Bakura [獏良]

Har haft en underbar kväll med min bästa vän. Gått på promenad och pratat strunt. Hon är den som förstår mig, hur djupt jag än väljer att gå. Christina dömer inte, oavsett vad för sjuka saker jag tar upp. Hon rycker inte till då jag nämner panikångest eller självmordsönskan. Hon förstår. Verkligen förstår.

Oavsett ångestnivå så förstår hon. Hon vet att jag vill dela en stor del av mitt liv, min framtid med henne (dela hyran på en lägenhet och ändå ha möjligheter att leva egna liv, ni vet, fritt...), hon förstår att jag kämpar. Hon förstår att jag inser att det kommer ta ett tag, men att jag ändå i slutändan vill vara vid min bästa väns sida. För hon är den som orkat i mer än sju år. Hon är den som förstår att jag mår fruktansvärt dåligt i perioder MEN ÄNDÅ kommer tillbaka. Förstår att jag är okontaktbar i månader men sedan... men sedan 'återuppstår' och är på min bästa sida. In lack of better words.

Jag är lycklig. Över att jag har de vänner jag har. Så gamla förbindelser, men ändå såpass varaktiga. Jag älskar att leva, trots att livet är så svårt ibland (oftast?). Jag vill inte dö, för det finns så fina människor i mitt liv, att det inte är värt det. Jag vill inte gå miste om deras leenden eller skratt, jag vill inte utsätta dem för sorgen att förlora en vän. Jag vill inte ge upp, inte än. Jag har faktiskt överlevt i tjugoett år nu. Känns som en evighet då man nästan enbart lever genom ångest och panik.

Försöker skriva bort ångesten. Försöker göra något produktivt. Inte plocka fram handduk och sårtejp, inte skära i huden. Fokusera på bokstäverna. Lyssna noga på musiken i hörlurarna. Inte göra något destruktiv. Försöka att inte förstöra sin kropp; att inte vilja likna kroppen vid psyket. Intala mig själv att det kommer att bli okey ändå. Att jag bara är i en dålig period just nu. Bara behöver bearbeta vissa saker. Dricker vätskeersättning enbart för att jag vet att det lindrar morgondagens baksmälla. Alkoholpåverkan och eventuella efterverkningar blir nämligen värre då jag går på Sertralin. Det är inte livsfarligt fysiskt (okey att det ger extra belastning på levern, eh, jaha?) men jobbigast för psyket. Jag får lättare panikångest, utvecklar snabbare ett suicidalt beteende. Men alla som känner mig, vet att jag inte vill dö. Jag vill leva. Leva och älska livet, min familj och mina vänner. För jag ville aldrig dö, inte egentligen. Nog för att jag är trött på min nuvarande situation, men det är inte värt det... alltså, om jag dör så får jag aldrig uppleva dagen då allting blir bättre. För tänk om det blir bra en dag? Jag kan ju aldrig veta eller få reda på positiva nyheter om jag är död, eller hur? Jag kan inte tycka om eller älska om jag är begraven.

Om jag får bestämma så ska jag leva vidare. Spelar ingen roll vilken nivå av ångest jag är vid/på. Jag ska fortsätta kämpa, enbart för min egen skull. Sedan kommer mina vänner. Jag vill leva för att kunna umgås med dem då och då. För att kunna skrattta och gråta åt allt tokigt vi har för oss. Inse att vi oavsett vad ändå är ganska odödliga. I alla fall i psyket. Vi dör aldrig. Vänskap dör aldrig.

Jag inser att jag behöver hjälp med mycket. Behöver mycket mer stöd än jag väntat mig. Än jag har planerat. Mycket mer hjälp än vad jag egentligen vill. För jag kan själv, jag vill kunna fixa allt i min ensamhet, inte behöva snylta på andras energier. Om det verkar logiskt...?

 
Ingenting är logiskt just nu. Jag vill bara karva i min egna hud tills jag kan dra en suck av lättnad, tills blodet gör mig lugn. Då alla bekymmer försvinner med sårvården; med bandage och saltlösning (eller vad för annat jag behöver för att hålla såren fria från infektion). Med den kortvariga smärtan att dra loss ett plåster eller en kompress som fastnat i såret. Lättnaden över att 'Jag överlevde något som i vanliga fall hade tagit död på mig, jag kan klara av att sköta om den här skadan, se till att det läker till ett vackert ärr'. Den där smärtan är värt nästan allting. Lås in mig i ett rum med bara mig själv och ett rakblad, och jag är nöjd. Då försvinner ångesten. (Fast det gör den inte, inte helt. Den är alltid där. Gömmer sig och hakar fast, gräver in sig, förstör, njuter).
 
För jag har kontroll just då. Det är ett av sätten jag verkligen kan kontrollera mitt liv på. Jag kan själv, jag klarar detta, jag vågar. Vågar skära i mitt eget kött - okey att jag blir rädd då/om det blir för djupt (men det är för att jag så hemskt gärna vill fortsätta leva) - men jag vågade i alla falll. Jag har kontroll över min egen smärta.
Jag må göra många dåliga val, jag är inte alla gånger så smart. Men jag är i alla fall mig själv ...Eller är jag det?

Jag vet inte längre. Jag är förvirrad. Det kanske bara är alkoholen som pratar men jag tror att det ändå är så mycket mer. Det är mitt inre som spökar. Mitt inre som revolterar.

Vill skära bort alla dåliga minnen, vill få ärr som bevisar att jag övervunnit min kamp mot mörkret. Min kamp mot mig själv, mot mina inre (inbillade?) demoner. Jag vill bevisa att jag är stark. På egen hand.

Sedan jag var liten så sa jag alltid "Tänk om", "Kan själv" och "Kliv bort från min åsikt". Det var mitt stående så kallade trademark. Det är det nu också, i viss mån. Jag vill alltid klara saker själv, trots att det mesta i livet/framtiden skrämmer mig något så fruktansvärt. För jag är rädd för misslyckande. Rädd för besvikelse och smärta. Vill inte försöka och sedan misslyckas, jag menar... är inte det en naturlig, mänsklig drift? Att vilja värna om sin egna framgång? Eller är jag helt ute och cyklar nu?

Oavsett hur jag känner så lär jag kämpa för att vara och förbli lycklig. Det har jag gjort så länge nu så att jag inte vet annat. Jag vet inte hur det är för andra, förstår verkligen inte hur det att vara och känna sig lycklig utan att behöva slå sig blodig för att uppnå det. Hänger ni med hur jag tänker eller svamlar jag på som om jag vore galen?


Jag kanske är paranoid. Ångestfylld och panikslagen. Förvirrad, orolig? Kanske bara en biverkning av Sertralin dosen? Eller så är det jag som faktiskt börjar förlora förståndet, på riktigt och ordentligt den här gången, att allt detta bara är en mardröm? Jag kanske bara intalar mig själv att allt är dåligt, men då det i själva verket är bra, vem vet. Allt är en illusion just nu, as far as I'm concerned.

Jag kommer vakna och vara förändrad, ett annorlunda jag än gårdagen. Det är alltid så. Kvällarna är värst, ångesten och paniken gräver in sina klor inuti mig då, det är bara morgondagen som har en möjlighet att liksom, skina över det. För jag är alltid en annan person på kvällen och/eller morgonen. Jag kan ha en fruktansvärt jobbig kväll för att sedan somna och vakna relativt/helt återställd. Det är otroligt, nästan absurt. Får mig att ifrågasätta min mentala hälsa, väldigt ofta. Jag kanske bara inbillar/intalar mig själv att saker är värre än vad de egentligen är?

Känner mig som ett objekt som inte riktigt syns, något suddigt, otydligt, mörkt men ändå ljust. Så ser jag mig själv, just nu i alla fall. Det är väldigt påfrestande.

Vet inte riktigt vad jag vill. Om det ens hjälper att karva i sig själv längre. Tänk om självskada inte längre är svaret på alla problem. Sitter och väger rakbladet i handen. Osäker.
Vet heller inte riktigt vad jag ska känna, vad som är okey för mig att uttrycka. Nog för att vem som helst blir lite tokig om de är uppe långt efter midnatt, men ja...

Mycket möjligt att jag inbillar mig allt detta. För tänk om det är en dröm? En drömvärld jag har skapat enbart för att överleva?