リアルワールド REAL WORLD
Här kommer en text jag skrev på väg hem, sittandes, deep in thought på pendeltåget, mörkret utanför gav mig djävligt många nya idéer och jag kände mig tvungen till att skriva ner mina tankar:
Dina Vener Skriker
Att blicka ut över tågspåren, och för ett ögonblick inse hur snabbt livet rinner ifrån dig.
Att inse hur otroligt liten just DU är i en folkmassa på tusen eller fler.
Förståndet glider och varje andetag smärtar. Dina frusna lemmar knakar i fogarna och det verkar till och med som om dina tårkanaler, på något sätt är igenväxta.
Ett tåg tjuter förbi och du tas tillbaka till verkligheten. Men hur kan du vara så säker på din sak; att allt detta inte bara är en plågsam, utdragen mardröm?
Hur vet du att snön du fascinerat betraktar är en illusion eller om den faktiskt är något konkret, något av denna värld?
Vilken värld vill du leva i?
Den du noga och omsorgsfullt skapat i ditt undermedvetna; världen du måste klamra dig fast vid för att inte tappa fotfästet och slungas bakåt, djupt ner i det okända...?
För, så länge dina känslor får styra och sträcka ut sina knotiga fingrar så är du sedan länge, fullt medveten om att någon räknar ner till din undergång.
Ditt psyke fryser och inga filtar eller täcken kan få upp kroppsvärmen.
Men kylan är något du har vant dig vid, likaså mörkret. Det omfamnar dig och hånskrattar i ditt öra.
Ett skratt du lärt dig söka skydd hos, ett skratt som förkroppsligar trygghet. Ett abstrakt väsen som är din närmaste vän, din älskare, din bror men även din svurna ärkefiende och roten till all världens möjliga och omöjliga ondska.
Du skakar av ren skräck och blodet i dina sköra vener skriker ut i frustration av att desperat vilja komma ut.
Du famlar omkring i dimman och får tag på ännu en väldigt trogen vän.
Han är gjuten i rostfritt stål och blänker betryggande i silver, i det glödande månljuset som letar sig igenom en liten vrå och skiner (som ett tecken) över din vänstra handled.
Du blinkar förvånat till, men förstår tillslut varför dina vener skriker som dem gör.
Du tar ett fast tag om rakbladet och skulle föremålet, detta ting ha en mun skulle han le, stort och öppet; ett ödestigert leende som många gånger förut gett dig uppsliten, blödande vävnad och bultande läkande sår samt ett kaotiskt nervslitage som vittnar om denna pågående nedbrytning av sinnet.
Du smeker med lillfingret över den obefläckade huden samtidigt som du håller det vassa mellan tumme och pekfinger.
Syftet av denna handling är inte att ta ditt liv; tänker du stilla.
Så du bedömmer noga avståndet, djupet, påverkan och konsekvens och siktar något snett nedanför pulsåder.
Blodet nästan makar sig ur, kämpar sakta för att fly.
Hånskrattet gör sig hört; räddningen är här.
Innan du försvinner bort i ditt undermedvetna; så hinner du fundera: "... Hur kommer morgondagen se ut...? Tänk om allt detta ändå var en dröm, trots allt..."
