Bakura [獏良]

Helvete vad det spänner i bröstet nu. And not in a good way.

"Du måste börja ta dig ut." syftar på mitt jobbsökande som praktiskt taget stått still ett tag nu. För jag orkar inte.
"Antagligen det eller en utbildning." måste söka kurs till universitetet om jag inte tänker jobba. Men jag vill inte. Vill ingenting.

Vet inte vilket som är jobbigast, att ha ångest för att jag inte vill något eller få panik för att jag inte gör något. Att få ångest för att jag vill dö eller för att det skulle bli så djävla jobbigt att faktiskt dö på riktigt.
Att vara 20 år gammal och inte ha en suck av gnista kvar, visst det är härligt att leva men bara på egna villkor. Vet inte ens vilka villkor jag har kvar längre.
Vet inte. Vill inte. Behöver bli envis och arg men orkar inte.

Klump i halsen, vill dricka så jag glömmer, vill bo ensam då ingen stör, ställer krav; ingen yttre press. Så fort verkligheten kommer ikapp mig sköljer paniken över varje nervände och jag mår så fruktansvärt illa, får så obeskrivligt ont, överallt.
Den här ångesten är med mig i allt jag gör, i mindre eller större doser. Jag kommer inte undan.

Som en nära vän till mig sa: "grejen är att du vill lika gärna dö som att ha ett liv."
Vilket stämmer till hundra procent.

Jag slits lika mycket mellan önskan att ha ett bra, bekvämt liv, till längtan att bara få ge upp på skiten och sova för evigt.
Det blir gatan, en knarkarkvart, stödboende, tvångsvård eller döden. Det är ungefär vad jag 'i extrema fall' har att välja på. Jobb, skola eller ändlös apati som leder till döden på ett eller annat sätt. Om det blir en fylleolycka eller en medveten plan, det kan jag ju inte veta nu.

Men fan vad ont det gör att vara jag.