Bakura [獏良]

Jag vet inte om det bara är hormoner som spökar, men idag så känner jag mig arg, sliten, trött, understimulerad och framförallt förbannat förvirrad.
Ja, där har vi tre stycken F som är väldigt passande.

Det känns också som om jag lika gärna kunde ha levt ensam, mina föräldrar låter mig mer eller mindre sköta allt själv. Och jag tror inte heller att jag bryr mig så mycket, jag tycker om att och behöver vara för mig själv. Mitt rum är som en liten tyst fristad där bara jag får bestämma. Jag vill stänga in mig och överanalysera och filosofera I FRED.
Jag vill komma bort från omvärlden och alla krav, jag vill slippa växa upp och jag önskar att världen var mindre komplicerad, eller att man kunde trycka på en knapp och vips! så kunde man gå ut ur sin kropp och se på livet från andra ögon.
Jag vill att tiden ska stanna och att jag i detta frusna tillstånd ska kunna plocka ut viktiga nyckelord, delar eller fragment som kommer göra allting så mycket mer lättförståeligt.

Jag vill kunna se på min nuvarande situation, på mitt liv, som utspridda legobitar som alla har en partner att klicka samman med. Det ska inte finnas några saknade delar, alls, överhuvudtaget - allt ska stämma!

Men nu gör det ju inte det och jag är inte helt säker på att det någonsin har eller kommer att göra det.
Det skulle dock faktiskt vara en tröst att få vara med om att någon skriker i ansiktet på mig att: Det här är bara en fas! Då tonåren är över så behöver du inte bry dig om sådana triviala frågor!
Men i mitt tysta rum så finns det ingen annan än mig själv, ingen skriker dessa ord till mig, och ingen sträcker fram ett facit på allt jag är i ett så desperat behov av att veta.

Det kanske bara är så att jag tänker för mycket... eller för lite.
Allt det här kanske är alldeles för stort för en individ att klara av?
Det kanske inte är meningen för mig att hitta svaren?
Är jag ens så säker på VAD EXAKT det är jag vill ha svar på...?

Det är lite som att hälla mjölk i kaffet - mjölken fortsätter att forsa och trots att koppen ser ut att vara full så kan man fortfarande hälla lite till... Detta fortsätter i all oändlighet eftersom mjölken inte tar slut och att koppen inte vill bli full. Kaffet ändrar inte heller nyans, utan stannar vid en viss 'blekhet', trots att den mer eller mindre helt är utspädd med mjölken.
Men koppen kan också luras! Den kan fyllas upp till kanten; men då är det mjölken som envisas och inte vill ta slut - du häller och häller men det tar aldrig slut, och koppen har varken botten eller kant.

Det där är jag. Jag har varken botten eller kant utan simmar febrilt runt någonstans i mitten - ett ihåligt och tomt utrymme där ingen kan höra mig skrika.

「 くるしい 」
kurushii ・painful