egentligen. Nog för att jag är trött på min nuvarande situation, men det är inte värt det... alltså, om jag dör så får jag aldrig uppleva dagen då allting blir bättre. För tänk om det blir bra en dag? Jag kan ju aldrig veta eller få reda på positiva nyheter om jag är död, eller hur? Jag kan inte tycka om eller älska om jag är begraven.
Om jag får bestämma så ska jag leva vidare. Spelar ingen roll vilken nivå av ångest jag är vid/på. Jag ska fortsätta kämpa, enbart för min egen skull. Sedan kommer mina vänner. Jag vill leva för att kunna umgås med dem då och då. För att kunna skrattta och gråta åt allt tokigt vi har för oss. Inse att vi oavsett vad ändå är ganska odödliga. I alla fall i psyket. Vi dör aldrig. Vänskap dör aldrig.
Jag inser att jag behöver hjälp med mycket. Behöver mycket mer stöd än jag väntat mig. Än jag har planerat. Mycket mer hjälp än vad jag egentligen vill. För jag kan själv, jag vill kunna fixa allt i min ensamhet, inte behöva snylta på andras energier. Om det verkar logiskt...?
Ingenting är logiskt just nu. Jag vill bara karva i min egna hud tills jag kan dra en suck av lättnad, tills blodet gör mig lugn. Då alla bekymmer försvinner med sårvården; med bandage och saltlösning (eller vad för annat jag behöver för att hålla såren fria från infektion). Med den kortvariga smärtan att dra loss ett plåster eller en kompress som fastnat i såret. Lättnaden över att 'Jag överlevde något som i vanliga fall hade tagit död på mig, jag kan klara av att sköta om den här skadan, se till att det läker till ett vackert ärr'. Den där smärtan är värt nästan allting. Lås in mig i ett rum med bara mig själv och ett rakblad, och jag är nöjd. Då försvinner ångesten. (Fast det gör den inte, inte helt. Den är alltid där. Gömmer sig och hakar fast, gräver in sig, förstör, njuter).
För jag har kontroll just då. Det är ett av sätten jag verkligen kan kontrollera mitt liv på. Jag kan själv, jag klarar detta, jag vågar. Vågar skära i mitt eget kött - okey att jag blir rädd då/om det blir för djupt (men det är för att jag så hemskt gärna vill fortsätta leva) - men jag vågade i alla falll. Jag har kontroll över min egen smärta.
Jag må göra många dåliga val, jag är inte alla gånger så smart. Men jag är i alla fall mig själv ...Eller är jag det?
Jag vet inte längre. Jag är förvirrad. Det kanske bara är alkoholen som pratar men jag tror att det ändå är så mycket mer. Det är mitt inre som spökar. Mitt inre som revolterar.
Vill skära bort alla dåliga minnen, vill få ärr som bevisar att jag övervunnit min kamp mot mörkret. Min kamp mot mig själv, mot mina inre (inbillade?) demoner. Jag vill bevisa att jag är stark. På egen hand.
Sedan jag var liten så sa jag alltid "Tänk om", "Kan själv" och "Kliv bort från min åsikt". Det var mitt stående så kallade trademark. Det är det nu också, i viss mån. Jag vill alltid klara saker själv, trots att det mesta i livet/framtiden skrämmer mig något så fruktansvärt. För jag är rädd för misslyckande. Rädd för besvikelse och smärta. Vill inte försöka och sedan misslyckas, jag menar... är inte det en naturlig, mänsklig drift? Att vilja värna om sin egna framgång? Eller är jag helt ute och cyklar nu?
Oavsett hur jag känner så lär jag kämpa för att vara och förbli lycklig. Det har jag gjort så länge nu så att jag inte vet annat. Jag vet inte hur det är för andra, förstår verkligen inte hur det att vara och känna sig lycklig utan att behöva slå sig blodig för att uppnå det. Hänger ni med hur jag tänker eller svamlar jag på som om jag vore galen?
Jag kanske är paranoid. Ångestfylld och panikslagen. Förvirrad, orolig? Kanske bara en biverkning av Sertralin dosen? Eller så är det jag som faktiskt börjar förlora förståndet, på riktigt och ordentligt den här gången, att allt detta bara är en mardröm? Jag kanske bara intalar mig själv att allt är dåligt, men då det i själva verket är bra, vem vet. Allt är en illusion just nu, as far as I'm concerned.
Jag kommer vakna och vara förändrad, ett annorlunda jag än gårdagen. Det är alltid så. Kvällarna är värst, ångesten och paniken gräver in sina klor inuti mig då, det är bara morgondagen som har en möjlighet att liksom, skina över det. För jag är alltid en annan person på kvällen och/eller morgonen. Jag kan ha en fruktansvärt jobbig kväll för att sedan somna och vakna relativt/helt återställd. Det är otroligt, nästan absurt. Får mig att ifrågasätta min mentala hälsa, väldigt ofta. Jag kanske bara inbillar/intalar mig själv att saker är värre än vad de egentligen är?
Känner mig som ett objekt som inte riktigt syns, något suddigt, otydligt, mörkt men ändå ljust. Så ser jag mig själv, just nu i alla fall. Det är väldigt påfrestande.
Vet inte riktigt vad jag vill. Om det ens hjälper att karva i sig själv längre. Tänk om självskada inte längre är svaret på alla problem. Sitter och väger rakbladet i handen. Osäker.
Vet heller inte riktigt vad jag ska känna, vad som är okey för mig att uttrycka. Nog för att vem som helst blir lite tokig om de är uppe långt efter midnatt, men ja...
Mycket möjligt att jag inbillar mig allt detta. För tänk om det är en dröm? En drömvärld jag har skapat enbart för att överleva?
This isn't like me.
Har det kämpigt med tillvaron och vardagen; att fungera.
Känner att jag inte är 'den jag ska vara', helvrickat.
Lite som att gå igenom PTSD igen, fast någon slags mildare, betydligt mer apatisk version. För likgiltig, det är jag verkligen. Vill inte gå utanför dörren, orkar inte laga mat, för uttråkad (men samtidigt för rastlös) för att behålla fokuset att t.ex. se klart på en film.
Druckit två öl trots att jag inte borde, men jag tycker att jag fanemig kan få njuta av något, då sex inte riktigt är med i bilden längre. Har inte runkat eller velat ligga med någon sedan tio dagar tillbaka. Vilket inte är normalt beteende för mig alls. Inte heller har jag rökt, snusat eller ens luktat på alkohol.
Har inte ork att lägga ner energi på tanken att jag faktiskt fyller 21 imorgon, för jag har helt tappat tidskonceptet. Behöver påminna mig själv konstant vad klockan är eller dagens datum, även fast de står på pillerdosetten så blir jag förvirrad, orolig.
Fast så kommer jag på att jag ska städa hela huset (då menar jag ordentligt; skura toaletterna och torka golven) och tvätta alla handdukar, trots att de knappt är använda. För jag känner mig smutsig, obehagligt att försöka somna.
Ångesten finns knappt (men är ändå konstant och gnager), eftersom jag är så likgiltig mot, ja, allt. Inte jobbat som volontär på Katthemmet sedan ungefär två veckor tillbaka, vill inte åka dit trots att jag är frisk från en förkylning. Inte sökt ett enda arbete, eller kollat runt på universitetskurser.
Tänker (drömmer?) alltför ofta om att göra ett stort vertikalt jack i handlederna - bara hugga och dra - se om det gör lika ont som jag tror, om jag kan behärska paniken och rädslan utan att be om hjälp från bekanta eller myndigheter. "Kan själv."
Jag är så trött. Konstant på helspänn samtidigt som jag är för lat för att lyfta ett finger, väldigt äcklig kombination det där. Hoppas på att nästkommande vecka inte är lika grå eller klumpigt kaotisk.
Vill bara kunna fungera normalt igen, avskyr den här apatin. Fast samtidigt så bryr jag mig inte ett dugg om det förändras till det bättre, är ju så likgiltig. Usch och fy säger jag bara.
