Perplexed.
Morgonen har börjat med två stora koppar te och ser jag ut för länge genom fönstren så sticker det i ögonen.
Vädret är friskt, så där typiskt filmfantastiskt, glittrande.
Vet inte vad jag känner just nu, jag är varken fullständigt mättad eller fruktansvärt svältande - allt är inbäddat i en mjuk bomullsdimma, ett starkt men samtidigt slitet täcke, finns ingen röd tråd någonstans, ingenstans, alls.
Vill känna mig levande, ser ingen möjlighet, ingen direkt väg.
Vägen finns men den är kantad av en hel drös av problem och hinder - ja, som vanligt då.
Eller det kanske bara är jag som övertänker och gör allt komplicerat?
Ja, det måste ju vara så att jag existerar, eftersom det ljumma teet kluckar ner i matstrupen, vilar lugnt i magsäcken. Någonting fungerar i alla fall som det ska! Det är bara huvudet det är fel på. Eller?
Nej fan, jag vet inte. Vet inte vad jag håller på med, vad jag vill få ut av att skriva det här.
Efter den tredje koppen börjar man undra om, ja, borde man inte kunna fylla tomheterna inuti med te?
Undrar om man kan bli hög... eller överdosera på te?
Skriver en mening, suddar sedan ut den. Håller på så tills bokstäverna flyter ihop, blir till en geggig sörja.
Behöver läsa om för att se att det man skrivit inte är helt åt helvete.
Känner sig yr, vill inte längre. Tar en paus, går ifrån, glömmer bort, teet kallnar, honungen så nedkyld att den fastnar på botten av koppen, frustration och ilska över att det mer eller mindre symboliserar hur man känner sig.
Känner obehag, kroppen hettar till i ett ovant kallsvett, man tror att kinderna är röda men kroppen luras, visar inte på några yttre tecken av förfall.
För det är det som är så djävla äckligt, att det inte syns utanpå hur förståndet glider iväg. Man kan lura vem som helst med tillexempel bara ett leende, för mer behövs inte, ja, den där personen mår väl bra, eller hur, ja, så måste det ju vara?
Tänker att, man kanske borde ta och äta något, för att få kalorier upp i huvudet, man kanske tänker bättre då?
__________________________________________________
Skär nästan ett jack i tummen med osthyveln, får sedan koncentrera mig oerhört för att skala av skinkbitarna från varandra. Känner ingen lust att äta upp mackan, men gör det ändå. Smaken är precis som vanligt, ingenting har ändrats.
Eller så går jag igenom värsta skiften, någonting bara jag förstår (eller inte förstår), tror att hela min existens upphör, men ja, vem vet om det stämmer eller inte?
Varför fråga så djävla mycket?
Kommentarer
Postat av: Le Grove
Frågor är allt man har. En vis person frågar hela tiden, men får lida med slitningarna det ger mentaliteten. Av alla de teorier man har om världen och sig själv, vilken stämmer? Stämmer något, finns det något som kan "stämma"?
Ovissheten är värst, eftersom det inte finns någon att fråga som faktiskt kan svara.
Trackback
