Bakura [獏良]

Jag vet inte om det bara är hormoner som spökar, men idag så känner jag mig arg, sliten, trött, understimulerad och framförallt förbannat förvirrad.
Ja, där har vi tre stycken F som är väldigt passande.

Det känns också som om jag lika gärna kunde ha levt ensam, mina föräldrar låter mig mer eller mindre sköta allt själv. Och jag tror inte heller att jag bryr mig så mycket, jag tycker om att och behöver vara för mig själv. Mitt rum är som en liten tyst fristad där bara jag får bestämma. Jag vill stänga in mig och överanalysera och filosofera I FRED.
Jag vill komma bort från omvärlden och alla krav, jag vill slippa växa upp och jag önskar att världen var mindre komplicerad, eller att man kunde trycka på en knapp och vips! så kunde man gå ut ur sin kropp och se på livet från andra ögon.
Jag vill att tiden ska stanna och att jag i detta frusna tillstånd ska kunna plocka ut viktiga nyckelord, delar eller fragment som kommer göra allting så mycket mer lättförståeligt.

Jag vill kunna se på min nuvarande situation, på mitt liv, som utspridda legobitar som alla har en partner att klicka samman med. Det ska inte finnas några saknade delar, alls, överhuvudtaget - allt ska stämma!

Men nu gör det ju inte det och jag är inte helt säker på att det någonsin har eller kommer att göra det.
Det skulle dock faktiskt vara en tröst att få vara med om att någon skriker i ansiktet på mig att: Det här är bara en fas! Då tonåren är över så behöver du inte bry dig om sådana triviala frågor!
Men i mitt tysta rum så finns det ingen annan än mig själv, ingen skriker dessa ord till mig, och ingen sträcker fram ett facit på allt jag är i ett så desperat behov av att veta.

Det kanske bara är så att jag tänker för mycket... eller för lite.
Allt det här kanske är alldeles för stort för en individ att klara av?
Det kanske inte är meningen för mig att hitta svaren?
Är jag ens så säker på VAD EXAKT det är jag vill ha svar på...?

Det är lite som att hälla mjölk i kaffet - mjölken fortsätter att forsa och trots att koppen ser ut att vara full så kan man fortfarande hälla lite till... Detta fortsätter i all oändlighet eftersom mjölken inte tar slut och att koppen inte vill bli full. Kaffet ändrar inte heller nyans, utan stannar vid en viss 'blekhet', trots att den mer eller mindre helt är utspädd med mjölken.
Men koppen kan också luras! Den kan fyllas upp till kanten; men då är det mjölken som envisas och inte vill ta slut - du häller och häller men det tar aldrig slut, och koppen har varken botten eller kant.

Det där är jag. Jag har varken botten eller kant utan simmar febrilt runt någonstans i mitten - ett ihåligt och tomt utrymme där ingen kan höra mig skrika.

「 くるしい 」
kurushii ・painful

Jag vet inte riktigt vart jag ska börja (och jag är nästan helt säker på att ingen/väldigt få kommer läsa alltihop) men jag känner ett sjukligt driv att blöda ord från fingertopparna - att trycka ner tangent efter tangent i ett desperat försök att skapa en konkret form av mina tankar.
Tankarna varvar mellan att stå stilla för att sedan slungas åt motsatta hållet och bara driva omkring planlöst - allt är kaotiskt och osammanhängande, jag hittar ingen röd tråd.

Och det, kanske allra mest komiska, är att jag varken har panikångest eller är alkoholpåverkad (vilket oftast annars är fallet då jag sätter mig ner för att skriva inlägg i den här bloggen).
Jag förstår ärligt talat inte vad som har hänt.

Om det här skulle vara en normal kväll - såsom jag alltid brukar 'lägga upp den' - så skulle jag sitta här, nerblodad, totalt förstörd av tårar och skrikandes inombords av min klassiska och alltför välkända existentiella- och dödsångest.
Men jag känner inget sådant nu. Om inte så kan jag bara gripa tag om en apati som bottnar i ren och skär frustration över att inte förstå. Att inte förstå mig själv, vem jag är i detta nu eller vem jag kommer att vara eller bli.

Det är tortyr att i ett sånt här skede inte begripa vad i helvete det är jag håller på med.

Vad vill jag med mig själv och mitt liv?
Kan jag nöja mig med att flyta omkring i en klibbig, svart sörja av 'icke-igenkännande' eller vill jag simma framåt och försöka ta mig ur - upp ur ovissheten och skräcken...?

Som det är nu så vet jag ingenting - jag känner ingenting. Eller... det är nog inte helt sant. Visst känner jag! Men dessa känslor får mig att halka, att falla framstupa ner i en illusion av grus - gruskornen visar sig sedan vara en illusion de också - allt är abstrakt, jag famnar efter ljusstrimmor som egentligen är mörker. Förstår ni hur jag tänker?
Det spelar ingen roll dock... Om ni förstår eller inte.
För i min nuvarande värld så är det mesta en illusion. Jag kan bara känna utifrån och med hjälp av mina tankar, aldrig utifrån känseln - för mina fingertoppar är bortdomnande och synapserna som ska avfyras i hjärnans vrån och skrymslen är slitna, avkapade och nästan helt förstörda.
Alla andra funktioner, som att se och höra är det inget fel på - det är bara känseln som har 'tappat stinget'.

Jag vill inte känna såhär. Men jag vet inte hur jag ska få det att sluta, jag kan inte ens hoppas på att förstå allvaret i det hela - allvaret i att förlora sig själv så 'mycket och djupt' att jag inte längre kan hitta en rätsida på alltihop. Eller är det verkligen det som är farligast...?

Jag har sagt det förut, och jag säger det igen:
Jag tror jag håller på att förlora förståndet.

För vad kan man säga att 'vid sina sinnens fulla bruk' är... om galenskapen är i full fart med att slå ner dörren...?

Inga av mina tankar är förståndiga just nu. Alla går in i varandra och skapar därför mer illusioner och ofullständiga svar, tankar jag inte ens kan drömma om att förstå.
Logik existerar inte i min värld.
Om inte logik existerar så måste alla andra 'sätt' ha övertaget... det här förstör mig. Det förtär mig, långsamt, inifrån och ut.

Mina tankar är endast en portal in i mörker och detta mörker skrämmer mig mer än vad det någonsin har gjort förut. Jag brukar inte skrämmas av mörker, jag brukar trivas i det... men jag vet inte hur jag ska te mig till det här, till just den här typen av mörker.

Det är som om alla 'riktlinjer' för vad som är ljus och mörker har suddats ut - det finns inget rätt och fel, det finns bara en sida, en vägg, ett hörn som alla tillsammans bildar ett rum.
En bur jag är fast i - jag har svalt nyckeln och inga piller eller spyor kan rå bot på det här - nyckeln är förevigt borttappad och buren förevigt låst.

Det som dock skrämmer mig allra mest just nu, och har gjort i flera veckors, om inte månaders tid, är meningen:
Jag kan inte längre hitta tillräckligt med ord för att beskriva eller uttrycka min ångest.

Jag får magknip och jag önskar att sår och blod är svaret på alla mina bekymmer - att allt jag behöver göra för att förstå och 'sålla ut' är att skära mig; se hudkanterna dela på sig och blodet sakta maka sig ut; rinna nedför min arm och vara ett tydligt bevis på att: Jag finns, jag existerar, känner, tänker och kan fokusera.

Men jag är inte så säker på skärsårens och blodets kraft längre. Och det är ännu en anledning för mig att vara vettskrämd - för vad brukar jag inte kunna relatera till om inte misär, desperation och smärta?

[Allt är en enda förevigt nedåtgående spiral av frustrerande skapande.]