Bakura [獏良]

Helvete vad det spänner i bröstet nu. And not in a good way.

"Du måste börja ta dig ut." syftar på mitt jobbsökande som praktiskt taget stått still ett tag nu. För jag orkar inte.
"Antagligen det eller en utbildning." måste söka kurs till universitetet om jag inte tänker jobba. Men jag vill inte. Vill ingenting.

Vet inte vilket som är jobbigast, att ha ångest för att jag inte vill något eller få panik för att jag inte gör något. Att få ångest för att jag vill dö eller för att det skulle bli så djävla jobbigt att faktiskt dö på riktigt.
Att vara 20 år gammal och inte ha en suck av gnista kvar, visst det är härligt att leva men bara på egna villkor. Vet inte ens vilka villkor jag har kvar längre.
Vet inte. Vill inte. Behöver bli envis och arg men orkar inte.

Klump i halsen, vill dricka så jag glömmer, vill bo ensam då ingen stör, ställer krav; ingen yttre press. Så fort verkligheten kommer ikapp mig sköljer paniken över varje nervände och jag mår så fruktansvärt illa, får så obeskrivligt ont, överallt.
Den här ångesten är med mig i allt jag gör, i mindre eller större doser. Jag kommer inte undan.

Som en nära vän till mig sa: "grejen är att du vill lika gärna dö som att ha ett liv."
Vilket stämmer till hundra procent.

Jag slits lika mycket mellan önskan att ha ett bra, bekvämt liv, till längtan att bara få ge upp på skiten och sova för evigt.
Det blir gatan, en knarkarkvart, stödboende, tvångsvård eller döden. Det är ungefär vad jag 'i extrema fall' har att välja på. Jobb, skola eller ändlös apati som leder till döden på ett eller annat sätt. Om det blir en fylleolycka eller en medveten plan, det kan jag ju inte veta nu.

Men fan vad ont det gör att vara jag.

Idag är dimman kvar, det mentala täcket fortfarande hårt virat runt kroppen.
Kroppen yr, själen långsam.

Tänker på fettvävnad, blod och ådror. Ett tecken på att jag är mer förvirrad än vanligt. Vill skapa symmetri. Högra armen har mycket tom, ren hud medan den vänstra hånfullt glittrar i rödrosa. Det ser konstigt ut, får mig att planera i tankarna hur jag ska 'fixa' det.

Men än så länge är det bara tankar, inget fel eller farligt med det. Som förr sagt, så är det mentala beroendet starkare än det fysiska.

Stängt av mobilen, orkar inte med varningen att jag har olästa meddelanden, orkar inte med folk, vet inte varför.

Tillbringat större delen av dagen med att spela Final Fantasy X, är idag uppe i 144:05 på ena sparfilen.
144 timmar, 8700 minuter, nästan precis 7 dagars spelande i sträck.
Om man tänker på det så är det rejält. Häftigt och spektakulärt. Hur mycket kärlek som finns i de där 8700 minuterna.... Wow. Hade jag dedikerat lika mycket tid till annat (vänner, jobb) så hade jag säkert varit mer ja, lycklig?

Notera frågetecknet.
Alla dessa djävla frågetecken.

I been walking around
Inside a haze
Between the lines of reason
Hiding from the ghost
Of yesterday
Feels like I'm barely breathing

Morgonen har börjat med två stora koppar te och ser jag ut för länge genom fönstren så sticker det i ögonen.
Vädret är friskt, så där typiskt filmfantastiskt, glittrande.

Vet inte vad jag känner just nu, jag är varken fullständigt mättad eller fruktansvärt svältande - allt är inbäddat i en mjuk bomullsdimma, ett starkt men samtidigt slitet täcke, finns ingen röd tråd någonstans, ingenstans, alls.

Vill känna mig levande, ser ingen möjlighet, ingen direkt väg.
Vägen finns men den är kantad av en hel drös av problem och hinder - ja, som vanligt då.
Eller det kanske bara är jag som övertänker och gör allt komplicerat?

Ja, det måste ju vara så att jag existerar, eftersom det ljumma teet kluckar ner i matstrupen, vilar lugnt i magsäcken. Någonting fungerar i alla fall som det ska! Det är bara huvudet det är fel på. Eller?


Nej fan, jag vet inte. Vet inte vad jag håller på med, vad jag vill få ut av att skriva det här.

Efter den tredje koppen börjar man undra om, ja, borde man inte kunna fylla tomheterna inuti med te?
Undrar om man kan bli hög... eller överdosera på te?

Skriver en mening, suddar sedan ut den. Håller på så tills bokstäverna flyter ihop, blir till en geggig sörja.
Behöver läsa om för att se att det man skrivit inte är helt åt helvete.
Känner sig yr, vill inte längre. Tar en paus, går ifrån, glömmer bort, teet kallnar, honungen så nedkyld att den fastnar på botten av koppen, frustration och ilska över att det mer eller mindre symboliserar hur man känner sig.
Känner obehag, kroppen hettar till i ett ovant kallsvett, man tror att kinderna är röda men kroppen luras, visar inte på några yttre tecken av förfall.

För det är det som är så djävla äckligt, att det inte syns utanpå hur förståndet glider iväg. Man kan lura vem som helst med tillexempel bara ett leende, för mer behövs inte, ja, den där personen mår väl bra, eller hur, ja, så måste det ju vara?


Tänker att, man kanske borde ta och äta något, för att få kalorier upp i huvudet, man kanske tänker bättre då?
__________________________________________________

Skär nästan ett jack i tummen med osthyveln, får sedan koncentrera mig oerhört för att skala av skinkbitarna från varandra. Känner ingen lust att äta upp mackan, men gör det ändå. Smaken är precis som vanligt, ingenting har ändrats.

Eller så går jag igenom värsta skiften, någonting bara jag förstår (eller inte förstår), tror att hela min existens upphör, men ja, vem vet om det stämmer eller inte?

Varför fråga så djävla mycket?

Efter 20 år av levnad så vet man inte riktigt vad man ska göra av sig själv.
Skriver som om det vore rutin, som om man försöker få fatt i det förflutna.

Som om... en tid har passerat, som om någonting stort är för sent, det är för sent att lyckas med... ja... det viktiga.

Det viktiga som man brann för förut, som var hela livet, det viktigaste av allt. Allt!

Men vadå det viktiga?
Det viktiga förr ansåg jag vara att kunna överleva vardagen, att orka leva med ångest.
Nu, idag, inser jag att överlevnad går ut på att söka jobb, att inte förlora förståndet, att stå emot rakbladet för varje extra dag som går, för fy fan vad svårt det är att inte ramla tillbaks i gamla vanor.
Jag är 20 år gammal och vet inte hur jag ska klara av ens ett år till. Att jag skriver som en full idiot bevisar bara hur trött jag är på allt, hur jobbigt jag tycker det är att vara sysslolös om dagarna, bara liksom... stirra in i väggen.

Jag vill ha en inkomst. Vilket betyder ett jobb. Vilket betyder att gå ut och 'visa ansiktet' för okänt folk, be om anställning. Söka runt på Internet efter arbete - sälja sig själv genom meritförteckningen och annat skit.
Jag vill ha ett jobb men orkar i sanningens ord egentligen... inte jobba för det. Ångesten är alldeles för stark just nu för att jag mentalt ska klara av att 'visa up mig ordentligt'.

Jag vet inte ens vad jag skriver just nu, sån djävla äckligt seg, smygande, lömsk ångest har jag.

Jag vill gå vidare, jag är alldeles för rastlös, för frustrerad just nu, för att, ja... ja, vadå? VADÅ?!



"Sure, we think we have family and friends. But when stuff happens... when really serious stuff happens... you just feels so alone. And you can't tell people. I mean, they'll propably listen. But they don't know everything. In fact, they don't know anything."

Jag tvingas dra mig ur den varma sängen och istället sätta mig här och skriva.
Klarar inte av mer väggstirrande.

Jag är varken ledsen eller deprimerad - inte heller beredd att ta nya tag och göra något åt saken.
För vad gör man då det känns som om psyket äter upp en inifrån?
Vad fan ska man hitta för lösning då det svarta hålet i magen och bröstkorgen bara blir djupare?
Som om någon sitter och kastar träflis på en brasa som redan sprakar för fullt...
Nej, det var en dålig liknelse... Som om någon försöker gräva sig upp ur ett stenras, men hålets kanter bara fortsätter att vika sig inåt, han gräver och gräver men inte fan verkar han komma ur gropen.

Jag har ingen bra beskrivning - ser inte den korrekta jämförelsen. Inte längre.
Man har sagt detta många gånger förut, att nu, ja, nu är det fan nog. Men trots att den ökande diametern och volymen på gropen konstant ökar så hänger man kvar, i någon slags tafatt illusion att imorgon, där ska du allt få se, imorgon så blir allt bättre.

Man drömmer sig till platser man hellre hade velat vara just nu - inser att det är precis det, bara en dröm. Du har besökt platsen en gång tidigare i ditt liv, det var underbara dagar då du kunde känna fullständig själslig frid.
Dock så spelar det ingen roll hur djävla mycket du drömmer, inget händer ändå. Du går ändå omkring med samma tomhet.

Tillbaka till verkligheten i några minuter, och nej, där vill jag inte heller vara.
Jag tror jag har nöjt mig med någonting mittemellan verklighet och dröm - mycket lättare så, i alla fall betydligt mer begripligare.

Men det finns en deadline, ett slutdatum, en permanent STOPP skylt. Jag kan inte sväva så här obestämt hur mycket eller hur länge jag vill. Det kommer en dag då verkligheten knackar på och all bekvämlighet, all trygghet rycks ifrån dig. Då är du lämnad till ditt öde, utan vare sig förberedelser eller instruktionböcker. Du är snart 20 år gammal, du måste växa upp, ta tag i saker.

Inte ha som mest tyngande tanke om jag bör skaffa fler ärr eller ej. Jag har ju en hel livstid på mig, eller hur?
Snart kommer sommaren och jag får sväva omkring i den tunna, gula fjärilsklänningen, jag får vara hur naken jag vill om armar och ben - för det här är jag. Så ren, så ärlig som det kan bli - går med stolta steg och visar upp ärren efter år av kamp och överlevnad. För ni förstår, de är en så stor del av mig nu att jag reflexmässigt måste få folk att acceptera mina ärr innan de får komma in på djupet till människan bakom.
Ärren är ett häftigt plus på en redan intensiv personlighet.

Men både du och jag vet att det inte kommer bli nog - vare sig med 100 eller 1000 nya ärr - det tar aldrig slut.
Du kommer till en punkt då du inte längre kan romantisera mörkret.

För det går inte.
Jag är fast. Det spelar ingen roll hur många 'Du' jag skriver i den här texten, jag kan inte springa ifrån faktumet att det egentligen är mig själv jag skriver om. Men det är ju uppenbart, eller hur?

Jag är obeskrivligt rädd, trots apatin så vill jag inte ha det så här.
Samtidigt som det jag allra mest önskar är att få ligga i min säng, ligga där hur mycket jag vill, fortsätta viras in i den temporära tryggheten som skapas av de fyra väggarna som utger mitt rum.
Jag håller fast vid det så hårt att galenskapen smyger på, det kryper, kliar och sticks.

Rastlösheten, frustrationen och framförallt känslan av att vara så fruktansvärt understimulerad blir bara värre.
Hålet inuti växer, det gapar, spänns och spricker i kanterna som en blödande, uppsliten kroppsöppning.
Man ser sig själv som ett vandrande lik, för här i verkligheten, varför ska man stanna kvar där?

Jag tror... jag tror jag äntligen kan förklara vad mina ärr betyder. Vad de verkligen betyder; innebär.
Mina ärr är länken till verkligheten. De är det som håller mig fast på marken, de förankrar mig med världen utanför. Som starka stålskenor, koppartrådar, band... fastskruvade, virade... runt den verklighet jag så många gånger känner att jag inte kan vara en del av.
Jag skapar fler ärr just för detta syfte; att etablera en starkare kontakt med verkligheten.
Mina ärr är ett bevis på att jag är förankrad i både dröm och verklighet - jag har varsin fot i vardera värld.

För utan mina ärr... bleknar jag och har inte längre någon livlina.