Bakura [獏良]

Jag vet inte riktigt vart jag ska börja (och jag är nästan helt säker på att ingen/väldigt få kommer läsa alltihop) men jag känner ett sjukligt driv att blöda ord från fingertopparna - att trycka ner tangent efter tangent i ett desperat försök att skapa en konkret form av mina tankar.
Tankarna varvar mellan att stå stilla för att sedan slungas åt motsatta hållet och bara driva omkring planlöst - allt är kaotiskt och osammanhängande, jag hittar ingen röd tråd.

Och det, kanske allra mest komiska, är att jag varken har panikångest eller är alkoholpåverkad (vilket oftast annars är fallet då jag sätter mig ner för att skriva inlägg i den här bloggen).
Jag förstår ärligt talat inte vad som har hänt.

Om det här skulle vara en normal kväll - såsom jag alltid brukar 'lägga upp den' - så skulle jag sitta här, nerblodad, totalt förstörd av tårar och skrikandes inombords av min klassiska och alltför välkända existentiella- och dödsångest.
Men jag känner inget sådant nu. Om inte så kan jag bara gripa tag om en apati som bottnar i ren och skär frustration över att inte förstå. Att inte förstå mig själv, vem jag är i detta nu eller vem jag kommer att vara eller bli.

Det är tortyr att i ett sånt här skede inte begripa vad i helvete det är jag håller på med.

Vad vill jag med mig själv och mitt liv?
Kan jag nöja mig med att flyta omkring i en klibbig, svart sörja av 'icke-igenkännande' eller vill jag simma framåt och försöka ta mig ur - upp ur ovissheten och skräcken...?

Som det är nu så vet jag ingenting - jag känner ingenting. Eller... det är nog inte helt sant. Visst känner jag! Men dessa känslor får mig att halka, att falla framstupa ner i en illusion av grus - gruskornen visar sig sedan vara en illusion de också - allt är abstrakt, jag famnar efter ljusstrimmor som egentligen är mörker. Förstår ni hur jag tänker?
Det spelar ingen roll dock... Om ni förstår eller inte.
För i min nuvarande värld så är det mesta en illusion. Jag kan bara känna utifrån och med hjälp av mina tankar, aldrig utifrån känseln - för mina fingertoppar är bortdomnande och synapserna som ska avfyras i hjärnans vrån och skrymslen är slitna, avkapade och nästan helt förstörda.
Alla andra funktioner, som att se och höra är det inget fel på - det är bara känseln som har 'tappat stinget'.

Jag vill inte känna såhär. Men jag vet inte hur jag ska få det att sluta, jag kan inte ens hoppas på att förstå allvaret i det hela - allvaret i att förlora sig själv så 'mycket och djupt' att jag inte längre kan hitta en rätsida på alltihop. Eller är det verkligen det som är farligast...?

Jag har sagt det förut, och jag säger det igen:
Jag tror jag håller på att förlora förståndet.

För vad kan man säga att 'vid sina sinnens fulla bruk' är... om galenskapen är i full fart med att slå ner dörren...?

Inga av mina tankar är förståndiga just nu. Alla går in i varandra och skapar därför mer illusioner och ofullständiga svar, tankar jag inte ens kan drömma om att förstå.
Logik existerar inte i min värld.
Om inte logik existerar så måste alla andra 'sätt' ha övertaget... det här förstör mig. Det förtär mig, långsamt, inifrån och ut.

Mina tankar är endast en portal in i mörker och detta mörker skrämmer mig mer än vad det någonsin har gjort förut. Jag brukar inte skrämmas av mörker, jag brukar trivas i det... men jag vet inte hur jag ska te mig till det här, till just den här typen av mörker.

Det är som om alla 'riktlinjer' för vad som är ljus och mörker har suddats ut - det finns inget rätt och fel, det finns bara en sida, en vägg, ett hörn som alla tillsammans bildar ett rum.
En bur jag är fast i - jag har svalt nyckeln och inga piller eller spyor kan rå bot på det här - nyckeln är förevigt borttappad och buren förevigt låst.

Det som dock skrämmer mig allra mest just nu, och har gjort i flera veckors, om inte månaders tid, är meningen:
Jag kan inte längre hitta tillräckligt med ord för att beskriva eller uttrycka min ångest.

Jag får magknip och jag önskar att sår och blod är svaret på alla mina bekymmer - att allt jag behöver göra för att förstå och 'sålla ut' är att skära mig; se hudkanterna dela på sig och blodet sakta maka sig ut; rinna nedför min arm och vara ett tydligt bevis på att: Jag finns, jag existerar, känner, tänker och kan fokusera.

Men jag är inte så säker på skärsårens och blodets kraft längre. Och det är ännu en anledning för mig att vara vettskrämd - för vad brukar jag inte kunna relatera till om inte misär, desperation och smärta?

[Allt är en enda förevigt nedåtgående spiral av frustrerande skapande.]